Expo nr 3/96 innehöll en artikel "Blågult rättshaveri", med hårda angrepp på mig och Anders Sundholm. Mest slående i artikeln är kontrasten mellan de elva anförda citaten från mina skrifter och Rosenlunds egna kommentarer. Citaten kunde jag knappt ha valt ut bättre själv, men hans text rymmer direkta lögner.

Samtidigt blir det uppenbart hur tillträdet till den offentliga scenen ger en dubbel effekt. Förutom att man når så många människor ger själva scentillträdet en slags auktoritet.

På några punkter vill jag gå i svaromål:

"BGF hävdar att många invandrare bara är ekonomiska flyktingar som söker en högre levnadsstandard. Att flyktingströmmen under 1900-talet till stor del faktiskt berott på att människor flytt för sina liv från kriget i Jugoslavien är inget som BGF ordar om."

Kosovoalbanerna flydde inte från krig. I Kosovo rådde ett förtryck, men inte krig. Bosnierna som tog sig till Sverige kom till stor del från uppsamlingsläger, utanför krigszonerna.

Nu när kriget upphört i Bosnien visar sig få av bosnierna i Sverige redo att återvända dit.

Det förekommer också attityder av kravfullhet hos många bosnier, som dåligt stämmer med bilden av människor som just räddats till livet. (Se artikel i BgF nr 7/95, om hur bosniska föreningar i Skåne kräver rätt att få kombinera bilinnehav med socialbidrag. Fler artiklar på samma tema kunde ha publicerats - men BgF har hållit igen).

Därmed inte sagt, att inte många bosnier haft goda skäl att söka sig bort från Bosnien. Men varför måste Sverige ta emot så många fler än alla andra västländer? Och varför måste vi ge dem permanenta uppehållstillstånd? Varför måste vi vara så mycket mer generösa än alla andra?

Rosenlund: "BGF:s invandrarmotstånd bygger också på 'omsorg' om invandrarna själva. Invandrare 'vantrivs' i Sverige på grund av kulturella skillnader, och skulle därför må bättre av att åka hem."

Är det verkligen ett så orimligt antagande, att många invandrare vantrivs i Sverige? Arbetslösheten bland de nyligen anlända är extremt hög. Nog skulle många av dem helst av allt vilja klara sin försörjning, nog finns det många som lider av sin situation?

Och nog är det ett faktum, att det förekommer både rasism och främlingsfientlighet (vilket ska bekämpas).

"...målar BGF upp en emotionell vanföreställning av invandrare. Invandrare är missanpassade personer som kör bil på falskt körkort, är ofta förtidspensionerade, handlar med knark och sprider AIDS. Dessutom förstör invandrarbarnen skolundervisningen eftersom de inte kan svenska. Invandrare känner ingen lojalitet med Sverige och bor i ghetton som är 'tickande bomber'. De säljer sina svenska pass och får ständigt nya av godtrogna myndigheter."

För den som förespråkar en generös flyktingpolitik borde det väl vara extra angeläget att integrationen lyckas, att det sker en anpassning till det svenska samhället, med så litet problem som möjligt.

Hur ska detta kunna ske om oegentligheter inte får påtalas?

Tag bara passhistorierna! Finns inte anledning att påtala detta?? Måste vi tiga om allvarliga missförhållanden, för att inte riskera spä på invandrarfientlighet?

Rosenlund försöker blockera all vettig diskussion, genom att dra alla invandrare över en kam, och framställa varje kritik av någras dåliga beteende som riktad mot invandrare i allmänhet.

BgF är i själva verket noga med att skilja på "invandrare" och "invandrare"! De som kommit för länge sedan, arbetar, betalar skatt och följer lagar drabbas ju på samma sätt (och mer därtill) som alla andra svenskar, av den sanslösa flyktingpolitiken.

"Sin 'antirasism' till trots förespråkar BGF ett slags apartheidsystem med diskrimineringslagar i Sverige. Invandrare utan medborgarskap, men med permanenta uppehållstillstånd, bör få lägre socialbidrag, barnbidrag och pensioner."

"Ett slags apartheid", konkluderar Rosenlund.

Låt mig berätta en sak. När jag gjorde lumpen 1964/65 som vapenfri hade vi 13 månaders tjänstgöring mot 12 för vanlig värnplikt. Jag såg då gärna att vi haft ytterligare några månader, bara för att ingen skulle kunna misstänka oss för att söka vapenfritt av bekvämlighetsskäl.

På motsvarande sätt skulle jag resonera om jag tvingades fly från Sverige och leva som asylant i ett annat land. Jag skulle inte begära, jag skulle inte ens vilja ha, samma standard som landets befolkning. I varje fall inte under den första tiden. Av det enkla skälet att jag på intet sätt skulle vilja få den misstanken på mig, att jag flytt av andra skäl än säkerhetsskäl. Det viktiga skulle vara att jag räddats till livet.

Just så resonerar också många latinamerikanska revolutionärer, som fått en fristad i Sverige. Viktigare än materiell standard för dem är deras värdighet och självrespekt.

Fördelen med ett system där uppehållstillstånd inte medför att man genast får allt av sociala förmåner är att man eliminerar ett - icke önskvärt - incitament att söka sig till Sverige. Man skulle därigenom kunna få en automatisk sållning.

Ett system i de verkligt skyddsbehövandes intresse!

Rosenlund: "Kampanjer mot rasism och främlingsfientlighet bör dessutom läggas ned..."

Rätt, men bara nästan! En viktig, för att inte säga avgörande, nyansskillnad tappar Exporedaktören här bort.

Jag är inte mot kampanjer som verkligen riktar sig mot rasism. Vad jag vänt mig mot är kampanjer, typ "Ungdom mot rasism" - eftersom de i praktiken inte motverkar rasism. Tvärtom, de underblåser motsättningar och förstärker dåliga attityder. Odlar en svenskfientlighet.

Se bara på kampanjgeneralen, Michael Alonzo, i Sv. Filminstitutets video "Stockholms negrer"! Där sjunger han bl.a. "ni kommer att drabbas av en terror, som ska förfära er!"

Ett verkligt arbete mot rasism är angeläget. Till "rasism" måste då räknas även företeelser som att invandrargäng slår ned "svennar" bara för att de är svennar.

Jan Milld