Miljöpartiet de Gröna är i flyktingpolitiken mycket mer extremt, än vad som är allmänt känt.

Partiets ledande talesman i invandringsfrågor - flyktingadvokaten Bernt-Erik Ekeroth - vill i praktiken ha en fri invandring till Sverige. Men medan ultraliberalerna som förespråkar fri invandring menar att de som kommer hit får klara sig bäst de kan, tillhör Ekeroth dem som kräver bidrag och stöd i en aldrig sinande ström.

I kombination gör detta, att Miljöpartiet företräder en mer kostnadskrävande flykting- och invandringspolitik än något annat parti.

Den aktuella regeringspropositionen om flyktingpolitiken i höst kommer att föreslå en radikal utvidgning av flyktingbegreppet. Sverige ska ge asyl åt inte bara människor som flyr pga av politisk förföljelse, utan även åt dem som flyr undan krig och av miljöskäl.

Miljöpartiet de Gröna vill, enligt sitt program, gå ännu längre. Även den som flyr undan svält ska ha rätt till asyl i Sverige.

Från socialdemokraternas sida finns ändå i praktiken en spärr, av väsentlig betydelse - nämligen visumtvången. De begränsar möjligheterna för människor i många länder att ta sig till Sverige.

Bernt-Erik Ekeroth, mp, vill dock helt avskaffa visumtvången! På en direkt fråga nyligen, om han anser att något tak behöver sättas för invandringen till Sverige, svarar Ekeroth "nej!".

Ett argument som Bernt-Erik Ekeroth gärna använder är att vi svenskar spenderar många miljarder varje år på alkohol och spel. Så länge vi gör det, har vi råd med en generös flyktingmottagning.

Detta argument är ju ett universalargument. Så länge vi fortsätter att konsumera alkohol och att spela kan argumentet användas på nytt och på nytt, även efter att man fått igenom sina aktuella krav. Inom egentligen vilket område som helst.

Alkoholargumentet blir en fullmakt till ekonomiskt lättsinne.

Miljöpartiets position i flyktingpolitiken har också angivits av Marianne Samuelsson, språkrör. I tidningen "Grönsaken" 1993 pläderade hon för kortare handläggningstider i asylärenden. Ett sätt att förkorta tiderna vore att säga "ja" till varje asylansökan - men då skulle ju inte alls behövas något ansökningsförfarande. Ett ojuste raljerande, en överdrift?

Marianne Samuelsson fick i tidningen två konkreta frågor:

Finns det några asylsökande som inte bör få asyl?

Ska Sverige överhuvudtaget ha reglerad invandring?

På dessa frågor svarade hon inte. Istället pläderade hon för att alla gränser ska avskaffas: "En gränslös värld, är inte det något att sträva efter?"

Samuelssons resonemang var att i-länderna genom gränslösheten skulle tvingas ta emot stora flyktingströmmar, vilket i sin tur skulle tvinga fram mer omfattande förebyggande biståndsinsatser från i-ländernas sida.

Åter till Bernt-Erik Ekeroth. Med hans synsätt finns inga bärande argument för en mer restriktiv flyktingpolitik. De som kommer hit behöver få vara här, och "Sverige har råd". Det finns inga egentliga problem, inga dilemman.

Hur då förhålla sig till personer, som trots allt vill minska invandringen till Sverige? Det visar sig, att här intar Ekeroth en intolerant hållning.

På direkt fråga i en intern partidebatt 1993 gav han beskedet: "Enligt min mening är man invandrarfientlig om man vill...ha en mer restriktiv flyktingmottagning än idag". En definition som gör de flesta svenskar, och även många invandrare till "invandrarfientliga"!

Och den som är "invandrarfientlig" bör enligt Ekeroth inte vara medlem i Miljöpartiet: "om man inte ställer upp på mp:s flykting- och invandrarprogram anser jag att man inte hör hemma i partiet".

Mot denna bakgrund var det inte överraskande att Bernt-Erik Ekeroth sedemera krävde Anders Sundholms uteslutning ur Miljöpartiet, efter att denne valts till ordförande i en organisation som vill minska invandringen.

Mer överraskande var att han fick (nästan) hela partistyrelsen med sig på detta.

Argumenteringen från Birger Schlaug var dock avspänd, och torrt saklig: Miljöpartiet vill ha en generös flyktingpolitik, Blågula Frågor vill det inte. Vi företräder helt enkelt olika linjer inom detta område.

Detta resonemang låter kanske rimligt - innan Schlaug lägger ut texten ytterligare. Som stöd för denna ståndpunkt ger han ett tänkt exempel, att en mp-medlem blir ordförande i Motormännens Riksförbund. Detta skulle, menar Schlaug, vara uppenbart oförenligt med mp-medlemskap.

Lika litet skulle en mp-medlem få vara ordförande i en organisation för kärnkraft. I Miljöpartiet är man nämligen mot kärnkraft.

Men när man tar ställning för eller emot kärnkraft, är det inte som i andra politiska frågor - att man väger fördelar mot nackdelar? Och kan inte den tekniska utvecklingen eller samhällsförändringar under decenniernas lopp göra att nya faktorer tillkommer, som påverkar kalkylen?

Är inte detta dessutom just vad som skett, när det gäller kärnkraften? Å ena sidan har tillkommit mindre reaktorer, som tydligen är både säkrare och billigare. Å andra sidan har tillkommit fakta om vattenkraften, att den inte är så miljövänlig som man trott. M.m.

Även om man som kärnkraftsmotståndare inte finner detta vara skäl att i grunden ändra sin egen uppfattning kan det väl vara skäl till att fortlöpande bevaka frågan, och att hålla debatten levande? Det handlar ju inte om att byta sina grundläggande politiska värderingar.

Ett parti som gör praktiska ställningstaganden till dogmer, ett parti som låser sig för evigt och inte ger utrymme för ifrågasättande - ett sådant parti är dömt att förpuppas!

FÖR ÖVRIGT motverkar Miljöpartiet en kärnkraftsavveckling: En sådan kräver ju minskat energiberoende. Med en omfattande invandring, av människor som övergår till i-landets konsumtionsmönster, minskar möjligheterna.

Till detta kommer att Miljöpartiet på sistone trappat upp sina motiveringar till uteslutningen av Anders Sundholm.

Schlaugs argumentering innebar ju inga anklagelser mot Anders för vare sig främlingsfientlighet eller rasism. Själv har inte senare sagt något annat - däremot framträder en annan PS-ledamot i media, och anger om att uteslutningen skulle vara föranledd av "rasistiska åsikter" från Sundholms sida.

Någon exemplifiering har dock inte givits. Den har heller inte efterfrågats av media.

Skillnaderna i flyktingpolitiken mellan Blågula Frågor och Miljöpartiet baserar sig inte på skilda politiska värderingar. I de grundläggande värderingarna ligger vi varandra nära. Vi hyllar värderingar som demokrati och humanism, jämlikhet och solidaritet.

Skillnaderna ligger i bedömningarna av vilken politik som i praktiken är bäst ägnad att befrämja de värden vi vill befrämja.

De flesta miljöpartister är besjälade av goda intentioner. Ändå blir det så fel, genom att de blundar för obehagliga fakta. Resultatet kan då i slutändan bli allt annat än gott.

För övrigt kan noteras, att Blågula Frågor sprungit fram ur Miljöpartiet. De fyra personer som bildade föreningen var antingen mp-medlemmar eller f.d. mp-medlemmar.