Gång på gång får vi erfara hur massmedia utmålar oss som några andra än vad vi är. Hur vi trängs in i ett hörn, där vi inte hör hemma. Rekordet slås av Expressen den 6-7 maj 1996. Jan Milld ger här sin syn på läget.

Bakgrunden till utgivningen av Blågula FRÅGOR är i korthet:

Det finns problem kring invandringen till Sverige.

Dels får invandringen direkta effekter av ekonomisk och social natur. Dels ger den ett demokratiunderskott genom tabubeläggningen i denna fråga, som gör att många svenskar mår dåligt. Man känner att det bara går utför med landet.

Det finns då olika "utvägar".

I princip kan man:

1. emigrera

2. förtränga saken, ägna sig åt annat

3. bli sjuk

4. bli extremist

5. arbeta demokratiskt och konstruktivt.

Vi satsade alltså på alternativ 5. Men får då erfara att Expressen och andra massmedia smäller igen dörren.

De som tidigare haft kritiska synpunkter att anföra om invandringen var - åtminstone som det framstod i media - allmänt främlingsfientliga och dessutom demokratiskt suspekta.

Vårt bidrag skulle vara att föra en intellektuell och saklig diskussion. Vi ville att den svenska flaggan skulle tillhöra den breda majoritet av sansade svenskar, som har kritiska synpunkter på flyktingpolitiken.

Med gott samvete kan vi påstå att vi själva hållt oss till "den demokratiska handboken".

Vi har:

arbetat öppet (inga dolda ansikten, inga hemliga adresser)

grävt fram fakta

hållt oss till en saklig argumentering

visat respekt för meningsmotståndare

Till detta kommer vår politiska erfarenhet, vänsterbakgrund och internationella intresseinriktning, samt att vi ansluter oss till värderingar om solidaritet och humanism.

Det visar sig nu att detta väger lätt. Vad vi hittills fått erfara är att:

Vi stämplas som "flyktingfientliga" och "invandrarfientliga", "främlingsfientliga" och "rasister" i massmedia. Det gäller både Dagens Eko och TT, Radio Stockholm och ABC-nytt, Aftonbladet och Expressen.

Vi släpps inte fram i media. Inte ens för svaromål på direkta angrepp!

Åtminstone en tidning, Metro, har till och med vägrat att ta in en betald annons från oss. Inte pga dess innehåll, utan för att den kommer från Föreningen Blågula Frågor.

Det hittills grövsta var Expressens "avslöjande" den 6 och 7 maj: det skulle existera ett "hemligt nätverk" , som är "främlingsfientligt". Ingrid Björkman har uppmanat människor att skriva brev till Leif Blomberg om att stå fast vid avvisningen av familjerna Gumuscu/Sincaris.

Expressens artikel byggde på en just publicerad artikel i Expo, men inte heller Expo gjorde egentligen något "avslöjande" - inget var ju hemligt.

Två helsidor tillägnade Expressen detta "scoop", där en halvsida täcks av den svarta rubriken: "FRÄMLINGSHATETS NYA ANSIKTEN". Den övre halvan av motstående sida täcks av tre stora "förbrytar-porträtt" på "Akademikerna som leder nätverket".

Av artikeln den 7/5 framgick att jag är "medlem" i detta nätverk. Psykologiskt är det ju lätt gjort i en sådan situation, att reflexmässigt slå ifrån sig: Vadå "nätverk"? Vadå "hemligt"? Vadå "medlem"? Nej, inte jag! Jag är oskyldig! Eftersom man faktiskt inte känner igen sig i beskrivningen.

Det är i och för sig sant att jag aldrig upplevt Björkmans utskick som hemliga, att jag aldrig betalt någon avgift för att få dem och att de har innehållit för Blågula FRÅGOR matnyttiga pressklipp.

Men det viktiga här är ju att ifrågasätta de underliggande förutsättningarna för hela Expressens angrepp! Vad det handlar om är i högsta grad ett anti-demokratiskt budskap, om intolerans och en anda av McCarthyism, ägnad att skrämma människor till tystnad.

Vad Expressen i praktiken hävdar är att en svensks främsta plikt är att tiga. Människor med kritiska synpunkter på flyktingpolitik har inte rätt att försöka bilda opinion eller påverka beslutsfattare. Då är det nämligen "lobbyverksamhet", och sådant är fult.

Om man i detta begrepp lägger att någon i kraft av överlägsna ekonomiska resurser eller genom skruvade argument utanför offentlighetens ljus främjar särintressena hos någon liten elit - då är det knappast "lobbyverksamhet" som vare sig Björkman eller Blågula FRÅGOR sysslat med! Vad vi bedriver är ett normalt demokratiskt arbete, vi försöker ta vårt medborgaransvar. Hade vi haft en stor dagstidning eller ett eget TV-program att förfoga över, då skulle vi givetvis den vägen föra ut vårt budskap.

Noteras kan också hur Expressen mäter med olika mått. Vad som ska vara förbjudet för oss, det är alldeles självklart tillåtet för andra. Hos Amnesty och andra organisationer har det sedan länge tillhört rutinerna att försöka påverka beslutsfattare genom brevskrivarkampanjer. I det aktuella fallet pågick också en sådan från stora organisationer som önskade kurdfamiljen kvar i Sverige ­ organisationer med väsentligt större resurser än Björkmans nätverk.

Vidare får en medborgare inte ha kontakter med andra medborgare. I Expressens sjuka värld blir det komprometterande om A har haft samröre med B, B har haft samröre med C, vilken i sin tur haft samröre med A. Guilt-by-association.

I det konkreta fallet låter man Björkman fungera som "brygga" - hon påstås ha kontakter med både tidskriften "Fri Information" och med Blågula FRÅGOR. På så vis lyckas man göra mig ansvarig för vad som skrivs där. Faksimil på en FI-artikel publiceras, med mitt namn intill, så att läsaren gör den önskade kopplingen.

Till saken hör att jag tycker illa om denna artikel. Man hänger upp sig på att bl.a. Nadjima Chaouche finns i TV-rutan som nyhetsuppläsare. Jag finner henne kompetent för den uppgiften. Min kritik gäller invandrare som inte anpassar sig i vårt samhälle - inte dem som både försöker och faktiskt lyckas! Utseendeaspekter är av underordnad betydelse.

Tilläggas kan att jag noga läser varje nytt nummer av Fri Information, vi har utbytesprenumerationer. Den innehåller - liksom Expressen - både bra och dåliga saker. Jag kan själv avgöra vad som är vad.

Jag har tillskrivit även "Migranter" och "Invandrare & Minoriteter" om utbytesprenumerationer - tidskrifter som också innehåller mycket av värde. De har dock inte svarat på breven.

Expressen anklagar vidare Föreningen Blågula Frågor för att vara "öppet främlingsfientlig". De journalister som kommer med dessa anklagelser har aldrig pratat med mig, de har inte ens läst vår tidskrift! Detta tillstår de öppet. De kan heller inte precisera sig, vare sig vad de menar med "främlingsfientlig" eller på vad sätt vi skulle vara sådana.

Därmed ger de ju inte oss någon utväg. Vi får aldrig veta på vad sätt vi skulle ändra oss, och skriva annorlunda, för att undgå denna stämpel. Vi får aldrig veta var gränsen går för det tillåtna. Finns egentligen utrymme för någonsomhelst kritik av invandringspolitiken?

Men journalisterna anser det inte nödvändigt att ens ha bläddrat i en tidskrift de så hårt kritiserar. De har nämligen en mall att gå efter, med två kriterier:

A. Vi läser själva texter som är (eller klassats som) främlingsfientliga , och pratar med människor som är främlingsfientliga.

B. Vår tidskrift läses av, och får beröm från, människor som kanske är främlingsfientliga.

Med den logiken skulle egentligen inga politiker kunna prata med varandra! Om Olof Johansson träffar Göran Persson, om han läser tidningen Arbetet eller om han får beröm i samma tidning - då förvandlas han till socialdemokrat. Vad Expressen tappar bort är att människor kan ha sin integritet.

Vad Expressen också tappar bort är själva sakfrågorna.

Men visst kan det bli så att man tar intryck av att höra andra fakta och argument. Å andra sidan: är inte just detta demokratins grundidé? Tänk att detta synsätt kan komma just från dem som så varmt pläderar för värdet av influenser från andra kulturer!

I botten på Expressens resonemang ligger uppenbarligen antagandet att om A, som inte är extrem, pratar med B, som är extrem - då måste det bli A som tar intryck av B, inte tvärtom. Jag hävdar, att den som har den mest genomtänkta demokratiska grundsynen inte nödvändigtvis är den svagare parten i ett samtal.

När det gäller den konkreta situationen att Sverigedemokrater läser Blågula FRÅGOR tolkar Expressen detta som bevis för att vår tidskrift är extrem. Varför inte lika gärna göra den motsatta tolkningen - att alla Sverigedemokrater inte är extrema?

Men låt oss säga att A pratat med B, och att B kan klassas som "främlingsfientlig". Vad är det som gör att B kan klassas som som sådan? Jo, B hyser åsikten x.

Men hur är det med A? Hyser A åsikten x? I så fall är han väl främlingsfientlig redan utan att behöva ha pratat med B?

Är det å andra sidan inte på det viset att A hyser åsikten x, då är han väl inte främlingsfientlig, även om han pratat med B?

Och konkret: vad är det åsikten x? Är den att Sverige ska bedriva en restriktiv flyktingpolitik? I så fall är Blågula Frågor förvisso "främlingsfientligt", men det är då en egenhet som vi delar med majoriteten av det svenska folket - inklusive många invandrare.

Vi kan ha fel, och där det visar sig att så är fallet vill vi ändra oss. Men det förutsätter att man låter oss veta var felet ligger. Därför behövs en saklig dialog.

Alla parter behöver ibland få höra kritik (ej att förväxla med tillmälen), för att inte slira iväg. Ur den synpunkten lever de som nu har monopol på mediautrymmet farligt.

Efter våra egna erfarenheter blir det naturligt att ställa just den frågan: om man kan måla ut oss som sådana monster - hur är det då egentligen med alla andra som tidigare i media framställts som monster? Hur hemska är de i själva verket?

Även om de nu vore "monster" - är inte detta till stor del ett resultat av behandlingen i media? Är det inte så att media, genom att tränga in människor i ett hörn, skapar extremister?

Är det inte rentav vad man vill ha? Man behöver extrema människor som företrädare för invandringskritiken, för då blir det lättare att avfärda.

Finns inte dessa människor ser man till att skapa dem. Antingen genom att ge en falsk bild, genom att framställa demokrater som extremister. Eller genom att driva från början sansade personer till extremism.

Jag vet ju hur jag själv känner det nu. Det är så att man håller på att explodera inombords. Då har jag ändå politisk erfarenhet och förmåga att skriva. Hur ska det då inte vara för den som inte har detta i bagaget?

Helt konkret får stämplandet av Blågula Frågor effekter på flera plan:

1. Vi får svårare att rekrytera den kategori av människor som vi helst vill få med i föreningen.

2. Det vi skriver läses med andra ögon, uppfattas på ett annat sätt än vad vi avsett.

3. Vi riskerar att, i frustration, drivas till att faktiskt bli mer tillspetsade i vad vi skriver.

4. Vi får svårare att övertyga meningsmotståndare om att medverka i tidskriften, får ingen dialog.

Det där sista är påtagligt. Vi har skrivit till både Mauricio Rojas och Ana Maria Narti för att få intervjuer, men de svarar inte. Vi har sökt både Juan Fonseca, Anita Dorazio och Ingrid Segerstedt-Wiberg i samma ärende, men utan resultat.

Expressen har tidigare tystat Henrik Dagård. Ska vi nu låta tidningen tysta också oss?

Ser vi det som att Blågula FRÅGOR står och faller med dialogen, då finns väl anledning att förutsättningslöst ta ställning till den fortsatta utgivningen, nu när så många av våra motståndare vägrar medverka till en dialog.

Nu skulle ju tidskriften kunna ha även en annan roll, nämligen att ge röst åt den tystade majoriteten av svenskar, att lyfta fram de orättvisor och absurditeter som förekommer.

Ett problem därvid är emellertid vår låga upplaga. Med bara några hundra betalande prenumeranter når vi inte ut till mer än en bråkdel av dem vi egentligen vänder oss till.

Hade det funnits ett bättre tryck från den majoritet av svenskar som delar våra uppfattningar, då skulle Blågula FRÅGOR kunna nå ut - med den bild som andra media inte ger.

Men är det något som etablissemanget lyckats med, så är det att ingjuta en medvetenhet hos medborgarna att mot flyktingpolitiken ska man inte anföra kritik, inte offentligt.

Först trodde jag att journalisternas agerande var ett olycksfall i arbetat, att allt i grunden baserade sig på ett missförstånd. Nu tror jag tvärtom att det är fullt medvetet och avsiktligt, som de skrämmer människor till tystnad.

En läsare gjorde den träffande kommentaren, att ska man i längden bedriva en politik rakt på tvärs mot folkviljan i en viktigt fråga, då måste man sätta sig över demokratin, det går inte annars.

Hur var det han formulerade sig, Olof Palme? "Diktaturens kreatur". Det är en roll som många svenska journalister visat sig redo att axla.

Nog är det paradoxalt. Vi tar emot människor pga av förföljelse och bristande yttrandefrihet i deras länder - till priset av att yttrandefriheten till stor del försvinner i vårt eget land!

Lägg till detta att en allt mindre andel av dem som kommer hit faktiskt är politiska flyktingar. Det tillhör nu undantagen att man drivits till migration för att ha arbetat politiskt och försökt använda sig av yttrandefrihet i sitt eget land.

Så kvar står frågan:

varför har etablissemanget drivit fram denna invandring till Sverige??

Jan Milld