Under slutet av 80-talet skedde en demokratisering av flera länder i Latinamerika. Som en följd av detta började politiska flyktingar att återvända till sina hemländer.

 

---

Daniel Herrera stötte jag ihop med av en slump i Vina del Mar, en badort i Chile.

Daniel hade varit verksam i vänsterorganisationen MIR och gripits av militären 1975. Efter två år i fängelse (där tortyr tillhörde rutinerna) släpptes han - på villkor att han lämnade landet.

Det blev Sverige, och här arbetade han under 11 år som vårdare på Solberga Sjukhus.

Ur artikeln i "Hjulet":

"Daniel Herrera hade lämnat Chile mot sin egen vilja. När förhållandena 1988/89 blivit sådana att det var möjligt att återvända utan att riskera livet, utan att behöva fängslas, då ville Daniel tillbaka - för att återuppta sitt politiska arbete, för att vara med om att bygga upp ett nytt Chile.

Vad han upplevt var ju inte bara fasor. Han hade också fått smak på hur politiskt arbete kan kännas, när det är som bäst. Daniel hade varit med under en period av uppvaknande och aktivering, av massmöten och jättedemonstrationer, av gemenskap och framtidstro. Arbetarna hade kunnat känna vilken styrka de hade tillsammans, och samhället kan förändras till det bättre.

Det var detta Daniel mindes, och som han ville uppleva igen. Men det fanns hinder på vägen.

Ett första hinder var hans familj. Av de fyra barnen var de två yngsta 14 och 15 år. Även om de var födda i Chile så hade de haft hela sin uppväxt i Sverige, var mer svenskar än chilenare. De två äldre barnen var redan vuxna och bodde ihop med svenskar.

I februari 1989 återvände Daniel Herrera ändå till Chile tillsammans med sin fru och sina två yngsta barn, på prov.

Det tog inte lång tid för 'provet' att ge utslag: barnen kunde inte anpassa sig, det var alltför stora kulturella skillnader. I skolan, t ex, rådde ju en helt annan disciplin än vad de var vana vid.

Så barnen ville resa hem igen. Mamman följde med dem, medan Daniel stannade kvar, åtminstone tills vidare. Han kunde inte släppa sin dröm. Men priset blev skilsmässa från sin fru och sina barn.

FRÄMLING

Inte heller för Daniel själv var anpassningen lätt. I exilen hade han väl idealiserat sitt gamla hemland, hade litet romantiska föreställningar. Men, säger han:

- Det blev inte som jag hade tänkt mig.

Det Chile han återvände till var inte det Chile han lämnat. Samhället hade förändrats. De folkliga organisationer som byggts upp under Allendetiden var till stor del raserade, utplånade. Dessutom var folks mentalitet en annan mot förr. 16 år av militärdiktatur hade påverkat människorna.

- Vi måste börja om från början!

Vad Daniel tänkt tillbaka på under exiltiden var framförallt sina släktingar och tidigare bekanta i Chile. Men de fanns inte där när han återvände.

- Det var ju en ny släkt som kommit fram.

Samtidigt hade Daniel själv förändrats. Självklart hade åren i Sverige påverkat honom. Han var en annan person än den som 1977 lämnade Chile.

Och människor betraktade honom med misstro. Redan det faktum att han kunnat resa till andra sidan jordklotet, fram och tilbaka, skapade distans. Fattigdomen i Chile är ju enorm, bland dem som är fattiga.

Men åren av diktatur hade inte bara inneburit förtryck i form av våld, det hade också inneburit indoktrinering, ensidig propaganda. Den som varit fängslad sågs av många som en farlig figur.

Daniel Herrera var en främling i sitt eget land.

OTRYGGHET

Till detta kom de ekonomiska problemen, svårigheterna att klara livsuppehället. Det var en kamp varje dag!

Daniel Herrera drev ett litet hotell, hyrde ett hus. Tre personer arbetade i hotellet. Förutom rumsuthyrning hade de matservering där vid lunchtid. Det fanns plats för 25 hotellgäster. Men i januari 1990 var där bara 6 gäster. Detta berodde delvis på den ekonomiska krisen i Argentina vid denna tid, som minskade turismen. Ett exempel, menar Daniel, på hur sårbar den chilenska ekonomin är.

- Jag saknar tryggheten som jag hade i Sverige. Där kan man planera sitt liv, och man vet vad som kommer att hända nästa månad eller år. Här i Chile man vet inte vad som kommer att hända dagen efter!

DJUNGEL

Bussförarna i Santiago är ett tydligt exempel på hur pressad situation man har. Daniel berättar att trafiken helt bedrivs av olika privata åkare, och konkurrensen är driven till sin spets.

En bussförare måste varje dag få ett minimiantal biljetter sålda, 400. För att lyckas med detta måste han hela tiden kämpa med klockan. I en hektisk storstadstrafik och med massor av andra bussar som slåss om samma trafikanter skapar detta naturligtvis neurotiska förare.

Det är inte tal om att stå kvar med bussen vid hållplatsen tills alla påstigande hunnit betala. Nej, körning och avgiftsupptagning sker till stor del samtidigt. Den förare som misslyckas att uppfylla sin kvot strfafas. Det kan bli avstängning på viss tid, omplacering eller sparken.

I Chile finns förutom den höga öppna arbetslösheten också en stor 'dold' arbetslöshet - människor som desperat försöker försörja sig genom att sälja någon pryl. De går runt på bussarna och försöker få någon att betala en struntsumma för t ex en glasspinne. Att få sparken i Chile kan alltså vara liktydigt med att dömas till svält och förnedring.

Många bussförare får naturligtvis problem med hälsan. I Chile är dock bara 20% av befolkningen sjukförsäkrad, och bussförare lär inte tillhöra den gruppen.

VARFÖR?

Men varför är Chile fattigt? Måste det vara så? Nej, anser Daniel.

Chile är egentligen inte fattigt. Landet har stora naturresurser: koppargruvor, fiskevatten, skogar, fruktodlingar, osv. Problemet är att Chiles rikedomar i alltför liten utsträckning kommer dess egen befolkning tillgodo:

- Chile säljer bara råvaror till de utvecklade länderna. Alla latinamerikanska länder har samma problem. Priserna bestäms i USA eller i London.

Chile får alltså dåligt betalt för sina egna produkter, medan man måste betala mycket för de bearbetade produkter som man importerar.

En annan orsak till fattigdomen är fördelningen inom landet. En inhemsk överklass lever i lyx, medan andra chilenare lider nöd.

En tredje orsak är militären. I Chile som i många andra länder i Sydamerika kostar 'försvaret' väldiga summor, slukar en stor del av statsbudgeten:

- Militären har mycket höga löner, och dom gör ingenting.

I bästa fall gör de 'ingenting', skulle man kunna tillägga...

TURISTPARADIS

Chile är också rikt på ett sätt som skulle kunna göra det till ett populärt turistland.

Landet är dubbelt så långt som Sverige - 400 mil från norr till söder. Det gör att i Chile finner man olika klimattyper och olika typer av vegetation. Till detta bidrar det omväxlande landskapet, med berg och slätter, kust och inland. Till södra Chile kan man resa i januari och uppleva en 'svensk' sommar. I norra Chile är det varmt året runt.

I Chile finner man ett överflöd av frukt, kanske billigare och godare än någonstans i Europa. Samma sak gäller det chilenska vinet.

Människorna är vänliga och hjälpsamma.

KLUVEN

Daniel Herrera är alltså exempel på en verklig politisk flykting. Men han har ingen lätt situation.

Vem är han egentligen? Är han chilenare eller är han svensk? Han känner sig splittrad.

Daniel vill se sig som chilenare, det är ju i Chile han har sin uppväxt, sina rötter. Och han har ett politiskt arbete som han vill fullfölja. Det ska bli den mördade Allende, inte mördaren Pinochet, som får sista ordet.

Men det är ju så hårt i Chile, så många svårigheter. Det skulle vara enkelt att återvända till Sverige. Vi har brist på sjukhuspersonal och Daniel var uppskattad på Solberga, är välkommen tillbaka.

I Sverige skulle han tjäna mer pengar på en månad än vad han gör på ett helt år i Chile. I Sverige skulle han kunna vara tillsammans med sin familj.

Men detta vore ju att kapitulera, att ge upp en bit av sig själv.

Att stanna kvar eller resa, det är frågan. Hur han än gör blir det fel, ur någon synpunkt. Daniel Herrera är kluven."