Det finns nu ett antal uppfattningar om verkligheten som - genom att de upprepats så ofta och genom att plats inte givits för ifrågasättande - blivit till "sanningar" i etablerade kretsar.

Dit hör att de som sökt asyl:

A. är "på flykt" undan förtryck, behöver skydd

B. har hög utbildning

C. önskar få arbeta och göra rätt för sig.

Alla uppkomna problem beror på det svenska samhället, på att "vi" inte har gjort tillräckligt.

Hur väl svarar dessa uppfattningar mot verkligheten?

A. Med en tillräckligt vid definition blir varje migrant till "flykting", men man måste vara naiv för att inte begripa att vårt svenska bidragssystem fungerar som en magnet!

B. Andelen högutbildade är högre än svenskt genomsnitt, javisst - men detsamma gäller andelen lågutbildade.

C. Intresset för att fullfölja svenskstudier har ofta visat sig vara lågt.

Det är också ett faktum att en stor andel av de nyligen flykting- och anhöriginvandrade överhuvudtaget inte står till arbetsmarknadens förfogande.

Innan kvotering införs bör man väl ta reda på mer om orsakerna till arbetslösheten bland nyligen invandrade. I princip finns tre tänkbara förklaringar.

1. Man vill inte arbeta.

2. Man vill, men saknar nödvändiga kunskaper.

3. Man vill och kan, men hindras genom diskriminering.

I vilken utsträckning det är punkt ett, två eller tre som utgör förklaringen - det bör vara möjligt att reda på. En uppgift för invandrarforskningen!

Ledarstick:

Vid PRO:s opinionsmöte i december möttes samordningsminister Jan Nygren av arga pensionärer. Han svar var det vanliga: de protesterande representerade ett särintresse - regeringen hade att se till helheten.

Men gör den verkligen det?

• Hur då förklara att den låtit socialbidragen sticka iväg?

• Varför ska pensionärerna drabbas av nedskärningar, medan socialbidragen höjs?

• Om denna utveckling alls är ett resultat av medvetna beslut - vilka överväganden ligger bakom? Hur har man resonerat?

På dessa punker är Jan Nygren, regeringen och riksdagen skyldiga Sveriges pensionärer en förklaring!

En nyansering till ett resonemang i ledaren i förra numret. Där talades om etablissemangets strävan att satsa på de allra svagaste, de mest utsatta av alla grupper.

Det är sant, att dessa återfinns utanför vårt lands gränser.

Mindre sant är däremot att de migranter som tar sig till Sverige från u-länderna utgörs av människor ur dessa grupper. För att ta sig hit från andra kontinenter krävs en hel del resurser - resurser som de mest utsatta grupperna saknar.

Under 15-årsperioden 1980-94 fick totalt cirka 460.000 personer uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa var 15.000 personer - dvs 3% - konventionsflyktingar.

Räknar man in alla som fick asyl (dvs även krigsvägrare och de facto-flyktingar) blir siffran 53.000, dvs 11%.