"Journalistkåren som ockupationsarmé". En artikel med den titeln har Maria-Pia Boethius nyligen skrivit. Nog är det en träffande beteckning på journalisterna, i varje fall när det gäller deras framfart i invandringspolitiken!

Ockupationsarmé. Det är två faktorer i kombination som gör denna beteckning så träffande:

1. De ståndpunker som intas ligger helt fjärran svenska intressen.

2. Journalisterna uppträder så samordnat, disciplinerat.

AFTONBLADET noterar svenskarnas låga nativitet och ser invandring som räddningen. ("Arbetslösheten bland invandrare behöver inte vara något problem, om invandrarna får arbete"). Invandringen bör inte understiga nivåerna från början av 90-talet.

EXPRESSEN argumenterar rakt av för fri invandring: "svenska myndigheter har inte rätt att diktera för människor var på jordklotet de ska bo"...

DAGENS NYHETER betecknar för sin del invändningar mot invandring som "primitivt stamtänkande".

Detta ligger i linje med ett nytt språkbruk som nu smyger sig på. I utredningar och forskningsrapporter har man börjat tala om svenskar som "ursprungsbefolkning". I debattartiklar förekommer till och med att vi betecknas som "infödingar".

Såg du Kevin Costners program på TV, om Nordamerikas indianer? Jag noterade särskilt ett uttalande där, av Judy Swamp, mohawk:

"Jag minns, att när jag växte upp, så var jag aldrig nöjd med mig själv. Vi lärdes att skämmas över vilka vi var och vilka vi är. Det känns hårt när man är ung och försöker förstå."

Nu - drygt 100 år i efterhand - kommer sanningen om indianernas historia fram offentligt i USA, deras perspektiv börjar erkännas.

Hur länge ska det dröja i Sverige, innan svenskars perspektiv erkänns?