Ett standardsvar från politiker när något har gått snett är att hänvisa till att man inte kunnat förutse följderna av en viss politik. "Det är lätt att ge de rätta svaren, när man sitter med facit hand".

Men när man väl fått detta "facit" - låter man sig då påverkas av detta?

I varje fall när det gäller invandringen tycks så inte vara fallet.

Senast i riksdagsdebatten den 21 december lovade statsminister Carlsson att verka för en "bred majoritet" bakom en "generösare flyktingpolitik". Denna deklaration görs i ett läge när Sverige redan är världsetta i generositet:

• Sverige har tagit emot fler asylsökande än något annat i-land, i förhållande till sitt invån-arantal. Enligt UD:s Europainformation har Sverige - för perioden 1983-92 - tagit emot ett antal motsvarande 2,9% av vår befolkning. Motsvarande siffra för Schweiz blev 2,6 och på tredje plats kom Tyskland, med 1,7.

• Det har också skett en dramatisk ökning över tiden. Medan Sverige år 1983 fick ta emot 3.600 asylsökande hade antalet år 1994 ökat till 18.600 - en femdubbling.

• Det stora antalet asylsökande sammanhänger med möjligheterna att faktiskt få permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige. Ända sedan år 1983 har antalet PUT åt utomnordiska medborgare (inklusive anknytningsinvandring) ökat nästan varje år. Siffran för år 1994 - 73.000 - slog varje tidigare rekord.

• Antalet asylsökande till just Sverige påverkas också av att de sökande förses med bidrag, bostäder och en materiell standard som inte överträffas av något annat land.

Bakom denna politik har funnits de bästa intentioner, men vad har den lett till? Vart har all denna godhet fört oss?

Svaret har vi nu, efter våldets år 1994.

I samband med Stureplansmorden har framkommit att invandrarungdomar svarar för 80% av gatuvåldet i Stockholm. Detta är troligen bara toppen på ett isberg ­ bakom allt våld finns värderingar som ligger fjärran från demokratins. Det visar sig att mördarna från Stureplan i kretsar av unga invandrare betraktas nästan som hjältar. Den bistra sanningen är att många "flyktingar" inte är det minsta tacksamma över att ha fått en fristad i Sverige, de känner snarare en fientlighet mot svenskar.

"Storstaden på väg att bli en krutdurk". Så löd en rubrik i Stockholms-Tidningen i höstas, till en artikel om bl.a. etniska konflikter och droger.

"Malmö på randen till kollaps". Så löd en rubrik i tidningen Arbetet den 4 januari. Av artikeln framgick att 5.000 invandrare flyttat in till Malmö under år 1994 och att bara en liten del av dem får arbeten. Invandrare svarar nu för 65% av Malmös totala socialbidragsutgifter.

Från Botkyrka kom nödrop redan i somras. Ekvationen går bara inte ihop när de kom-munala inkomsterna blir så små och utgifterna så höga utgifter. Till detta kommer segregationens kostnader i form av ökad vandalisering och brottslighet. Ett kommunalråd i Botkyrka föreslog åtgärder för att styra den fortsatta inflyttningen till Botkyrka, så att inte andelen invandrare skulle öka ytterligare. För detta fick han kritik från Diskrimineringsombudsmannen.

DO ingrep också mot Nynäshamn. Politikerna där hade försökt undvika inflyttning av fler flyktingar än planerat, genom att hindra dem från att få bostad i Nynäshamn. Kommunen fick böja sig för DO.

Landskrona kommun, som under 1994 fått ta emot 1.400 flyktingar - jämfört med 200 enligt avtal med Invandrarverket - har samma problem, men överväger nu en annan väg. Landskrona planerar att helt enkelt riva vissa fastigheter, så att bostäder överhuvudtaget inte finns tillgängliga för inflyttande.

Flyktingsituationen i Landskrona beskrivs som "en tickande bomb". Just uttrycket "tickande bomb" används också om situationen i Råslätt i Jönköping och anra invandrartäta områden. Både i Malmö och i Stockholm pläderas för extra resurser, till just deras region. Till skolor med stor andel invandrarbarn går redan nu extra resurser - här bör man, enligt Mona Sahlin, satsa ytterligare. 125 särskilda miljoner är redan beslutade.

Som en "nyårsgåva" har vi fått beskedet att Sveriges kreditvärdighet nedvärderats internationellt, pga av landets växande statsskuld och stora ekonomiska problem. Frågan blir då: varifrån ska alla pengarna tas för alla särskilda satsningar? Vem ska betala?

FACIT av massinvandringen till Sverige är i sammanfattning

En omöjlig undervisningssituation i många skolor, genom språksvårigheter, rastlöshet och disciplinproblem. Högre utgifter och sämre resultat.

Ökade utgifter för socialbidrag, och därmed ekonomiska problem för många kommuner.

Ökade utgifter för förtidspensioneringar och sjukskrivningar, och därmed behov av åtstramningar inom socialförsäkringssystemet.

Fler HIV-smittade och fler AIDS-offer. Ökad belastning på sjukvården.

Mer knarksmuggling och fler missbrukare. Ökad belastning på socialvården.

Ökad våldsbrottslighet. Ökad belastning på kriminalvården.

Påfrestningar för vår demokrati, bl.a. genom språksvårigheter och boendesegregationen, odemokratiska attityder och egen rättskipning inom invandrargrupper.

Det senaste är att den organiserade internationella brottsligheten alltmer börjat intressera sig för människosmuggling. Det är lika lönsamt som knarksmuggling, men mindre riskfyllt. (Svensk flathet lämnar f.ö. här sitt bidrag - på kort tid har 24.000 svenska pass "förlorats", en enda person har under ett år kunnat få ut mer än 10 nya pass. )

Kritik mot den generösa flyktingpolitiken har under flera år, av den elit som haft tillträde till medierna, påståtts bottna i "okunskap". Men hur är det egentligen ­ är denna godhets-elit själv beredd att ta intryck av fakta?

Är det inte hög tid den förda flyktingpolitiken omprövas, radikalt?

Åtminstone nu, när vi har facit!

Jan Milld