Redaktörs-intervju:
Jan Milld
EFTER ANKLAGELSERNA mot denna tidning i massmedia,
för att vara "invandrarfientlig", kan tiden vara mogen
för en intervju med Blågula FRÅGOR:s
redaktör - Janne Milld:
· Vem är han? Vilken är
hans bakgrund?
· Varför har han blivit så
intensivt engagerad i invandringspolitiken?
BgF-intervjuare: Anders Sundholm.
ETT VÄSENTLIGT SKÄL till att jag
engagerade mig i Föreningen blågula FRÅGOR var mitt stora
förtroende för tidningens redaktör Jan Milld. Med den här
intervjun vill jag att även andra lär känna honom lite bättre.
VÄRLDSRESENÄR
Jan Milld har alltid varit mycket internationellt
intresserad. Som framgår av förordet till hans bok "LAGOM
ÄR BÄST!" har han rest mer än de flesta svenskar
- har besökt alla världsdelar, varit i nära 50 länder.
Ett av de första länder han besökte
var Jugoslavien. Bakgrunden till det var att Janne lärt sig det internationella
språket Esperanto och brevväxlat med en ung serb från Sombor,
Bogdan Cujic. Sommaren 1963 reste de runt tillsammans i landet. I samband
med det fick Janne f.ö. medlemsbok i "Ferijalni Savez Jugoslavie",
en slags vandrarhemsorganisation.
- I Japan valdes du sedan till "Mr.
Esperanto 1965". Berätta!
- Det var ju litet av en ploj. Varje år
hålls en världskongress för esperantoungdomar. Först
började man, som ett programinslag, utse en "Miss Esperanto".
Sedan insåg man att i jämlikhetens namn borde även en manlig
motsvarighet utses. Kongressen -65 hölls i Japan, och där valdes
alltså jag.
- Efter kongressen liftade jag runt i Japan
under ett halvår, och bodde hemma hos esperantister. När vi då
kontaktade lokalpressen, för att propagera för språket, kom
min nya titel till användning.
ESPERANTO
Esperanto har spelat en viktig roll i Jannes
liv på flera sätt. Tack vare Esperanto blev det ekonomiskt möjligt
för honom - en arbetargrabb - att resa. Dessutom blev resandet mer meningsfullt,
då Esperanto gav kontakter med människorna i landet.
Därutöver har Janne pluggat många
andra språk, inte minst ryska. Men Esperanto är speciellt:
- Det är ju neutralt och jämlikt,
genom att det inte är något folks modersmål. Det ger en särskild
känsla, när man träffas många på en kongress!
- Och Björn Häger på Dagens
Eko, som stämplade dig som främlingsfientlig... Kände han till
det här?
- Han ville nog inte veta
alltför mycket, då hade hans "scoop" gått förlorat.
LATINAMERIKA
Till resorna på senare år hör
en rundresa i Brasilien, Uruguay och Chile 1990. Där träffade Janne
personer som varit i Sverige som politiska flyktingar, men återvänt:
- I Rio de Janeiro besökte jag Fernando
Gabeira, partiledare för de Gröna i Brasilien. Han hade bl.a. arbetat
som T-baneförare i Stockholm.
- I Montevideo bodde jag hemma hos tre
Tupamaros-aktiva, varav en - Julio Baraibar - arbetat som bussförare
på SL.
- I Vina del Mar stötte jag - av en
slump! - ihop med Daniel Herrera, bodde på ett enkelt hotell som han
drev. Daniel hade varit medlem i MIR, fängslats och torterats av den
chilenska militären. Han kom till Sverige och arbetade i 11 år
som sjukvårdsbiträde, var medlem i samma fack som jag - Kommunal.
- Med alla dessa tre gjorde jag intervjuer,
för "Hjulet", en facklig tidning för bussförare i
Sverige.
- Som du var redaktör för?
- Ja. Under sju år
hade jag det som halvtidsarbete, halvtid körde jag buss.
RÖD OCH GRÖN
Därmed är vi inne på Jannes
fackliga och politiska aktivitet.
Det började 1962, när han gick med
i SSU. Västerortskretsen gav ut tidningen "Motiv",
och för dess räkning har Janne intervjuat de flesta SAP:s ledare,
sedan partiet bildades: Erlander, Palme och Carlsson.
- Så du missade Per Albin och Branting?
- Jag äntrade så att säga
scenen först 1943...
1968 var Janne ordförande i den socialdemokratiska
studentklubben vid Stockholms universitet. Som många andra på
den tiden arbetade han för solidaritet med Vietnams folk.
- Det ber du inte om ursäkt för?
- Nej, USA hade inte där att göra.
Men visst var jag naiv, och hade en förenklad världsbild.
Än idag är vår redaktör
s-medlem, men har gjort två "utflykter" - en till dåvarande
VPK och en till Miljöpartiet de Gröna.
- Det första sprack på bindningen
till Sovjetunionen, det andra på flyktingpolitiken.
Janne har också varit aktiv i fredsrörelsen.
På 60-talet deltog han i marscher mot atomvapen och gjorde lumpen som
vapenvägrare. Var dessutom redaktör för tidningen "Vapenvägraren".
Senare var han ordförande i "Haninge
U-lands- och fredsförening" inom Svenska Freds. Under den tiden
tredubblade "HUFF" sitt medlemsantal.
- Jag anser fortfarande att den svenska
krigsmakten kan läggas ned. Det är bortkastade pengar!
- Sverige är inte hotat?
- Jo, men inte av någon militär
invasion.
I samband med folkomröstningen om kärnkraften
1980 var Janne också aktiv. Han arbetade heltid för nej-sidan,
for runt och höll appelltal på torgmöten. Var dess-utom medförfattare
till Folkkampanjens studiebok, "Framtid utan kärnkraft".
Inte heller om kärnkraften har Janne
ändrat uppfattning:
- Den är inte mindre farlig idag!
Egentligen är den också onödig - det är bara maktförhållanden
och bristande politisk vilja som gör att vi inte idag har mer av förnybar
energi!
Andra organisationer som Janne hunnit vara
med i, om än bara under korta perioder, är solidaritetsorganisationer
för Chile och Nicaragua. Samt Amnesty.
För Palestinagrupperna har han framställt
en diabildserie, "Det finns palestinier!".
- Där har jag inte heller ändrat
uppfattning. Palestinierna har rätt till ett eget land!
SL
Fackligt har Jan Milld varit aktiv inom Kommunal.
I slutet av 70-talet var han ordförande för sektion 8, avd. 3.
- Det var en rolig tid! Vi var en grupp
unga trafikare, varav några trotskister, som ställde upp i de fackliga
valen och slog ut den sittande ledningen av gråsossar.
1985 skrev Janne avdelningens jubileumsskrift: "100 år i rörelse".
- Du arbetar fortfarande på SL, som
bussförare. Varför? Du borde väl kunna vara en tillgång
på vilken tidningsredaktion som helst.
- Jag har ingen formell journalistutbildning,
och jag föreställer mig att det råder arbetslöshet även
bland journalister.
- Dessutom betvivlar jag att man som enskild
journalist alltid har svängrum att göra något vettigt.
INVANDRINGEN
Med en sådan personlig bakgrund - internationellt
intresserad, aktiv i solidaritetsarbete och politiskt hemmahörande på
vänsterkanten - hur kan man ta upp en kamp mot "den generösa
flyktingpolitiken"?
- Det verkar som att något inte stämmer.
Eller?
- Det stämmer i högsta grad.
- 1985 skrev du en artikel i (S)L-BLADET om
invandringen. Den kunde lika gärna ha varit skriven av Bengt Westerberg.
- Javisst. Jag skrev utifrån den
situation som rådde då, och vad jag då kände till.
Läget har förändrats på 10 år!
- Hurdå?
- Det är så många fler
asylsökande nu. Och de flesta försöker bluffa oss. 60 procent
av dem har förstört sina dokument.
- För tio år sedan hade vi heller
inga "tickande bomber"...
TRE FAKTORER
Hösten 1993 började Janne att skriva
på boken "Lagom är bäst!". Året därpå
började han utgivning av denna tidning, "Blågula FRÅGOR".
Han har också skrivit ett stort antal småskrifter - varför?
Varifrån kommer denna frenesi?
Han ser tre faktorer i sin bakgrund som förklaring:
- För det första min arbetarrörelsemoral.
Man ska försöka göra rätt för sig. Man ska också
vara solidarisk, men det bygger på en ömsesidighet!
- Det har aldrig varit ett krav att man
ska ställa upp för parasiter. Många asylsökandes beteende
är för mig totalt orimligt, det ger en frontalkrock med mina värderingar.
- För det andra min sociala situation.
Jag tillhör ju själv kategorin "utsatt grupp": löper
hälsorisker och har numera inte ens anställningstrygghet. Jag drabbas
personligen när man drar åt tumskruvarna på oss bussförare,
för att pengarna inte räcker.
- För det tredje mina erfarenheter
från allt resande. Det gör att jag inte har samma komplex gentemot
utlänningar som en del andra svenskar har. Jag kan reagera mot sådant
som är fel utan att bli osäker om var jag står.
Janne förundrar sig över hur den
föreställningen vunnit insteg, att "internationell solidaritet"
ska betyda att de nödlidande tas hit från andra länder:
- På 60-talet var det väl aldrig
fråga om annat än än att vi skulle bistå för att
människorna skulle få en dräglig tillvaro i sina egna länder.
Nu försöker journalisterna stämpla det som nydemokratiska tankegångar!
- Många företrädare för
"den generösa flyktingpolitiken" har svårt att resonera
och samtala i ämnet. Vad tror du det beror på?
- Alla människor vill väl känna
en trygghet. Man kanske tycker att marken gungar under fötterna om bilden
kompliceras och invanda tankemönster inte räcker.
HYBRID
- Till sist. Du lägger alltså ned
all din fritid på detta. Hur orkar du? Varifrån får du din
inre styrka?
- Ur övertygelsen om att ha rätt.
Här får jag hela tiden hjälp av mina meningsmotståndare.
Som Janne ser det har han unika förutsättningar,
i kombinationen av sin politiska bakgrund och sin sociala position:
- Andra inom arbetarklassen upplever samma
sak som jag, men de kan inte uttrycka sig på samma sätt, kanske
inte ens för sig själva bena upp problemen. Andra intellektuella
kan formulera sig, men de upplever inte problemen, känner inte till verkligheten.
Jag är den hybrid som behövs.
- När jag intervjuade Julio Baraibar,
om sin återkomst till Uruguay och det politiska arbetet där, sade
han att han kände det som att han hade ett uppdrag att utföra. Jag
känner nog på samma sätt.
Det ger Janne en stor inspiration att få
vara med om att bygga upp en ny rörelse - får ständigt erfara
uttryck för stöd, märker att det går framåt för
föreningen.
- Och vi är två "lokomotiv"
i ledningen - det känns bra!
