Invandringsminister Leif Blombergs strävan är att strama upp flyktingpolitiken, för att rädda asylinstitutionen. BgF nr 1/95 ifrågasatte om denna linje är realistisk - godhets-eliten lär inte gå med på några kompromisser.

Mycket tyder nu - tyvärr - på att vi får rätt. Aktuella asylutredningar föreslår olika åtgärder i syfte att öka rättssäkerheten. Invandrarverket, inte polisen, ska ta emot ansökningar och inga direktavvisningar får ske, muntlig handläggning ska tillämpas, osv.

Dessa typer av ställningstaganden kan tolkas på endera av två sätt:

• antingen att man medvetet prioriterar utlänningars intressen framför svenskars.

• Eller att man helt enkelt bortser från målkonflikter, sticker huvudet i sanden.

Erfarenheterna visar ju att massinvandringen innebär en kostnad, både ekonomiskt och socialt. Detta i en nu svår situation för landet - så vår att SAF-ordföranden, Ulf Laurin, talar om behovet av ett "ekonomiskt undantagstillstånd". De som får betala är svenskar i allmänhet, både infödda och invandrade.

Erfarenheterna visar också att det finns en motsättning mellan krav på stramhet. Som det fungerat har man genom att förhala sina ärenden kunnat skaffa sig skäl att få stanna kvar i Sverige, skäl som från början inte fanns. Detta har dessutom givit signaler till fler att söka sig hit.

For oss som vill värna svenska intressen och därför motsätter oss denna sanslösa flyktingpolitik återstår bara att säga: "STOPP - nu får det vara nog!" Sverige behöver tills vidare en paus i fortsatt flyktingmottagning.

Hur det sådan ska bli måste få avgöras av svenska folket, i en folkomröstning.