Ur DN den 24/3 -95:

"Om Leif Blomberg vill ha jobbet kvar krävs att han omprövar sin inställning till Bosnienflyktingarna, skriver fyra kända publicister."

Publicisterna har naturligtvis rätt. Vem som ska vara invandrarminister i Sverige och vilken flyktingpolitik som ska bedrivas, det bestäms av första statsmakten, dvs våra massmedia. Aldrig har det väl stått tydligare än i dessa dagar vilken massiv makt som finns koncentrerad hos journalistkåren, vilket oerhört vapen de har till sitt förfogande i TV-mediet och hur fantastiskt väloljade invandrings-komplexets kampanjer blivit.

NÄR KOMPLEXET DRAR IGÅNG, då blir svenskars intressen och svenskars situation någonting helt ovidkommande.

Som grund för uppehållstillstånd i Sverige ska tydligen nu gälla att riskera bli utan socialbidrag och bostad i det land, varifrån man kommer. Det är naturligtvis verkligt synd om dess bosnien-kroater, men om frånvaro av socialbidrag blir ett kriterium - hur många asylsökande kan vi därefter komma att få ta ansvar för?

Och hur mycket pengar blir det då kvar till socialbidrag åt svenskar i framtiden? Redan nu lånar Sverige för att kunna betala ut socialbidrag, förtidspensioner och annat.

NOG ÄR DET MÄRKLIGT att denna kampanj kan ske direkt efter att det redovisats så mycket fakta om språksvårigheter och skolproblem, bidragsberoende och kriminalitet bland invandrare, efter att ett antal bostadsområden beskrivits som "tickande bomber". Det är som att något samband inte skulle finnas mellan massinvandringen och massinvandringens konsekvenser!

Men att denna offensiv kan ske nu säger något om vilken makt massmedia blivit - och vilken arrogans som där finns.

Blågula FRÅGOR har tidigare skrivit om tidningen "Fri Information", utgiven av föreningen "FIIN" - "Fri Information om Invandringen". FI behandlar alltså samma ämnesområde som BgF gör, men vi har olika profil. Medan BgF-redaktören har sina rötter i arbetarrörelsen och i vänstern så är FI framsprungen ur grupper till höger. Detta framgår också av en del texter i tidningen, där man använder "vänster" nästan som skällsord.

Under förra året hade man några nummer vilka som bäst kunde fylla en terapi-funktion för skribenterna, att man fick lufta sin gruelse över sakernas tillstånd (vilket det i och för sig kan finnas behov av). Det senaste numret, 1/95, var dock ett lyft. Här fanns flera genomarbetade artiklar, med matnyttig information till läsarna.

Fortfarande märks det dock en skillnad (och konstigt vore det kanske annars) mellan våra två tidningar:

· I en artikel om Jörg Haider konstaterar FI att tidigare invandrade till Österrike demonstrerat för fortsatt invandring dit - och FI finner "en självklarhet" i detta.

· I en annan artikel finner FI det "anmärkningsvärt" att många legala invandrare i Kalifornien stött proposition 187, om att beröva illegala invandrare rätten till sociala förmåner i delstaten.

Blågula FRÅGOR har en rakt motsatt utgångspunkt. Vi anser att infödda och invandrade svenskar har ett i grunden gemensamt intresse, av att Sverige ska bli ett bra land att leva i också för framtiden. Även invandrare bör således kunna ställa upp bakom kravet på en restriktivare flyktingpolitik.

En annan sak är att praktiska erfarenheter ofta pekar i motsatt riktning - många invandrarföreträdare pläderar för en ökad generositet, de tycks helt omedvetna om att det finns en gräns för vad Sverige kan ha råd med.

Kravet måste inte desto mindre vara att även invandrare visar lojalitet med Sverige. Då är det naturligt att också de sluter upp i kampen för en annan flyktingpolitik.

ETT MINIMUM är att de tolererar att infödda svenskar nu reagerar mot all galenskap.

"Det främmande är inte farligt". Så löd rubriken till en debattartikel i Göteborgs-Posten den 5/2 -95, skriven av Leif Blomberg.

På samma linje var redaktionen för radions Klarspråk inne, när man i början av året manade till debatt om invandringen: lyssnarna inbjöds diskutera sina "rädslor och fobier".

Det blev, kanske inte helt överraskande, ingen mer debatt. Innebörden av radiojournalistens vinkling var ju att lyssnare med kritiska synpunkter är sjuka. Precis som man i det forna Sovjetunionen ansåg att kritiker hörde hemma på mentalsjukhus...

Egentligen finns inte något objektivt problem kring invandringen, problemet fanns bara i huvudet på dem som kritiserar. Detta är innebörden också av rubriken i GP (för vilken svarar tidningens rubriksättare, inte invandrarministern).

STÄLL DETTA MOT den franska dokumentärfilm som visades i TV i februari, från en skola utanför Paris. Undervisningssituationen var helt omöjlig, många av lärarna önskade sig bara därifrån så fort som möjligt. Situationen hade sin grund i sammansättningen av eleverna - de flesta kom från problemhem, och hade afrikanska föräldrar.

Samma ämne behandlas i den franska tidningen "Le Point", den 9/4 -94, i en artikel där rubriken talar om unga afrikanter som "förlorade barn". Artikeln konstaterar i sammanfattning:

Flera undersökningar pekar alla på samma sak, nämligen att afrikanska elever klarar sig dåligt i skolan, mycket sämre än andra grupper av invandrarbarn.

Innebörden av att de klarar sig "dåligt" är inte bara att de får låga betyg och lär sig dåligt, det är också (som framgår klart i TV-filmen!) så att de genom sitt ointresse för att lära sig bidrar till en miljö som försvårar också för andra elever att få någon undervisning.

Orsakerna till de afrikanska elevernas problem ligger i deras hemförhållanden ­ de får dåligt eller inget stöd från sina föräldrar.

Orsakerna till detta, i sin tur, återfinns inte minst in det förhållandet att av de cirka 400.000 afrikaner som bor i Frankrike lever cirka 200.000 i polygama förhållanden. För mannen blir då barnen och barnens framtid ett underordnat intresse.

En annan orsak ligger i att många av mödrarna är mycket unga, gifta kanske redan vid en ålder av 15 år. 90% av dem är själva analfabeter.

Artikeln berättar om hur en mamma, när hon tillfrågas om i vilken klass hennes pojke går, svarar: "Jag vet inget om det, ni får fråga honom själv".

Inställningen är alltså att det är helt skolans ansvar att ta hand om barnen, och åstadkomma eventuell undervisning. Föräldrarna känner inte att de själva har några plikter gentemot barnen. Inte heller reagerar de, om de får veta att deras barn stör undervisningen.

Problemen i franska skolor är värre än de i svenska, men i princip är väl situationen densamma. Föräldrarna har betydelse. Ju mer främmande de är, desto större blir skolsvårigheterna.

Så även om "det främmande" inte är "farligt" - det medför problem.