BAKGRUNDEN I KORTHET:

Abdi från Somalia kom till Sverige 1991, ensam. Med sig hade han ännu inte sin fru och sina åtta barn. De fanns kvar i Kenya.

Efter några år här får han hit dem, och familjen kan flytta in i en ny villa, på Skridskogatan i Rönnby, Västerås.

En villa, som de själva disponerar. Sex rum och kök plus ett stort allrum - 176 kvadrat.

Villan är i en-miljon-klassen och familjens uppehälle bekostas av samhället - mannen är ju utan arbete.

Spontant väcker naturligtvis detta en del frågor - utan att man för den skull själv behöver bo i Rönnby:

Rättvisa

Många svenskar skulle gärna vilja bo i en sådan villa, men kan inte, för de har inte råd. Det finns till och med familjer som tvingas flytta från sina villor, för de klarar inte längre amorteringarna. Hur kan då Abdi ha råd?

Återförening

Frun och barnen fanns i Kenya. Om det gällde att återförena familjen - hade det inte varit billigare att låta mannen resa dit istället?

Effektivitet

Ska detta fall vara prejudicerande? Är detta modellen för att hjälpa flyktingar och att visa solidaritet? Eller är det ett undantag? I så fall - efter vilka kriterier är just denne man utvald?

Det blev reaktioner från boende i villaområdet, som skrev brev och ringde telefonsamtal till kommunen. Deras farhågor gällde två saker:

att området förslummas

att villapriserna sjunker.

Helt orimliga var väl inte sådana farhågor, mot bakgrund av hur människor betett sig i det land varifrån familjen kom. Eller mot bakgrund av de problem som varit runt flyktingförläggningar och i invandrartäta bostadsområden i Sverige.

Men det kunde ju också vara fråga om en skötsam familj. Den saken kunde man kanske komma underfund med genom att träffas och lära känna varandra bättre. Om inte annat kunde man då prata igenom vilka regler som ska gälla på Skridskogatan, för alla.

Den 19 oktober 1993 hölls ett möte i den ännu tomma villan, anordnat av kommunens invandrarbyrå. Ett 20-tal boende slöt upp - däremot inte Abdi, som också fanns i Västerås.

Mötesdeltagarna frågade efter Abdi, men han var tydligen inte inbjuden. Invandrarbyrån Tor Sävhammar förklarade i VLT:

"­ Jag vill inte utsätta honom för det här."

Med Sävhammars synsätt var det "pinsamt" att särskilt behöva informera de boende om denna inflyttning. För honom var det att betrakta som en inflyttning, vilkensomhelst.

Den första VLT-artikeln, införd den 20/10 (skriven av Kerstin Ekholm), fick rubriken "Vi vill inte ha några flyktingar som grannar!".

Ansatsen, i ingressen, följde så att säga "handboken". De boende uppges säga:

"­ Vi är inga rasister. Men..."

Betydelsen av dessa kodord står ju klar för alla i den "upplysta" eliten: De boende är just rasister - förutom att de är töntar.

Slutklämmen utgjordes av andra kodord: "...vi måste hjälpa till så att de blir som svenskar."

"Bli som vi". Det har, för den invigde, innebörden av en hädelse.

Men de boende behöver ju inte ha menat av Abdi ska byta hudfärg, bara att man alla är överens om vissa regler.

Redan dagen därpå kunde tidningen rapportera att flera av de boende ändrat uppfattning.

Abdi uttalade sig:

" ­ Vi är alla människor och om vi tänker och beter oss som sådana kan vi leva fint tillsammans."

" ­ Jag kan bara inte förstå hur de kan tycka så illa om mig och min familj utan att ens veta vilka vi är och hur vi uppför oss. De känner oss ju inte.

...Fast om huvudproblemet för dem är att vi är svarta lär det inte finnas någon bot."

Snart levereras ytterligare skäl att ändra uppfattning. Om man inte vill bli skandaliserad, inte vill att namnet "Skridskogatan" ska ge associationer åt Auschwitz och inte vill att huspriserna ska sjunka som en sten - då får man anledning att tänka om!

Den 23 oktober tillägnas således hela insändarsidan fallet Abdi. Sammanlagt tolv insändare publiceras, varav nio öser sin galla över de boende på Skridskogatan. Två av rubrikerna:

"Synd om er på Skridsskogatan"

"Rädda, fega svenskar".

Ett axplock av andra omdömen:

"Till de boende på Skridskogatan: Ni är inte kloka"

"Hur uppför ni er, ni på Skridskogatan?"

"Jag kallar er...rasister..."

"Är man så rädd...att man inte vågar möta nya människor, nya utmaningar; ja, då har man förlorat sin sista lilla gnutta människovärde."

"...hur kan ni säga, att ni inte är rasister? Det är sådana som ni som är farliga,.."

"Sådana inskränkta människor som ni var det vapen som Hitler använde..."

"Det bästa ni kan göra är att hålla era rasistiska tendenser ner..."

Som slutkläm får "rasisterna på Skridskogatan" "DAGENS TISTEL": "förresten ett helt fång".

Av de övriga tre insändarna är två mycket korta. En anför:

"Vi har arbetat och sparat för att kunna köpa ett hus eller en lägenhet. På grund av landets dåliga ekonomi och arbetslöshet har vi inte råd att bo kvar, utan måste flytta eller bli vräkta. Då får flyktingar flytta in i villan istället. Vi som blivit vräkta får vara med och betala för dem. Är detta inte diskriminering mot svenskarna?"

Ur en annan:

"Det är fru och make och åtta barn. På ett och ett halvt år får de, som alla flyktingar, i bidrag: Frun 138.000 kronor; maken 138.000, åtta barn x 85.000 = 680.000. Summa: 956.000 kronor.

Sedan blir det efter ett och ett halvt år barnbidrag, socialbidrag med mera. Tills det blir pension."

Under ytterligare tre dagar fortsätter VLT att publicera insändare i denna fråga, men nu sker en balansering: av totalt tio inlägg är sju kritiska till generositeten.

Drygt två år senare, den 23/2 1996, återkommer VLT till Abdi, som ännu saknar arbete. Rubriken på förstasidan blir: "Isen bruten på Skridskogatan".

Inne i tidningen blir rubriken "Idag trivs Abdi på Rönnby", och i ingressen förklaras att "Skridskogatan i Västerås blev symbolen för främlingsrädsla".

En försonlig ton anslås dock - i de delar där Abdi refereras:

"Inga problem, säger Abdi med väl avvägda och diplomatiska formuleringar. Han tar inte ord som ´rasism´ eller ´främlingsfientlighet´ i sin mun."

Det visar sig, att det gör istället andra. Närmare bestämt VLT:s journalist, Ann-Christin Kihl.

Hon skriver: "...blev invandrarbyrån nedringd av personer,... som skämdes över den främlingsfientlighet som kommit fram."

På så vis blir det jack-pot: Abdi skyddas, placeras ovan futtiga grannträtor, samtidigt som de slemma "rasisterna" ändå får sitt.

I en underartikel fortsätter Kihl med att citera anonyma grannar: "Reaktionerna bottnade i en rädsla för det okända."

Och: "Familjen har smält in väl och stör ingen."

Det är naturligtvis positivt, om familjen smälter in, om isen är bruten och Abdi trivs. Med familjen väl på plats gäller det att göra bästa möjliga av situationen.

Men detta svarar ju inte på de grundläggande frågorna, i inledningen. Ska detta vara en modell för svensk flyktingpolitik i fortsättningen?

Efter den flyktingpolitiska proposition som ska läggas i höst - kommer fler familjeåterföreningar att kunna ske som i Västerås?