Har vi svenskar en kollektiv skuld att betala? Jag menar då inte statsskulden, inte ekonomiskt, utan moraliskt.

Jag har en finländsk bekant, låt oss kalla honom "Souminen". Han arbetar i Sverige, talar svenska och har bott här nästan hela sitt vuxna liv. Ändå betraktar han sig inte som svensk. Tvärtom. Souminen delar upp världen i "vi" och "dom", i invandrare och svenskar, och räknar sig själv klart till den första kategorin.

Inte nog med det. På senare år har det från svenska massmedia pågått en kampanj mot oss svenskar - en "hets mot folkgrupp", skulle man kunna säga. Av detta har Souminen sugit åt sig som ett läskpapper. Resultatet har blivit en ganska hätsk inställning till oss svenskar.

Vi ska således skämmas för inte bara baltutlämningen, för att vi inte tog emot fler judar under kriget och för att vi överhuvudtaget var undfallande gentemot tyskarna. Vi ska skämmas till och med för att Sverige under efterkrigstiden haft en arbetskraftsinvandring! Inte minst ska vi skämmas över varje aktuellt fall av avvisning, av asylsökande.

På så vis byggs det upp en gigantisk moralisk skuld, att på något sätt återbetala. Souminens recept blir att politiken för reglerad invandring ska förkastas, envar på Jorden som vill komma till Sverige ska ha rätt att göra detta.

Huvudmotivet är då inte omsorg om dem som vill komma hit, utan en "omsorg" om oss svenskar. Vi måste få sona.

Det blir alltså till ett självändamål att köra det svenska samhället i botten. När detta väl lyckats har Souminen själv alltid möjligheten att återvända till Finland.

För egen del har jag ingen sådan reservutgång. Det gör mig litet orolig.