Berit Eriksson heter hon, den f.d. förläggningschefen på Invandrarverket som skrivit en spännande bok om sina erfarenheter.

Blågula FRÅGOR har fått en intervju:

BERIT AM ERIKSSON tillträdde 1990 som tf förläggningschef på Invandrarverket (SIV), ett arbete som hon hade till hösten 1994. Tidigare var hon verksam i det privata näringslivet, hade även arbetat med drogmissbrukare.

Från sin tid på SIV, Region Syd, gjorde Berit anteckningar, och de har blivit många - det var en händelserik tid! Några av historierna har kommit med i den bok hon just givit ut: "ÖGONBLICK i själva verket".

Erfarenheterna på förläggningen var ofta omskakande, och de har påverkat Berit Eriksson. Som hon uttrycker det i boken: "min naiva och godtrogna bild av människor och omvärlden, då inte minst av arma flyktingar som kom till vårt land, skulle för all framtid få sig en allvarlig knäck!"

Som framgår av boken gick Berit in i det nya arbetet med vissa föreställningar om de människor som kommit hit och söker asyl: att de skulle vara tacksamma mot det land som givit dem skydd. Hon fick snart lära sig att bilden var s.a.s. mer komplicerad.

- Jag trodde människor kom hit med en vilja att göra rätt för sig. Att man skulle tillföra Sverige någonting bra när man kom. Att man kom med inställningen "Hur kan jag göra någonting för det här landet, där jag fått en fristad?"

- Och det såg du inte så mycket av?

- Nej, verkligen inte, det är ytterst få som har den inställningen. De allra flesta kommer hit med inställningen: "Vad kan Sverige göra för oss? Vilka skyldigheter har Sverige? Hur mycket får jag i bidrag?"

Berits första intryck av förläggningen var nedskräpningen. De boende gjorde inte mycket för att hålla rent omkring sig:

- Det slog mig att man inte höll skiten ifrån dörren....bära med sig mat, att överhuvudtaget inte plocka upp efter sig, inte hålla ordning på sina barn...

Det fanns också förväntningar om att bli servad, betjänad:

- Det var det svenska samhällets skyldighet, jag fick repliker som "du är anställd för att se till att jag har det bra".

Kravfullheten framgår också av Berit bok. Som hon där berättar var det inte ovanligt med matstrejker och mediauppvaktningar, för att utverka bättre materiella villkor.

Vad som inte berättas om i boken är den arabisktalande familjen med åtta barn, som protesterade när de inlogerades i två lägen- heter. Han hade hört, berättar Berit, att i Sverige får man en egen villa när man kommer med en så stor familj...

Mer än en gång blev det nödvändigt att sätta hårt mot hårt när asylsökande vägrade flytta in i anvisade lägenheter, därför att dessa inte höll önskad standard.

I sådana situationer erbjöds asylsökande vid ett flertal tillfällen att få hjälp med hemresan, till påstådda bättre förhållanden. Ingen hörsammade dessa erbjudanden!

Trots snäva ramar och tuffa ordningsregler var hon en uppskattad chef av både personal och de flesta asylsökande. Det är väl det värsta en arbetsplats kan råka ut för, att ingen tar ansvar och att inga regler gäller ­ då blir det verkligen dålig stämning.

Bidragen till de asylsökande blev ibland höga. Det rörde sig ju ofta om stora familjer.

Ur boken (sidan 77):

"Alla, absolut alla, överklagade i sinom tid också Invandrarverkets första negativa beslut, detta resulterade i ytterligare år av väntan.

Kosovoalbanerna visste att de med all säkerhet skulle tvingas lämna landet, men valde medvetet att försöka hålla sig kvar så länge som möjligt. Varje dag i Sverige var rena förtjänsten och man ville spara så mycket pengar som möjligt inför den kommande avvisningen.

Svenska bidragsnormer är inte anpassade för den storlek av familjer det här var frågan om."

Ett annat - och helt fantastiskt - exempel i boken (sid.82) gällde fyra ungdomar som lyckades först få några månaders betalt uppehälle här, för att sedan få Sverige att betala dem att resa vidare - inte till sitt hemland, utan till Australien. De hade nämligen visum dit.

Fantastiskt är också fallet med unga "Sadete" (sidan129), som efter 17 år i Sverige anmälde sig till svenskundervisning. Det visade sig att hon och hennes familjhade bara på pappret varit bosatta i Sverige under denna tid - i verkligen hade de bott i sitt hemland. Men under alla dessa 17 år hade familjen uppburit svenska bidrag!!

En händelse som särskilt botade Berit från blåögdhet var fallet "Muhammed" - målande beskriven i hennes bok.

Enligt "Muhammeds" berättelse var hans ende son dödad. När denne förlorade son ändå efter en tid dök upp, blev det väldiga glädjescener, och personalen rycktes med. Även Berit fick, skriv hon, en "klump i halsen".

Så småningom uppdagas att allt varit bluff & båg, från början till slut. Mannen hette inte vad han sagt, han kom inte från det land han uppgivit och han hade redan fått uppehållstillstånd i ett annat västeuropeiskt land.

"Muhammed" är fortfarande kvar i Sverige, konstaterar Berit kritiskt.

Teaterbegåvningar finns alltså, och efter den här historien blev Berit mindre godtrogen.

- Det ljugs kopiöst. Man måste vara skeptisk mot berättelser!

Fallet "Muhammed" var ett exempel på falsk identitet, ett vanligt problem.

Ur boken (sid.73):

"Det ärende som är känt för myndigheterna och som innehar rekordet av falska uppgifter, rör sig om en utlänning som har tillskansat sig 52 (femtiotvå) olika identiteter. Det har med säkerhet kunnat konstateras genom fingeravtryck.

Denna person har rest runt....och sökt asyl i olika polisdistrikt och på så sätt kommit upp i detta fantastiska rekord....."

Varför har Berit Eriksson givit ut en bok som denna, vad är syftet?

En faktor var terapi-funktionen:

- Jag kände ett behov av att få skriva av mig, efter allt jag upplevt.

Naturligtvis hoppas Berit också att boken ska bli till nytta, genom att fler får veta sanningen.

- Finns det inte en risk att bilden blir för negativ, och att människor vänder sig mot hela asylsystemet?

- Man måste ju kunna säga som det är! Alltihop bygger ju på att det är flyktingar som kommer hit, människor som söker en fristad. Om det i verkligheten inte är så, då är det ju viktigt att detta kommer fram!

- Så man får underlag för att kunna fatta rätt beslut?

- Javisst, det är en fråga om demokrati.

Berit betonar samtidigt att det handlar om en felaktig politik, och att ansvaret för denna ligger hos svenskarna och deras valda företrädare:

- Det är inte asylsökande eller flyktingar som fattar beslut om Sveriges asylpolitik eller stiftar våra lagar!

BERITS EGEN SLUTSATS är att vi bör försöka komma bort från asylmottagning i Sverige, och istället satsa på kvotflyktingar. Då får vi ett bättre urval, mer av verkligt skyddsbehövande.

- Tusen bosnier är inte detsamma som tusen bosnier?

- Nej, nu tar vi inte emot rätt människor.

- Och amnestibesluten, som fattats vid flera tillfällen, har inte det minsta med asylskäl att göra.

DENNA INTERVJU med Berit Eriksson fortsätter i nästa nummer av Blågula FRÅGOR. Då ska hon berätta mer om "botande av blåögdhet":