För många som vaknat till insikter om flyktingpolitiken under de senaste åren har Ingrid Björkman spelat en viktig roll. Ett 20-tal artiklar har hon haft inne i våra största dagstidningar. Den första infördes så sent som för två år sedan, i Svenska Dagbladet.

INGRID BJÖRKMAN var, berättar hon för Blågula FRÅGOR, från början gymnasielärare i svenska och engelska samt lärarutbildare. I slutet av sextiotalet arbetade hennes dåvarande man för SIDA och hon var med honom i Afrika. Ingrid läste då afrikansk litteratur på Nairobis universitet. Hennes lärare var Ngugi wa Thiongo, som senare blev en av Afrikas mest betydande författare. Han kom att betyda mycket för Ingrids egen politiska utveckling och hennes syn på u-världens utveckling.

Efter disputation i litteraturvetenskap 1980 gick Ingrid direkt in i utvecklingsforskningen Under 80- och 90-talen har hon genomfört olika projekt i SAREC:s regi. SAREC stöder kvalificerad utvecklingsforskning i u-länderna. Hennes projekt har gällt den inhemska kulturens roll i Afrikas sociala och politiska utveckling.

Först arbetade Ingrid med den inhemska folkteatern i Kenya, som hon också skrivit en bok om, med titeln "De olärdas kunskap". Hennes senaste undersökning gäller den inhemska kvinnolitteraturens betydelse för de afrikanska kvinnornas frigörelsesträvan. En bok om detta kommer i höst på Symposions förlag.

Sedan 1982 har Ingrid arbetat i Afrika i stort sett varje år. Mest i Kenya, men också i Zimbabwe och Tanzania.

Ingrid Björkman har alltså en bakgrund som gör det möjligt för henne att forumlera sig väl i skrift. Detta kan vara en av förklaringarna till att lyckats så bra i att få artiklar publicerade.

Men inte heller för henne går det "på räls", också hon kan bli refus-erad. Till en artikelförfattares verklighet hör att stå i telefonkontakt med debattsidesredaktörerna, för att påminna om sin egen och sitt alsters existens.

Redan att i ett så känsligt ämne som svensk flyktingpolitik få in artiklar som går emot de officiellt påbjudna uppfattningarna är en prestation. Vilka reaktioner har hon då fått, på det hon skrivit?

Ingrid berättar många har reagerat genom att höra av sig, men det har rört sig om uteslutande positiva kommentarer.

Däremot har hon blivit angripen av andra debattörer. En av dem är Mauricio Rojas. Hans artikel i Expressen illustrerades med marscherande soldater.

Rojas har Ingrid även mött i en paneldebatt, och hon berättar från det tillfället:

- Han använde ett bibliskt språk "Om det kommer en främling till din dörr och det regnar och det åskar..." "...då tar du icke emot honom, utan du säger åk hem till ditt land, ditt land behöver dig..."

- På det svarade jag i samma stil "Om det kommer en främling till min dörr, får han stanna så länge som det är krig i hans land. Men när fienden har gett sig iväg, då skall han åka hem igen för att jag skall kunna öppna mitt hus för nya människor som då behöver skydd."

- Flyktingpolitiken måste bygga på en genomströmningsprincip.

Hur kom Ingrid Björkman in på ämnet flyktingpolitik?

- Under min tid i Afrika hade jag sett hur universiteten dränerats på kompetent folk, som föredrar att leva i västvärlden. Den här kompetensflykten är katastrofal för Afrikas utveckling. Den måste hejdas - och vändas.

Sveriges insats - genom sin flyktingpolitik - består, menar Ingrid, i att underlätta denna felaktiga utveckling:

- Vi understödjer den, genom att dela ut permanenta uppehållstillstånd!

AKTIV I DEN flyktingpolitiska debatten blev Ingrid sedan hon efter en kritisk debattartikel i SvD, om det svenska u-landsbiståndet, kontaktades av Jan Elfversson och Åke Wedin. De hade idéer om hur bistånds- och flyktingpolitik skulle kunna kopplas ihop.

Resultatet blev en bok, "Invandring - sammanbrott eller utveckling?"

DEN CENTRALA TANKEGÅNGEN i boken är att flyktinginvandrade som inte längre har skyddsbehov bör återvända till sina hemländer, för att där hjälpa till med uppbyggnaden.

Återvandringen och utbildning för flyktingarna under asyltiden, liksom uppbyggnad och utveckling av deras hemländer, bör delvis kunna finansieras genom utvecklingsbistånd från SIDA. Flyktingarna bör med sin kulturella kompetens bli utmärkta i biståndsarbetet.

- Det är unga, välinformerade män ur medelklassen som lämnar de fattiga länderna. De som är resursstarka. De som kan, i varje fall litet, engelska. De som har en viss ekonomisk standard.

- Det är de som ger sig iväg först. Därefter kommer deras familjer, gamla föräldrar och olika släktingar, som kan vara illiterata...

- Så för vilkas skull ska vi ändra flyktingpolitiken?

- För de fattiga ländernas skull! Invandringen hit cementerar den globala jämlikheten, eftersom det i så stor utsträckning är kompetenta människor som kommer hit.

- Vill man vara solidarisk ska man alltså motarbeta den generösa flyktingpolitiken. Betyder det att dess anhängare är egoister?

- Nej, men de är okunniga. De är okunniga om invandringens karaktär, om dess bakomliggande orsaker och dess konsekvenser nationellt och internationellt.

- Men om man skulle se också till svenska intressen...?

- De senaste årens så kallade flyktinginvandring har varit enbart negativ för Sverige. Jag kan inte se något positivt med den!

- Ska vi inte se invandrarna som en resurs?

- De är ingen resurs för oss. Deras sociala och kulturella kompetens är relaterad till deras land. De är en resurs i sina hemländer - men här blir de en belastning!

- Det nuvarande systemet innebär ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Ett slöseri med humankapital som är det viktigaste kapital som finns!

- Skulle jag utvandra till Japan... skulle jag inte kunna försörja mig där. Min utbildning vore ingenting värd där. Och inte kan jag japanska. Även om jag bodde där i fem år skulle jag inte komma upp i nivå, så att jag blev en resurs för Japan!

Ingrid Björkman är inte motståndare till invandring i allmänhet. Arbetskraftsinvandring - i form av experter, eller av grupper vid arbetskraftsbrist - tycker hon är bra.

Vad Ingrid Björkman reagerar mot är människor som finns här som "flyktingar" men som dels inte har skyddsbehov, dels inte kan försörja sig själva. Ibland har de inte ens lärt sig svenska, och har täta kontakter med sitt hemland.

- Vad kostar invandringen?

- Det beror på vad man räknar in. Enligt en officiell utredning ligger kostnaden på 25 miljarder om året. Men det är bara uppehället.

- Dessutom tillkommer den ökade belastningen på sjukvården... Och kriminalvården... Och alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder... Nationalekonomen Ferdinand Banks, som räknat på detta, menar att invandringen totalt kostar oss uppemot 100 miljarder om året.

Ingrid räknar sig som nationalist, "i den sunda bemärkelsen", dvs:

- Jag blir upprörd när vår natur, vårt samhälle, vår ekonomi och vår kultur förstörs.

Nationalism i osund bemärkelse är det, menar hon, fråga om när den nationella gemenskapen används för att förtrycka andra nationaliteter.

Det multietniska samhället tror hon absolut inte på:

- Alltför många inbördeskrig världen över bottnar, helt eller delvis, i etniska motsättningar.

Särskilt allvarligt blir det, anser hon om etniska skärningslinjer sammanfaller med ekonomiska och klassmässiga.

- Det finns inget samhälle som klarar detta konfliktfritt.

Kan då en invandrare överhuvudtaget bli svensk?

Jovisst, menar Ingrid, men det förutsätter att individen själv vill anpassa sig.

Och det tar tid, olika mycket beroende på bakgrund:

- Kallifatides, som bott här i 30 år, talade om detta i ett TV-program om att känna sig som svensk. "Tag ordet 'träd'", sa han, "inte förrän det senaste året har jag börjat tänka på en björk, när jag hör ordet. Tidigare har jag alltid tänkt på ett olivträd."

Att bli svensk handlar, säger IB, om identitet och lojalitet. Svenska medborgarskap ges nu alltför lättvindigt:

- Medborgarskapet måste ju ha en innebörd! Medborgare ska man inte bli automatiskt, bara för att man bott här i fem år. Man bör kunna svenska och ha kunskaper om Sverige, motsvarande svensk grundskolekompetens - det kräver vi ju av infödda svenskar.

Är Ingrid Björkman optimist?

Visserligen kan hon notera framgångar. I direktiven till den pågående statliga utredningen kan hon känna igen flera av sina egna tankegångar:

1. koppling mellan bistånds- och flyktingpolitik

2. återvandringsprogram

3. åtgärder mot migrationens orsaker.

Dessutom visar nu SAF intresse för att medverka till Bolivia som pilotprojekt för återvandring.

Ändå har Ingrid svårt att kalla sig "optimist":

- Jag tror det håller på att vända nu, men allt går så förtvivlat långsamt. Omsvängningen kommer försent, väldigt stora skador är redan skedda.

- Återvandringen måste snabbt komma igång.