"På de svagas sida". Så uppfattar de själva att de ställer sig, dessa tillskyndare av den generösa flyktingpolitiken - präster och prinsessor, journalister och kulturprofiler, byråkrater och parti-apparatchiks.

Men hur mycket behöver de egentligen själva försaka? Oftast sitter de tryggt förskansade i sina villaområden, långt borta från sociala problemområden. Kanske får de t.o.m. sin egen utkomst genom invandreriet.

När man ändå ska ta ställning för "de svaga" kan det vara lika bra, tycks man resonera, att ta till ordentligt - nämligen att välja de grupper som är allra svagast.

Dessa de mest utsatta återfinns i huvudsak utanför vårt lands gränser. Som en extra bonus kan man då tillgodoräkna sig den höga status det ger att ha internationella vyer, och att vara gränslös.

Visserligen glöms då det egna landet och den egna befolkningen bort, vilket naturligtvis kan leda till missnöje. Detta kan dock hanteras - genom opinionsbildning eller kampanjer, typ Civildepartementets. Om nödvändigt får dessa kampanjer intensifieras och "fördjupas".

Räcker inte detta får man plocka fram piskan, i form av stämplingar om "främlingsfientlighet" och "rasism".

Genom denna modell blir det maximal utdelning:

A. man kan känna sig moraliskt förträfflig.

B. det behöver inte kosta någonting för egen del - man kan rentav göra sig en hacka på sin godhet.

Bingo!