"VIT MAKT?" Så heter en rapport om invandrarrepresentationen på olika nivåer i det svenska samhället, framställd av "Ungdom mot rasism" och Michael Alonzo.

Rapporten är ett skolexempel på hur en undersökning inte får göras, raka motsatsen till vetenskapligt tillvägagångssätt. Inte desto mindre har den blivit tagen på största allvar, och starkt bidragit till föreställningen att invandrare är underrepresenterade i maktens korridorer! Dvs att de skulle ha varit fler, om de inte hade diskriminerats.

När nu ropen skallar på kvotering, då är det till stor del Alonzo-rapporten man lutar sig mot. Det finns därför anledning att granska denna rapport.

Detta är just vad Thomas Gür, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har gjort. På Timbros förlag har han givit ut "När siffrorna ljuger", en kritisk granskning av Alonzorapporten. Där påpekas bl.a:

Det är inte ett dugg konstigt om ingen invandrare sitter i LRF-styrelsen. Denna representerar ju medlemmar i LRF, som är bönder. Bara 0,1% av bönderna i Sverige är invandrare.

Bland anställda inom försvarsmakten är 8% invandrare. Alonzo jämför med siffran 18% - som han fått fram genom att som invandrare räkna inte bara alla utlandsfödda (utländska såväl som svenska medborgare), utan även barn till utlandsfödda, och adoptivbarn.*

Gür påpekar att 8% i själva verket kan betyda en överrepresentation, då svenskt medborgarskap är en förutsättning för anställning i försvaret, samt att ytterligare ett antal faktorer gör att individer med invandrarbakgrund faller ifrån.

Många invandrare har anlänt till Sverige under de senaste 5-10 åren. Det är inget konstigt om dessa inte återfinns i maktorgan. Det tar självklart tid att avancera.

Det vore snarast anmärkningsvärt om en enskild grupp - som i detta fall invandrare - skulle vara proportionellt representerade på alla nivåer. Vare sig man går tillbaka i historien eller ser till andra länder, så är detta någoting mycket sällsynt!

Underrepresentation är inte automatiskt följden av diskriminering.

Olika etniska grupper medför olika slags socialt kapital till det land de kommer. Följaktligen kan stora skillnader i socioekonomisk rörlighet noteras mellan olika grupper som invandrat till Sverige.

Gür anför också några svensk-amerikanska exempel. Svenskarna som kom till USA för hundra år sedan var kraftigt överrepresenterade inom byggnadsindustrin. Det myntades t.o.m. ett uttryck: "The swedes built Chicago". Var det en följd av att andra etniska grupper hindrades från företagsamhet inom byggnadsindustrin? Knappast.

Eller: "Den svenska dominansen i arbeten förknippade med hemtjänster var... ett resultat av det stora inflödet av ogifta svenskor till USA i kombination med att svenskorna, tillsammans med norskorna, uppskattades för sina kunskaper, sin redlighet, ärlighet och flit."

Andra exempel: "...medan kristna och judar var medborgare av andra rangen i det ottomanska imperiet dominerade de såväl handel som industri, och de var dominerande även inom läkarkåren. Medan den tyska minoriteten utgjorde 1 procent av befolkningen i Tsar-Ryssland var 40 procent av de högre officerarna i krigsmakten ur denna minoritet."

"Mer samtida exempel på detta slags överrepresentation är kineser på malajiska universitet, tamiler på lankesiska universitet eller asiater på amerikanska universitet."

FRÅGAN ÄR DOCK om inte den mest grundläggande kritiken mot Michael Alonzo och hans kampanjarbetare är deras sätt att se invandrare som en enhetlig grupp. För dem finns det bara två sorters människor: "invandrare" och "svenskar". Mellan dessa går en kritallklar skiljelinje - och så ska det tydligen vara. En gång "invandrare" - alltid "invandrare".

Är det inte just detta som är rasism?

* Med detta absurda sätt att räkna - "18%" - blir inte bara drottning Silvia, utan också kung Carl Gustav och kronprinsessan Victoria att betrakta som "invandrare".