Efter skotten vid Stureplan har aktualiserats frågan om i vilken utsträckning som invandrare är överrepresenterade vad gäller brottslighet. Förvirringen har varit stor, som framgått av t ex "jourhavande reporter" Jan Lewenhagen i DN Stockholm.

"STATISTIK - INTE VAD VI TROR" löd rubriken på en av han krönikor, med prentention att klargöra hur "det ligger till". Vad Lewenhagen hade att meddela var att "svenska medborgare" svarade för 80% av dem som dömts för misshandel.

Detta måste rimligtvis ha låtit konstigt för de läsare som i TV hört invandrare med kännedom om gatuvåldet i Stockholm berätta att invandrarungdomar svarar för 90% av detta. Hur kan uppgifter så till den grad skilja sig?

Vad Lewenhagen bortsåg från var att även gruppen "svenska medborgare" rymmer invandrare. Redan genom att se till gruppen utlandsfödda kan procentsiffran öka från 20% till väsentligt mer. Inkluderas därtill de andra generationens invandrare som är födda i Sverige, då kan andelen öka ytterligare.

Vidare får man skilja på olika typer av brottslighet. Våldsbrottslighet i allmänhet, och utslaget på hela Sverige, är inte detsamma som specifikt gatuvåld i Stockholm.

Ytterligare en faktor är det stora mörkertalet. Långtifrån alla gärningsmän blir gripna eller dömda, många brott blir överhuvudtaget aldrig rapporterade. Den verkliga andelen förövare kan alltså vara en annan, än andelen av de gripna eller dömda.

Av andelen minderåriga (ungdomar under 18 år), häktade i Stockholms kommun under år 1994, var 88% invandrare. För Göteborg var siffran 57%.

På sidan 4 kritiseras missbruket av ordet "flykting". Nu är ju Blågula FRÅGOR en tidning med ambitioner att vara konstruktiv. Således inställer sig frågan: vilket ord bör användas istället? Vilket är BgF:s alternativ?

Det ord vi behöver ska alltså vara neutralt, samtidigt som det har en klar och avgränsad betydelse. Ordet "flykting" är fel av båda skälen, dels är det laddat, dels är det diffust. Det tar i sig ställning till asylskälen hos en asylsökande.

Ordet "asylsökande" är bättre, men alltför snävt. Det anger den som har sökt om asyl och väntar på besked, men inte den som ska söka, eller har sökt och fått besked.

Det ord vi behöver finns uppenbarligen ännu inte finns i svenska språket. Alltså måste det uppfinnas. BgF:s förslag är "asylant".

Ordet "asylant" betecknar då:

1. den som avser att begära asyl

2. den som begärt asyl, och väntar på besked

3. den som begärt asyl, fått avslag, och ska avvisas

4. den som begärt asyl och fått uppehållstillstånd, men på humani- tära grunder

Schizofren är vår dagspress.

Tydligast är detta i Dagens Nyheter.

Å ena sidan:

I DN Stockholm har man haft ett antal artiklar som visar på följderna i Botkyrka kommun, av den stora invandringen. Hur den alltför höga andelen invandrare påverkar kvalitén i skolundervisningen, hur svenskarna då lämnar kommunen, hur segregationen ökar ytterligare, osv. Det blir en nedåtgående spiral. Redan finns klasser helt utan svenska barn, och invandrarbarnen lär sig inte svenska, går mot en framtid där brottslighet blir karriärvägen.

Å andra sidan:

DN fortsätter samma kampanj som hittills kring enskilda fall av "flyktingar", nu senast med en stort upplagd artikelserie. Snyftreportage, utan helhetsbild.

Hur kan DN undgå att se sambandet? Just genom att ge uppehållstillstånd i varje enskilt fall får vi en omfattande invandringen, och det är just denna omfattande invandring som skapat de problem som samma DN beskriver i Botkyrka!

Men inte nog med detta. Dagens Nyheter ägnar sig åt en direkt desinformation, denna må sedan vara avsiktlig eller bero bara på okunnighet och inkompetens i ämnet flyktingpolitik:

Helsidesartikeln den 14/2 hade således rubriken "Ursinnig kamp för rätten att leva ihop" medan rubriken på framsidan löd "Lång kamp för asyl".

Här rör man alltså ihop begreppen. Asyl får man om man är förföljd i hemlandet, inte för att man hittat en kvinna i Sverige att bo ihop med. Det är två helt olika saker!

Ligger förklaringen till fadäsen i det goda uppsåtet? Upplever man det som att godhet ger intellektuell frisedel?

Här har vi f.ö. ett uppslag för invandringsforskningen: i de fall utlänningar får uppehållstillstånd genom förälskelser, hur vanligt är det att dessa förälskelser får ett abrupt slut (från ena parten) efter två år?

I hur många fall blir relationerna bestående?

I vilken utsträckning kan slutsatsen dras att allt från början var bluff och båg, i vilken utsträckning kan bedömas att kvinnan blev lurad?