Kammarrätten har nyligen fattat två beslut av principiellt intresse:

- En kvinna har full rätt att få en tur- och returresa till Libanon för sig och sina fyra barn som socialbidrag

- En 69-årig man, som kom hit 1990, kan få resa hem till Iran på tre månader på det allmännas bekostnad.

Är fria utlandsresor en rättighet för oss alla som bor i Sverige? Detta undrar Staffan Danell, Norrköping, i denna artikel.

Framför mig har jag två domar från kammarrätten i Göteborg, en från den 18 januari 1993, en från den 29 maj 1995.

I den förra förklarar man att en kvinna (svensk medborgare) har full rätt att få en tur- och returresa till Libanon för sig och sina fyra barn som socialbidrag. Hon vill se hur hon tas emot i hemlandet om hon flyttar tillbaka för gott.

I den andra domen säger man att en 69-årig man från Iran, som kom till Sverige 1990, skall få resa hem till Iran på tre månader på det allmännas bekostnad. Tur- och returbiljetten betalas av fonder (SFI-skolan och Östra sjukhuset), uppehälle och dubbelhyra som socialbidrag.

Hur beskriver man beslut som dessa? Häpnadsväckande? Djupt orättfärdiga? Många vanliga LO-medlemmar och andra har faktiskt inte råd att resa bort på sin semester, och tälten har blivit vanliga igen på campingplatserna.

Men kammarrätten aner alltså att i "skälig levnadsnivå" (socialtjänstlagen, §6) ingår fria resor till hemlandet. I lagens förarbeten står det:

"Den som behöver miljöombyte och inte kan få detta inom kommunens hem eller dylikt bör kunna få bidrag till vistelse för vila och rekreation i andra lämpliga former." (Prop.79/80:1A, sid. 202). I första hand alltså kommunala "hem", i andra hand något annat liknande (och inte som en absolut rättighet, utan som ett "bör"). Hur kommer resor till Teheran och Beirut in här?

I en tydlig känsla av att argumenten är svaga försöker domstolarna också stödja sig på §21, där det står att den som har handikapp skall ges möjlighet att "delta i samhällets gemenskap och leva som andra". Är huvudvärk ett "handikapp" i denna mening? Måste man resa till Beirut för att "leva som andra"?

Men kammarrätten går längre än så. Kungsbacka kommun hade i Libanonfallet sagt "att det inte kan anses ligga inom skälig levnadsnivå att... erhålla socialbidrag för resa till sitt före detta hemland, oavsett orsaken eller angelägenhetsgraden."

Kammarrätten höll inte med om det, och uttryckte sig sedan ännu tydligare i Iranfallet. Regeringsrätten hade 1987 sagt att om en hjälpbehövande är utomlands har kommunen ändå ansvar för honom. Kammarrätten drog därav slutsatsen att det för kommunens del "saknar betydelse om utlandsvistelsen är motiverad eller ej", vilket väl, uppfattat på rätt sätt, är riktigt: om någon faktiskt råkat i nöd skall han ha hjälp, oberoende av hur han råkat i denna situation.

Men kammarrätten förvrider det till att betyda, att om M vill resa hem till Iran ska inte kommunen lägga sig i detta, utan bara betala: "M skall under tre månader vistas utomlands" och kommunen skall betala för honom. Punkt slut.

Det är inte var dag man möter en sådan osjälvisk generositet och godhet!

BgF-läsaren frågar sig säkert om det finns särskilda faktorer i dessa fall som motiverar en särbehandling. Av domarna att döma gör det inte det.

Den libanesiska kvinnan står i en valsituation, att stanna eller flytta. Å ena sidan har hennes barn vuxit upp i Sverige, och ett av dem är handikappat. Å andra sidan har hennes mor, två systrar och tidigare make flyttat tillbaka, och de utövar nu tryck på henne att följa efter. Av den osäkerhet och beslutsångest hon känner har hon fått svår spänningshuvudvärk; en fullt normal reaktion, skulle jag vilja påstå.

Den gamle mannen från Iran är rörelsehindrad (värk i axlar och rygg). Han har ex-hustru och söner i Sverige, men kontakten med dem har brutits; han är mycket isolerad och djupt deprimerad. Även det är en fullt rimlig reaktion, anser jag. Resan till hemlandet skulle ge honom möjlighet att träffa sina andra barn som bor kvar där.

Underrätten (länsrätten) ansåg därför att mannens "vistelse i Iran närmast får betraktas som rekreationsvistelse". Kommunen (Göteborg) hade beviljat honom en månadslång hemresa; han överklagade till länsrätten, men fick ändå inte de fem (5) månader han krävde.

Kammarrätten försöker sig på en sorts företagsekonomisk analys: Resan betalas av andra (skolan och sjukhuset), och "det är inte ekonomiskt att betala en dyr (jodå) och långväga resa för en kort period. Ansökan avser endast hyra och uppehälle under tre månader". Endast!

Två gånger på samma sida återger kammarrätten ett märkligt argument: "Det kan inte krävas att han skall ställa sig till arbetsmarknadens förfogande". Nej, vi brukar inte kräva den av sextionioåringar med rullator här i landet! Bockfoten sticker fram litet väl tydligt här: även kammarrätten inser naturligtvis att saken är sjuk.

Vi ställs alla någon gång inför ett svårt beslut: Ska jag gifta mig? Skilja mig? Byta arbete? Säga upp mig? Emigrera? Eller, som i de här två fallen: Flytta tillbaka hem? Det finns inte något lyckligt mellanläge; "att göra ingenting" är också ett beslut med obehagliga konsekvenser.

Dessa beslut måste vi ta själva. Redan detta att man bestämmer sig innebär nästan alltid att oron eller ångesten dämpas. Man har tidigare funderat över alternativ som funnits i ens eget huvud - nu får man ta itu med verkigheten, och det är lättare.

Men att det ska (ja, ska! enligt denna så varmhjärtade domstol) beviljas resor till Främre Orienten, inte bara som hjälp mot oro, utan rentav oberoende av skäl, det är... ja, vad säger man - en helt förbluffande godhet?

Likhet inför lagen är kanske en föråldrad tanke idag? Att med hela sin familj resa så långt bort, ett par månader till och med, det ligger utanför alla vanliga låg- och medelinkomsttagares möjligheter idag. Men kammarrätten tycker att till exempel farbrödrar, som kom hit 1990 för att träffa sina barn, ska ha den rättigheten!

Ska fria utlandsresor nu bli en rättighet för alla oss som bor i Sverige? Eller är det en apartheidregel vi ser här - människor av viss härstamning har rätt till sådant, men inte vi andra?

Svaret på den sista frågan är nog "ja!". Jag vill för det första erinra om att kommunen redan från början beviljade vår iranske vän en månads uppehälle i hemlandet, eftersom man tycks acceptera "normala semesterresor".

För det andra vill jag citera vad den erfarne journalisten Karl-Gunnar Bäck, nu ordförande i socialförsäkringsnämnden i Tensta-Rinkeby, säger i en intervju:

"Man har krav på att åka ned dit, och får man det inte genom förtidspensionen går man till socialnämnen istället, där man varit mycket generösare med att betala semesterresor till Bangladesh och andra ställen, för människor som vill hälsa på sina släktingar. Det förekommer i varenda kommun i Sverige."

Visste du det, Svensson?

Staffan Danell