Med andra ord: vad är statens primära uppgifter?

Det är en fråga som Valerie, prenumerant på Blågula FRÅGOR, ställer i denna intervju. Intervjuare: Jan Milld. Valerie , 57, är född i Ukraina, nära Kiev. Kom till Sverige 1987, med sin familj. Bor nu i Jordbro i Haninge och arbetar i ett företag som tillverkar industrirobotar.

Valerie har flera synpunkter på svensk invandringspolitik - kritiska sådana. Han jämför med sina erfarenheter som sovjetmedborgare:

- Om man är en ärlig människa, då måste tänka... Det är inte som i gamla Sovjet, man väntar i 10, 20 eller 30 år, kanske till pension, på en lägenhet. I Sverige dom får på en gång faktiskt, bostad, socialbidrag, barnbidrag, barnen får gå i skola... varsågod!

Valerie menar att den som möter en sådan generositet bör vara inställd på att ge någonting tillbaka:

- Man måste tacka!

Men Valerie har sett exempel på motsatsen, och här tycker han att det svenska samhället har varit dåligt på att från början göra klart för invandrare att det finns vissa regler som också de har att följa.

Valeries exempel är från Blockstensvägen 52 i Jordbro. Där bodde, i en trerummare på nedre botten, en svensk familj - Anders och Caroline med barn. Efter att en turkisk familj flyttat in i lägenheten ovanför fick de sådana problem, att de måste flytta därifrån.

- De kunde inte sitta ute på sommaren och dricka kaffe på tomten. Omöjligt! Därför att barnen stod på balkongen och sparkade ned sand.

Ofta låg det också skräp på tomten, nedkastat uppifrån.

Av större betydelse var dock den turkiska familjens annorlunda dygnsrytm:

- Fram till klockan ett , klockan två, dom sover inte. Dom lever fullt liv på natten!

Detta störde den svenska familjen, där man måste upp tidigt varje morgon. De sade till, uppger Valerie, men utan resultat:

- Det hjälpte ingenting.

Då sökte de annan bostad, i radhus - där ingen bor ovanför. En sådan var svår att få tag i, men Anders lyckades.

- Han var så glad! De fick betala ett och ett halvt tusen mer per månad, för att det skulle bli litet lugnare på natten. Det var bara det som orsak!

En svensk familj tvingades flytta, därför att det flyttat in en turkisk familj i lägenheten ovanför - det är Valeries ögon något oerhört.

Valerie känner att invandringspolitiken påverkar honom. Det allmänna intrycket av invandrare blir negativt, då drabbar det även de invandrare som lever normalt, arbetar och tjänar sina egna pengar.

När det gäller arbetslösheten bland invandrare förefaller han pessimistisk. Nu finns ett tryck på företagare, från politiker och media, att de ska anställa invandrare, Valerie tror att detta kan öka motståndet från företagare:

- Man anställer inte någon av medkänsla.

Valerie anser att Sverige har tagit emot alldeles för många invandrare:

- Det borde vara hundra gånger mindre!

Då skulle, tror han, attityden bland svenskar bli mer positiv:

- Då i varje hem... invandrare... varsågod!

- Som i Åsele!

- Javisst.

Valerie tycker att Sverige nu borde hålla en allmän folkomröstning om invandringspolitiken:

- Det är den viktigaste frågan. Då måste regeringen fråga folket.

I samband med en sådan skulle göras en utvärdering av den invandring som varit:

- Om man vet riktig statistik om invandrarfrågor, hur många som jobbar, hur många brottslingar...

- "Ni kom till oss, vi gav er alla sociala förmåner. Vi har rätt att fråga: vad blir av detta? Vilket resultat?"

- Har Sverige blivit bättre eller sämre nu, som land, genom invandringen? Det är dags att svenska folket får veta!

Valerie ställer så en helt grundläggande fråga:

- Varför uppfanns en gång staten? Hur kom människor på den idén? Varför finns det en stat?

Och han ger själv svaret:

- Det var för att gagna sitt folk, sina medborgare.

Om "allt är bra med svenska medborgare", då först kan staten se sig om efter ytterligare uppgifter, menar Valerie.

Det är framförallt två grupper i samhället som staten har ett ansvar för, framhåller han:

- Svenska pensionärer måste spara. Dom betalar hyra, skatt, räkningar... Dom satsade sin hälsa, dom har varit till nytta, har givit. Man har jobbat hela livet.

- Sedan i slutskedet, några år kvar, man kan inte leva på rätt sätt, i lugn och ro.

Valerie tycker inte att det svenska samhället idag handlar rätt mot sina gamla.

Den andra gruppen att prioritera är barnen - framtiden. Men Valerie tänker då inte i första hand på barnbidrag och ekonomi. Nej, först och främst gäller det att hjälpa dem att växa upp, att ge dom en riktig uppfostran.

Uppfostran avgör, menar han, om unga ska bli ett "bekymmer" eller om de ska bli en tillgång.

- En misslyckad uppfostran kostar pengar.

I Göteborg har ungdomar, enligt tidningarna, anlagt bränder. Från Jordbro känner Valerie till hur man vandaliserat i portarna.

- Det är mycket lättare att förstöra än att bygga.

Samtidigt tyckar han att denna benägenhet att vandalisera är onaturlig, den visar på en sjukdom i samhället. Denna har samband med ungdomars bristande kontakt med arbetslivet, de förstår inte värdet av de saker som förstörs:

- De faller inte från himlen, de har tillverkats. Någon har arbetat.

Ungdomarna måste också vara inställda på att själva skaffa sig ett arbete. Nu vill de ha pengar, men frågar sig inte varifrån pengarna ska komma.

Det är viktigt för samhällets framtid att sköta barnen på rätt sätt, säger Valerie, och förvånar sig över att TV-mediet inte används för "uppfostringstal":

- Man borde förklara de enklaste saker. "Du måste göra så, det är bra att göra så".

Avslutningsvis vill Valerie påpeka att det fattas ett viktigt ord i språket:

- Nu finns ordet "rasist". Det måste finnas ett ord också för att beteckna människor som vill ha en realistisk invandringspolitik.

- Det finns inget ord. Hur benämner man sig, om man tänker så? Man måste beskriva, vad är jag.

Valerie låter nästan avundsjuk på motståndarna, som har detta snärtiga ord "rasist":

- Det uttalas så kort, nästan som poesi.

Det måste finnas ett alternativ, anser han, men har själv inget konkret förslag.

- "Invandrings-realist"?

- Det är litet långt.

- "Populist"? Man vill respektera folkviljan.

- Det har negativ klang.

- "Tvåögd"? Man ser mer än en sida av saken.

- Kanske.

Vad som krävs, menar Valerie, är ett nytt ord, med egen betydelse. Helst ska det också var självförklarande och internationellt begripligt.

- Utan detta ord, det blir att alla, som säger mot massmedia, får beteckningen "rasist".