Anhängarna av generös flyktingpolitik har en benägenhet att uppfatta opponenter som företrädare för "ondska". Som ärkebiskopen förklarade i samband med Gümüscü-avvisningen: "ondskan kommer uppifrån".

Men ska vi tala i termer av "ondska", då finns åtminstone tre varianter:

En variant är den ondska som representeras av Hitler och nazismen. Den hyllar öppet hänsynslöshet och brutalitet, gör inte anspråk på att vara något annat än vad den är.

En annan variant är den som följer av en svart-vit världsbild, där man ser sig själv som representerande Det Goda.

Företrädare för andra åsikter uppfattas då som representerande Det Onda, och mot ondskan ligger det ju nära tillhands att gå fram hårt och hänsynslöst. Ändamålet helgar medlen.

Just den egna förträffligheten kan alltså göra att människor förblindas. Trots att - eller just genom att - man uppfattar sig själva som så renodlat goda kan de åstadkomma motsatsen.

En tredje variant är den indirekta ondskan.

Intentionerna må vara aldrig så goda, och man kanske också åstadkommer goda resultat - på kort sikt och i begränsad skala. Men på längre sikt och i ett vidare sammanhang kan man ha bäddat för större elände. Hur då?

Ett näraliggande konkret exempel är naturligtvis flyktingpolitiken. Generositet i enskilda fall leder i förlängningen till "tickande bomber".

"Bomber" som kan explodera.

Ledarstick:

Värdeladdade ord missbrukas ofta. Ett sådant ord är "extremism". Men ordet har också en faktisk innebörd - att man är kategorisk och endimensionell, intar ståndpunkter som uppmuntrar till våld.

Ett konkret exempel i detta sammanhang är en bokrecension på DN:s kultursida den 20/4, av Stefan Jonsson:

"Guillou analyserar invandrarnas brottslighet. Den är högre än bland ´svenskar´, konstaterar han. Styrkan i detta reportage...är att han nu tar reda på orsaken. Det är arbetsmarknaden som spökar återigen. ´Du är utestängd från allt som dom andra, svenskarna, kan få...", säger kurden Hanefih Uslu.

Invandrare befrias på detta sätt från ansvar för sina egna handlingar. Jonssons resonemang ligger farligt nära en inblancofullmakt till brottslighet. Närhelst ett ungdomsgäng slår ned en svensk så är det tydligen OK.

Ett annat ruggigt exempel är ledaren i nr 2/96 av tidskriften "Expo". Där sägs:

"...Blågula frågor som håller sig med en vänsterprofil och låtsas att de företräder ett ´progressivt budskap´."

Så vi "låtsas" bara. Man förutsätter alltså att vi inte menar vad vi skriver! Logiken i ett sådant ställningstagande blir ju att varje försök till dialog med oss är meningslöst.

Om olika individer och grupper i ett samhälle inte längre förmår att kommunicera med varandra, om all dialog avstannar - vart leder det?

Expo stöds tydligen av organisationer som ABF och SSU. Har de verkligen klart för sig vad det är de stöder?