Intervjun med Berit Eriksson - f.d. förläggningschef på Invandrarverket och författarinna till boken "ÖGONBLICK i själva verket" fortsätter här:

Varför har inte Berit AM Eriksson skrivit sin bok långt tidigare, om livet bland asylsökande i Sverige?

En del av förklaringen ligger i tystnadsplikt, linjeorganisationen och omsorg om sin egen anställningstrygghet. Det har varit något av ett "moment 22": som som vetat har inget kunnat sägga, de som stått fria att kunna prata har inte vetat.

På liknane sätt är det, menar Berit, i alltför många sammanhang. Yttrandefrihet saknas för dem som har insiktrna, och allmänheten förblir ovetande.

- Jag har träffat väldigt många människor och det visar sig att de allra flesta delar mina åsikter i dessa frågor. Däremot är det få som, av olika anledningar, vill står för sina uppfattningar offentligt.

- Det är inte politiskt gångbart, man tillhör en speciell yrkesgrupp med goda inkosmter eller man vill inte bli betecknad som "rasist". Vilket ju många blir vid allra minsta antydan av kritik mot någon flykting eller invandrare.

Berit känner till resonemangen:

- "Jag får inte säga så, för jag är polis". "Jag tycker det är helt fel, men jag är advokat, jag har många ärenden därifrån". "Jag jobbar på Invandrarverket, dom får göra hur fan dom vill, jag går hem och tycker det är för jävligt, men jag får min lön".

En annan reaktion när verkligheten blir alltför absurd är att säga upp sig, något som ibland hände under Berits tid som chef.

Berit väljer alltså att protestera mot galenskaperna, efter tt hennes SIV-anställning upphört. Hennes förhoppning med boken är att den nu ska inspirera fler att våga säga ifrån.

Även om hon själv som förläggningschef var tuffare än många andra så är hon övertygad om att de flesta inom Verket tycker i stort sett som hon - de har ju levt i samma verklighet, gjort liknande erfarenheter.

Uppenbart är att det fanns en spänning mellan massmedia och SIV-personalen, genom medias ensidiga framställningar, när de gör reportage om avvisningsfall. Personalen vet då hur det egentligen ligger till, men kan inte säga något - pga av denna tystnadsplikt. Och allmänheten blir gång på gång desinformerad.

- Det ligger i medias natur att det ska vara snyftigt och gärna med någon ljuvlig bild av ett vackert barn. Det är sånt som går hem. Annars skriver dom itne.

- Och de asylsökande är medvetna om möjligheterna att använda media som ett påtryckningsinstrument?

- Det är ju därför de går till media hela tiden, ett hotar med att göra det.

Ett intressant fall gällde Ismail - en somalier.

- Han var oerhört misskötsam. Den sjunde förläggning han kom till, det var vår förläggning.

- Vi drog ett streck: "Hit men inte längre, lilla gubben!" Vi försåg honom med mat, pengar fick han inte. Då blev det ju inget brännvin.

Denne somalier var alltså alkoholist, och åkte ut och in på avgiftningen:

- Där fick han kontakt med andra missbrukare som är duktiga på att koppla in pressen. Så han gick till tidningen, lokalt.

Till bilden hör att denne somalier nu - äntligen! - skulle avvisas.

- Då fick Ulf Nilson tag på det här, och han skrev en raljerande artikel om mina chefer. Han uppmanade vidare polisen i Jönköping att inte sköta sitt jobb, och inte verkställa avvisningen av denna arma människa.

Berit kände att detta var riktat mot henne, eftersom mannen bodde på hennes förläggning. Och BAM Eriksson är alltså en tuffing, med ibland kort stubin. Så hon ringde upp Ulf Nilson:

- Jag frågade honom om han egentligen hade den minsta aning om verkligheten, förskansad bakom ett skrivbord i Expressens skyskrapa, eller inkvarterad på något lyxhotell för att göra "på-platsen-reportage".

- Ulf Nilsson menade att "verkligheten" hade väl en insnöad byråkrat i Småland inte den ringaste aning om. Och så vidare. Tonen mellan oss var från början minst av allt hjärtlig!

Samtalet slutade ändå med att Berit, ganska impulsivt, erbjöd Ulf Nilson att komma till förläggningen och vara med i verksamheten minst en vecka, för att få en riktig bild.

- Gör det, så får du se hur vi har det, i en med tystnadsplikt belagd verksamhet!

Det visade sig, att Ulf Nilson tackade ja:

- Ulf kom, och jag installerade honom i en lägenhet bland andra lägenheter för asylsökande.

Ulf Nilson var med Berit varje dag under en veckas tid, var på plats varje morgon kl.08.00. Det blev en tid som botade också denne journalist från blåögdhet!

- Jag vågar påstå att han fick en och annan tankeställare under denna tid.

- Han fick se hela registret, från kriminaliteten till sorgen vid avvisningarna och glädjen vid uppehållstillstånden. Människors ovilja att hålla rent omkring sig... alltihop, precis som det kan vara.

- Den skolan kanske varje journalist borde gå igenom?

- Det tror jag absolut. Även politiker och andra beslutsfattare borde skaffa sig denna erfarenhet. Inte under någon timmes tillrättalagt studiebesök, utan just som Ulf. Vara med i verksamheten och se hela registret - oregisserat!

Trots de hårda orden i början kom Ulf Nilson och Berit Eriksson bra överens. Berit hade f.ö. sedan länge läst hans artiklar med stor behållning, köpte Expressen mest för dessa artiklars skull.

Nu har Ulf Nilsson inte längre samma ställning på Expressen, och Berit tycker att tidningen saknar sting:

- Dom borde byta ut den där getingen mot en har-krank!

Berit AM Eriksson är kritisk till den flyktingpolitik som bedrevs under Birgit Friggebos tid som invandrarminister, framförallt dessa "amnesti-beslut", som i ett svep beviljade uppehållstillstånd åt tusentals människor - senaste gången 40.000 - bara för att de stannat länge i Sverige.

Särskilt kritisk är hon mot en del av detta beslut, nämligen att även asylsökande som avvikit till Norge och Danmark skulle omfattas av "amnestin".

- Tanken var ju att den långa tiden gjort att man hunnit rota sig i vårt svenska samhälle, och att det därför var inhumant att skicka dem tillbaka.

- Om Norge och Danmark denna gång räknades till Sverige, hur blir det vid nästa amnesti-beslut? Ska samtliga EU-länder då räknas som Sverige?

- Vi får hoppas att sådana panikbeslut hör till historien, för gott!

En given fråga på Berits bokskrivande är om den kan uppmuntra till främlingsfientlighet. Det tror hon inte:

- Det är ju systemet som är fel, den förda asylpolitiken. Det tror jag att läsarna inser.

Berit vill se en annan politik, med främst förebyggande insatser och hjälp i närområdena:

- Långt många fler, och mer av verkligt behövande, kan då få del av biståndet!

Kompetent personal med erfarenheter finns, tillägger hon, som kan jobba med sådana uppdrag. Inte minst från Invandrarverkets många nedlagda förläggningar.

Boken, "ÖGONBLICK i själva verket", fyller helt klart ett behov för Berit själv, av att "få skriva av sig". Därutöver hoppas hon att den ska göra nytta, som ett inlägg i debatten:

- Det handlar om att vara rädd om sitt land. Hur kommer Sverige att se ut om tio år?

Att Ulf Nilson tagit intryck av sin Smålandsvistelse framgick av en Expressen-artikel efteråt, med rubrik "DAGBOK FRÅN ETT SVENSKT FLYKTINGLÄGER".

Några citat:

"Halv fyra på natten väcks jag av en ursinnig rivstart nära fönstret. Får flyktingar ha bil? Hur skaffar man bil på 79 kr om dan?"

"Någonstans i hemligstämpelns utkanter blir... klart att mannen är en välkänd tjuv, till och med gripen på bar gärning med en ryssja på ryggen - samtidigt som ägaren ringde och klagade över sin förlust! Händelsevis tillhör han en av de tre familjer som får respass denna tisdagsmorgon. Resan företas i egen bil som de flesta - helt cyniskt - tror är fullpackad med stöldgods."

"De som får nej överklagar i princip alltid och får då en advokat till hjälp. Det blir utredning i utlänningsnämnden - som påstår sig utreda varje fall för sig.

---

Förfalskade identiteter finns att köpa, och de länder flyktingarna kommer från är ogenomträngliga. Individuell utredning är en myt..."