En majoritet av svenska folket vill att Sverige ska ta emot lika många politiska flyktingar som idag. Samtidigt anser en majoritet att det varit "fel att släppa in så många invandrare som man gjort".

Sakligt sett är detta en rimlig ståndpunkt, med tanke på att bara en bråkdel av de asylsökande som på senare år fått uppehållstillstånd i Sverige varit konventionsflyktingar.

Folkets uppfattning ligger också i linje med ambitionerna hos Leif Blomberg, vår nye invandringsminister - de som har skyddsbehov ska få stanna, övriga avvisas. På så vis kan asylinstitutionen räddas.

Men är Blombergs linje realistisk? Har den förutsättningar att lyckas? Det finns anledning att tvivla på den saken! Dessa ambitioner har ju funnits hela tiden, men man har misslyckats - varför?

Anledningen är uppenbar. De sökande har genom överklaganden och ständigt nya ansökningar lyckats få det hela att dra ut på tiden, har kunnat bita sig fast och "rota sig" i det svenska samhället. Därigenom har de kunnats skapa skäl till att få stanna, skäl som inte fanns när de kom hit.

Den bistra sanningen är att här råder ett motsatsförhållande mellan intresset av rättssäkerhet och intresset av att få korta handläggningstider. Här finns dett dilemma.

VAD SÄGER att Blomberg kommer att lyckas bättre än sina företrädare? Så länge han inte erkänner dilemmat, och väljer väg, finns små förutsättningar att uppnå vad han säger sig vilja uppnå.

TILL DETTA KOMMER ett växande inflytande från det invandringspolitiska intressekomplexet, påtryckargrupper som kräver en mycket generös tolkning av vad som ska betraktas som "skyddsbehov".

DETTA TALAR FÖR ATT ska vi faktiskt få en ändring, och verkligen utverka ett stopp för den massinvandring som pågått - då måste kravet bli "moratorium". Sverige behöver en paus, tills vidare, vad gäller ytterligare flyktingmottagning.