"1 procent av BNP i u-landsbistånd!" Så löd en målsättning som riksdagen slog fast under 60-talet. Nu kan konstateras, att Sverige inte lever upp till denna ambition. Den aktuella nivån på u-landsbiståndet ligger lägre.

Men räknat på ett annat sätt ligger Sverige idag långt, långt, över detta åtagande på 1 procent! Tanken med biståndet är ju att vi ska visa internationell solidaritet. Detta är tanken också med vår flyktingpolitik. Det är därför rimligt att räkna samman dessa två utgiftsposter.

Vad kostar vår flyktingmottagning? Det handlar verkligen inte bara om SIV-anslagen på några miljarder. Dit måste räknas också de tillkommande utgifterna för socialbidrag, förtidspensioner, extraresurser till skolor, §-12-hem, kriminalvård, sjukvård och annat.

Då hamnar vi på belopp, som visar att Sverige bara i flyktingmottagningen överskrider målet på 1% av BNP. Sannolikt handlar det om 2, 3 eller 5%.

Budgetmässigt bör u-bistånd och flyktingmottagning bli till en post.* Ju mer som går till flyktingmottagning i Sverige, desto mer har vi rätt att räkna av från andra solidaritets-insatser, utanför våra gränser.

Och ju mer någon vill att vi ska satsa på u-länderna, desto större anledning har vederbörande att verka för sparsamhet i vår flyktingmottagning.

MEN SJÄLVFALLET får inga solidaritetsinsatser bli till självändamål, för att bara lätta våra samveten. En för-utsättning för u-bistånd måste under alla omständigheter vara att pengarna kommer till nytta, att det ger resultat!

* P.S.

Lägg gärna även presstödet i samma pott.

Ledarstick:

Med flyktingmottagning och u-bistånd "under en hatt" blir det naturligt att ur SIDA-budgeten finansiera insatser för att underlätta återvändande till sitt hemland för dem som nyligen fått uppehållstillstånd i Sverige, men som inte längre har skyddbehov.

För att ett återvändande ska fungera räcker det inte med att vederbörande inte längre riskerar förföljelse - han eller hon måste också ha något att återvända till.

SIDA-insatser borde inriktas på att ge återvändare en plats i sitt samhälle, samtidigt som vi försöker bidra till landets utveckling.

Lyssna på Jan Elfversson, Ingrid Björkman och Åke Wedin!

I förra numret redovisade vi hur våra myndigheter genast lämnar ut nytt pass även till den som redan 10 gånger - på kort tid - "förlorat" sitt svenska pass.

HUR FÖRKLARA ett sådant agerande från svenska polisens sida?

• Är det maffia-metoder? Känner sig enskilda polismän hotade, så att de inte vågar säga nej?

• Gäller det mutor och bestickning? Handlar det om korruption?

• Eller är det godhets-syndromet? Pass-förlorarna är flyktingar, om flyktingar är det definitionsmässigt "synd" och ju snällare man då kan vara, desto bättre?

MEST SANNOLIK är nog en fjärde förklaring, en kombination av två faktorer:

a) Om man som "opartisk" byråkrat strikt håller sig till reglerna ska nytt pass utfärdas. Inget anges om att polisman ska tänka själv och reagera som medborgare.

b) Journalisterna kritiserar aldrig "generositet". Skulle en polisman däremot börja "konstra", då riskerar han genast kritik i media. Då hänger rasist-smockan i luften.