Johanssons är så "normala" som en svensk familj bara kan bli. Detta ger en särskild tyngd åt deras historia. Den säger något om vårt samtida Sverige ­ ett Sverige som maktmedia och politiska beslutsfattare tycks veta föga om.

Kjell och Eva är minst av allt några "stridisar". Politik har de aldrig sysslat med. Ingen av dem skulle så att säga kunna "göra en fluga förnär". De problem som de stött på, har de på intet sätt själva sökt upp eller framprovocerat.

Problemen gäller inte boende, för de har sedan länge funnit sig tillrätta i ett radhus, på avstånd från hyreshusen och höghusen i Rosensjön. Familjens historia kretsar kring de två sönerna ­ deras skolgång och tillvaro på fritiden.

Den äldre sonen, Arne, hade börjat på högstadiet och kommit till en annan skola i Rosensjön, där andelen invandrarelever var hög. En incident gjorde Johanssons först varse situationen. Eva:

- Arnes kompis Robert hade stött till en kille i kön i matsalen, och den här killen vänder sig om och slår ned honom. Roberts mamma polisanmälde händelsen, och sedan dess fick ju han ett elände.

- Hurdå?

- Han blev hotad, fick brev och telefonsamtal hem. Den här killens storebröder och kusiner kom till skolan, så Robert vågade till slut knappt gå dit. När hans kompisar skulle gå ut på Valborg stannade han hemma.

- Av rädsla?

- Ja. Det är ju inte klokt!

Nästa incident inträffade inför att Lasse och hans klasskamrater skulle börja på högstadiet och var på besök där för att träffa lärarna.

- En av dem hade en grön bomberjacka, och då kom det fram en liten kille och frågade om han var rasist.

Eva menar att för Lasse och hans kompisar hade jackan ingen speciell innebörd. De blev chockade över den hotfulla atmosfären i den nya skolan.

- Sedan började Lasse där, och det märktes på honom direkt, att något var fel. Han blev på dåligt humör, var grinig. Han hade ofta ont i magen.

Snart framgick, att det var samma sak med flera av hans kompisar. En av dem kände olust redan på söndag morgon, över att behöva gå till skolan igen på måndagen.

Kjell berättar att mönstret i Lasses tröja såg annorlunda ut än i Arnes tröja, fastän det var samma sort. Förklaringen låg i att andra elever ständigt slet i den:

- Det var inga enskilda händelser, som var allvarliga, det var själva miljön. Grabbarna kunde närsomhelst få ett tuschstreck på kinden, en knuff i ryggen och så vidare. Man måttade karatesparkar, även om det inte var på allvar.

- De fick ständigt vara på sin vakt. När någon var ensam ställde han sig därför gärna i en hörna, med ryggen mot väggen, så han hade uppsikt.

Att röra sig i korridorerna var problematiskt. Andra elever stod utmed båda väggarna, och man lämnade bara en smal passage att ta sig förbi. Då var det ständigt upplagt för att man skulle råka stöta till någon.

Det var en omställning från den skola pojkarna kom från, konstaterar Eva:

- Där behövde de inte kunna slåss, och det vill vi ju heller inte att de ska göra.

- Därmed inte sagt att Lasse alltid varit så snäll, men har aldrig varit inblandad i bråk med andra elever.

Klimatet i skolan återspeglades också i att Lasse och hans kompisar alltsomoftast fick tillmälen som "rasist" och "svenne-fitta".

En påtaglig händelse var dock när man stal Lasses cykel. Familjens val av handlingslinje i samband med den säger en del om situationen. Cykeln stod låst ihop med kompisen Bertils cykel. Båda blev stulna, men Bertil fick tillbaka sin, genom att hans storsyster var ihop med brodern till den som stulit cykeln.

Johanssons visste alltså vem - en invandrarelev - som stulit cykeln, ändå valde de att inte kontakta hans föräldrar. Därför att de befarade att Lasse då skulle råka mer illa ut.

Kjell: - Vi såg naturligtvis tillbaka på vad som hade hänt Robert.

- Men måste man inte kunna prata med varandra, som vuxna, och lösa problem?

- Dom föräldrarna kommer aldrig på föräldramötena. Dom visar ju inget intresse. Och man känner dom inte.

Det är, säger Eva, föräldrar som flera gånger kontaktats av lärare och rektor, men utan resultat.

Den bild som Kjell har är att det finns en klan-mentalitet, en sammanhållning mellan släktingar, som kan betyda mer än vad som är rätt och fel.

Efter dessa erfarenheter hade Kjell och Eva kontakt med andra svenska föräldrar, och man arbetade tillsammans för att deras barn skulle få byta klass inför nästa termin. Vilket lyckades.

Eva: - Det var faktiskt som en helt annan unge. Otroligt!

Andra föräldrar i Rosensjön hade på ett långt tidigare stadium vidtagit liknande åtgärder. Så fort möjlighet öppnades att välja skola såg de till att deras barn fick gå i Källtorpsskolan - där andelen invandrarelever är låg - trots att detta medförde dagliga resor på över en mil.

En otäck händelse inträffade i våras. Ett 50-tal svenska ungdomar, däribland Lasse, hade en lördagkväll samlats i ett friluftsområde nära Rosensjön, för att ha trevligt.

Då dök det upp ett gäng unga invandrare. Dessa var bara åtta, och de var yngre än svenskarna. Men de var aggressiva. De var dessutom beväpnade - med käppar, knivar och pistol. Så de körde iväg Lasse och hans kompisar.

Många fick ta emot sparkar i ryggen. Några, som hamnade litet på efterkälken, blev nedslagna. En bestals på sin mobiltelefon.

Eva: - Lasse var så arg, när han kom hem. Han tyckte att "vi var så många, ändå ska dom kunna komma och ta över".

Lasse var uppskakad lång tid efteråt. Han går inte mer till detta friluftsområde, annat än dagtid. När han och hans kompisar nu ska träffas är de diskreta, och håller till i en skogsglänta nära hemmet.

Johanssons är naturligtvis, efter erfarenheterna de gjort, kritiska mot många invandrare i området - elever såväl som föräldrar. Men det beror, betonar de, inte på att dessa är invandrare. Det beror på deras beteende. Hade svenskar agerat på detta sätt så skulle de ha reagerat likadant.

Eva tror att om invandrarungdomarna på friluftsområdet bett att fått vara med på festen, då hade det inte varit något problem. Hennes söner umgås gärna med invandrare, de har många kompisar som är invandrare.

Men i gängen, där man bara talar t ex turkiska, stängs ju svenskar automatiskt ute. Kjells intryck är att många invandrarungdomar inte vill ha svenskar som kompisar.

- Det talas mycket om rasism, men våra erfarenheter är att det är våra söner som är utsatta, inte tvärtom.