"Se oss inte som ett problem, se oss som en resurs!" Så låter ett nästan unisont budskap från både invandrarnas företrädare och invandringens förespråkare i den politiska debatten.

Till detta knyter ett uttalande (SvD den 5/3 -95) från Evert Svensson, f.d. ordförande i Broderskapsrörelsen, an:

"Man måste begripa att arbetslösheten inte beror på om vi har 100.000 människor mer eller mindre. Tanken att vi skulle ha lägre arbetslöshet om vi hade 50.000 färre invånare är horribel. Arbetslösheten beror inte på invandringen, utan på organiseringen av samhället. Arbete skapar arbete."

Riksdagsledamoten Lena Klevenås (s) har uttalat tankegångar som går steget längre:

"Sverige är ett mycket glest befolkat land...Vi skulle utan vidare klara en befolkning på 50 miljoner och tänk vilken tillväxt i ekonomin det skulle bli! Vad vi skulle behöva producera och vilken hemmamarknad vi skulle få."

En liten info-skrift från LO-distriktet i Göteborg, "10 och 1/2 invandrarfrågor", går ännu ett steg längre i detta resonemang:

"Sedan 1968 har det fötts för litet barn i Sverige. Medan det fanns 1 pensionär per 5 yrkesarbetande år 1960, kommer det år 2025 att finnas 1 pensionär per 3 yrkesaktiva. För att väga upp den föråldrande befolkningsstrukturen krävs en årlig nettoinvandring på mellan 15.000 och 20.000 människor (enligt SCB)..."

Potentiellt är varje människa en resurs, så långt har Svensson naturligtvis rätt. Huruvida hon faktiskt är det, blir dock en annan fråga.

Talar vi om asylinvandrade så förutsätter det att de vill anpassa sig, dvs lär sig svenska, skaffar sig yrkeskunskaper osv. Sker inte detta kan de aldrig komma in på arbetsmarknaden, och blir mest bara en belastning för samhällsekonomin.

Då replikerar möjligen invandringsentusiasten att människor även som bidragstagare skapar efterfrågan och därmed sysselsättning. Klevenås talar om en stor hemmamarknad.

Detta förutsätter ju att pengarna konsumeras i Sverige, helst för köp av svenska varor och tjänster. I samma utsträckning som man sänder hem en del av sina bidrag/löner minskar dock denna effekt. Får man förtidspension och flyttar hem till Grekland försvinner den helt. Samma sak gäller om man har socialbidrag, flyttat och genom en bulvan får sina pengar eftersända.

Men låt oss ändå utgå från att bidragen till asylsökande och invandrare skapar sysselsättning i Sverige. Ett sådant efterfrågeresonemang kan lika gärna vara argument för att höja lönerna för landets bussförare, eller för samtliga yrkesgrupper. Det finns väl någon rationell anledning till att detta inte sker?

Låt oss för resonemangets skull också antaga att alla som kommer hit har yrkeskunskaper eller skaffar sig sådana, får en plats på arbetsmarknaden och kan bidraga i produktionen. Då finns likväl två reservationer.

FÖR DET FÖRSTA skulle deras arbetsinsatser i många fall ha behövts bättre i deras fattiga hemländer. Sådan arbetskraftsimport kan vara osolidarisk, ett sätt att beröva u-länder viktiga resurser.

FÖR DET ANDRA ligger det ett problem för Sverige i att härbärgera många fler människor. Trots landets stora yta. Invändningarna här ligger återigen på två plan.

Dels visar erfarenheten att de stora ytorna inte kommer till användning, det är inte till glesbygderna i Norrland som de nyanlända söker sig, det är inte där de vill bo.

Dels är Sverige ett nordligt beläget land, med kallt klimat. Det gör att varje människa här kräver mycket mer av energitillgångar än en boende nära ekvatorn. En begränsning ligger också i tillgången till färskvatten. Detta utgör inte idag något stort problem, men kan bli det om belastningen ökar.

Går man sedan in på LO-Göteborg-argumentet, så är verkligheten den att bara en minoritet av de asylinvandrade alls blir yrkesaktiva. De flesta hamnar i ett permanent bidragsberoende. En del gästspelar under några år på vår arbetsmarknad, för att sedan bli förtidspensionärer. Antalet förtidspensionärer i Sverige är nu nära 1/2 miljon.

Svensson har naturligtvis rätt i att nivån på arbetslösheten i ett land inte beror på om där bor 4, 8 eller 16 miljoner invånare. Problemet är att en hög andel av de asylinvandrade inte passar in på vår arbetsmarknad, och hamnar i en permanent arbetslöshet.

På så vis blir de inte till någon resurs.

Ett resonemang, besläktat med se-som-resurs, för chefen för Stockholms kommuns nyinrättade integrationskansli, Margareta Grape . I DN den 15/3 -95 säger hon:

"Antingen tycker man att det är för mycket av någonting - invandrare. Eller också inser man att det är för litet av något - arbetsplatser, service, stabilitet. Själv har jag valt det senare perspektivet..."

Självklart får vi försöka göra bästa möjliga av den situation som uppstått, och det är kanske orealistiskt att nu tro sig kunna förmå svenskar att flytta in i de invandrartäta områdena. En av de nödvändiga åtgärderna är då att försöka få arbetsplatser till områden som Rinkeby-Tensta, kanske också att satsa extra kommunala och/eller statliga medel.

Men samhällets resurser är begränsade, och i grunden kan invandrarområdenas problem inte lösas utifrån. Varför blir det sådana problem just i de områden, där det finns mycket av invandrare? Det är absurt, att som Grape gör, försöka påskina att detta inte skulle ha samband med andelen invandrare. Innebörden av hennes resonemang blir att invandrarna friskrivs från eget ansvar.

Ska det någonsin bli någon uppryckning i de segregerade bostadsområdena, då krävs insatser från framförallt de människor som själva bor där! De vuxna måste anstränga sig att själva integreras. De måste ta också ta ett aktivt ansvar för sina barns skolgång och fritidssysslor.

Om man inte förmår se kopplingen mellan massinvandringen och massinvandringens konsekvenser, då ges heller inga förutsättningar att dra de rätta slutsatserna för Sveriges framtida flyktingpolitik.

Det har Margareta Grape heller inte gjort. Där tillhör hon de generösa.