Svenska intressen
I radioprogrammet "OBS-kulturkvarten"
i P1 blev Blågula Frågor omnämnt genom en recension av
Bo Lindblom, själv aktiv anhängare av den generösa flyktingpolitiken.
Jan Milld fick därefter in nedanstående svar, med undantag av
första stycket, som klipptes bort. I samma program blev Milld bemött
av Ana Maria Narti.
OBS den 26 september
1996, inlägg från Jan Milld:
Bo Lindblom recenserade
tidskriften Blågula Frågor i Obs den 29/8. Det var en sansad
och saklig kritik som han framförde, befriad från de tillmälen
som annars är så vanliga. Det tackar vi för. En sak vill
jag dock gärna kommentera, och det gäller Lindbloms knorr på
slutet, om att vi från Blågula Frågor företräder
en form av egoism.
På individnivå
är det naturligtvis inte bra att vara egoistisk. Generositet är
en dygd. Men på nationell nivå är det inte lika enkelt.
Tillspetsat uttryckt skulle man tvärtom kunna säga, att ett
mått av nationell egoism rentav är en dygd och en nödvändighet.
Som saken uttrycktes i den
flyktingpolitiska propositionen från s-regeringen 1990: "Varje
land har ett ansvar för sina egna medborgare". Det är
varje politikers självklara uppdrag på riksnivå att se
till att svenska intressen tas tillvara.
Vad betyder då
"svenska intressen"?
Allmänt gäller
det en omsorg om de människor som bor i Sverige, det handlar om ett
försök till ansvarstagande för vår gemensamma framtid.
Då blir man tvungen att sträva efter en nationell ekonomi i balans.
Då måste man undvika att bygga in motsättningar i vårt
samhälle, måste man beakta långsiktiga konsekvenser av
beslut idag.
Ett hänsynstagande
till svenska intressen påverkar vilken flykting- och invandringspolitik
som är önskvärd. För bara några decennier sedan
hade Sverige en annan invandringspolitik. Då förekom en omfattande
arbetskraftsinvandring. Svenska företag reste t.o.m. ned till Sydeuropa
och bedrev en aktiv värvning av människor. Svensk industri gick
på högvarv, och man behövde arbetskraft.
Då var frågan
ganska okomplicerad. Det fanns inga egentliga målkonflikter i sammanhanget.
Flera intressen sammanföll:
•
Invandringen var bra för Sverige, den svarade mot ett svenskt
intresse.
•
Invandringen var bra för de invandrare som kom hit, de fick
ett arbete och kunde försörja sig.
•
I åtminstone ett fall, Jugoslavien, var det bra också
för utvandringslandet - där rådde massarbetslöshet,
och utvandringen lättade på trycket.
Idag är situationen
en annan, idag råder massarbetslöshet i Sverige. Skulle vi enbart
se till svenska intressen, då skulle vi knappt ha någon invandring
alls till Sverige. Så har det också varit, när det gäller
arbetskraftsinvandring. Under de senaste två decennierna har denna
varit minimal, bara några hundra personer per år har arbetskraftsinvandrat.
Däremot har det skett
en tilltagande invandring av annat slag. Dels har det handlat om asylsökande,
som fått stanna. Dels har det handlat om en anhöriginvandring.
Bo Lindblom ser det alltså
som att man är egoistisk, om man förespråkar en mer restriktiv
flyktingpolitik. Detta kan ge ett felaktigt intryck av den hittills förda
flyktingpolitiken. Faktum är nämligen att Sverige är världsetta
i generositet. Vi har beviljat fler uppehållstillstånd åt
asylsökande än alla övriga nordiska länder tillsammans.
Med bred marginal! Om vi nu skulle skära ned till exempelvis Norges
nivå, så innebär inte detta att vi plötsligt blivit
helt förtappade.
När asylsökande
ljuger, förfalskar och trixar för att få stanna i Sverige,
när de visar ett stort intresse för materiella förmåner,
då argumenterar en del svenskar att detta är ett naturligt mänskligt
beteende, man försöker bara förbättra sin situation.
Vi skulle ha gjort likadant, om vi vore de.
Javisst. Men vi är
inte de, och vi har andra intressen än vad de har. De ser till sina
intressen. Om också vi svenskar ska se till deras intressen
- vem ska då bevaka våra intressen?
Även om en flyktinginvandring
inte i sig är ett svenskt intresse kan man naturligtvis ha en sådan,
men då av andra skäl än det nationella egenintresset. Då
är det för att vi själva vill hjälpa andra människor.
Här måste svenska folket självt få avgöra om
Sverige ska visa en sådan solidaritet, och hur långt vi i så
fall ska sträcka oss.
Den flykting- och invandringspolitik
som bedrivits under de senaste femton åren - med invandring av totalt
en halv miljon människor till Sverige - har enligt min mening stått
i strid med svenska intressen på tre nivåer.
•
FÖR DET FÖRSTA har den inte respekterat svenska
folket. Den har gått på tvärs mot folkviljan. Den
har överhuvudtaget satt normala demokratiska mekanismer ur spel.
•
FÖR DET ANDRA är politiken mycket kostnadskrävande,
eftersom få av de nya invandrarna kan få ett arbete och klara
sin egen försörjning i Sverige. Därigenom bidrar den till
Sveriges ekonomiska svårigheter. Folket får betala, genom diverse
svångremmar.
•
FÖR DET TREDJE har den omfattande invandringen skapat boendesegregering
och etniska uppdelningar, sociala problem och ökad kriminalitet.
I media talas det om "tickande bomber" och risker för stora
våldsutbrott.
Det förekommer, tyvärr,
en främlingsfientlighet i Sverige. Den beror till stor del på
denna flykting- och invandringspolitik, som inte respekterat svenskarna,
som bidragit till ekonomiska problem och som gjort samhället otryggare.
Inte minst för invandrarnas skull måste därför svenska
intressen beaktas bättre i fortsättningen.
Men redan begreppet "svenska
intressen" i sig omfattar alla människor som lever i, och ska
fortsätta att leva i, Sverige. Här finns inga skilda intressen
mellan infödda och invandrade svenskar. Även invandrare måste
ju ha ett intresse av att Sverige är ett bra land att leva i för
framtiden.
Jan Milld
Ana Maria Nartis svar, i samma OBS-sändning:
Jan Milld talar om svenska
intressen. Han måste bekänna färg. Talar han om rent etniskt
avgränsade intressen, eller om intressen av stor vikt för landets
alla invånare?
En stor del av hans inlägg
beskriver svenska intressen som motsatta till invandrarnas intressen. Milld
berättar om asylsökande som ljuger, förfalskar och trixar,
och drar slutsatsen "vi är inte dom, vi har andra intressen".
I avslutningen deklamerar samma person tvärtom, och jag citerar: 'Redan begreppet svenska intressen i
sig omfattar alla människor som lever i, och ska fortsätta att
leva i, Sverige. Här finna alltså inga skilda intressen mellan
infödda och invandrade svenskar. Även invandrare måste ju
ha intresse av att Sverige är ett bra land att leva i för framtiden.'
Är det logiken det
är fel på? Eller är förvirringen och dom snabbt skiftande
synvinklarna nödvändiga för Milld? Jag undrar. Hans polemik
växer ur falska antaganden, hastigt förändrade ställningstaganden
och ogrundade generaliseringar -som all populistiska propaganda. Den grövsta
misstolkningen ligger i debattörens huvudidé, nämligen
att den svenska invandrar- och flyktingpolitiken har skapat vårt lands
nutida svårigheter.
Länder som har fullständigt
annorlunda politik, som Norge eller Finland, eller ingen migrationspolitik
alls - Italien, Ryssland, Grekland - brottas med samma problem som Sverige.
Stora vågor invandrare - lagliga eller olagliga - och segregation.
Dessa problem skapas alltså inte av en viss migrationspolitik, utan
av själva migrationen.
Dom moderna transporterna
och dom nya kommunikations-teknikerna öppnar världen för
alla. Många fattiga och desperata människor förflyttar sig
över och mellan kontinenterna. Fenomenet utlöses alltså
inte av ett visst lands politik - Sverige är mycket litet i sammanhanget
- utan är en global rörelse med invecklade och okontrollerbara
orsaker.
Milld säger "den
svenska invandrar- och flyktingpolitiken respekterar inte det svenska folket
och går på tvärs mot folkviljan". Vad vet han om det
svenska folkets tankar och känslor? Genom vilken mystisk undersökningsmetodik
har han kommit i intimkommunikation med hela folkets vilja?
Personligen har jag mött
starkt stöd varje gång, när jag har gått ut mot främlingsfientlighetens
apostlar. Milld verkar inte känna till denna riktigt stora folkrörelse,
den armé som ägnar sig åt att hjälpa flyktingar.
Milld verkar inte ha hört talas om familjen Sincari och om andra protester
vid grymma avvisningar. I vilket land lever han?
Samma debattinlägg
påstår, att den kritiserade politiken är kostnadskrävande.
Vilken nyhet! Det är den enda punkt där Milld närmar sig
en välkänd sanning. Fast också här glömmer han
bort väsentliga fakta. Politiken har drastiskt förändrats,
allt färre asylsökande kommer in i landet, anhöriginvandringen
begränsas, socialbidragen skärs ned. Hur kan det komma sig att
Jan Milld inte nämner något om allt detta?
Den stora invandringen till
Sverige har skapat boendesegregation och kriminalitet, hävdar tidskriftens
redaktör. Man kan fråga honom, om han har hört talas om
segregationen i Norge. Nyligen presenterade radions Studio Ett en hel serie
reportage därifrån. Invandringen har inte alls varit så
stor i Norge som i vårt land. Men segregationen är mer hotande
där, än hos oss.
Och sambandet mellan kriminalitet
och invandring är inte alls enkelt att beskriva. Vet Milld verkligen
ingenting om brottslighetens internationalisering i vår tid? Finland
- ett land som försöker stoppa asylsökande vid gränsen
- drabbas av kriminalitet som strömmar in från Ryssland och Baltikum.
Dom brottslingar som agerar internationellt behöver inte uppehålls-
och arbetstillstånd och dom största farorna följer med den
olagliga invandringen, alltså den som inte stoppas lagar eller stränga
polisiära åtgärder.
Med allt detta vill jag
inte alls påstå att den svenska invandrar- och flyktingpolitiken
skulle ha varit felfri. Men denna politik förändras just nu, och
i många avseenden är förändringarna positiva.
Tiden när socialbidragen
var den enda självklara försörjningen för nyanlända
är förbi. Politiker, tjänstemän, frivilliga organisationer,
små och stora grupper är engagerade i en ny ansträngning.
Vi vill att alla landets invånare ska försörja sig genom
eget arbete. Vi söker vägen till en helt ny vardag.
Jan Milld bad mig en gång
att ge en intervju till hans tidskrift. Jag kunde inte förmå
mig att svara på hans brev. Allt som trycks i den blågula tidskriften
åker slalom mellan kännbart demokratiska fraser och giftiga anklagelser,
riktade mot alla flyktingar och alla invandrare. Den rasistiska propagandan
tar här sin farligaste form - den som presenterar sig som motståndare
till rasismen.
Vill vi ha social fred kan
vi inte tala om "vi" och "dom", som om vi skulle komma
från olika planeter. Demokratin bygger på ärlig och klart
uttryckt respekt för varje människoliv - oavsett kön, hudfärg,
religion eller etnisk bakgrund.
Ana Maria
Narti
Millds svar till Narti
som
OBS-kulturkvarten aldrig sände:
Vi ska inte tala om "vi"
och "dom" säger Ana Maria Narti, i sitt svar på mitt
OBS-inlägg den 26/9. Samtidigt ser hon invandrare och flyktingar som
en enhetlig grupp, och sig själv som taleskvinna för dessa. Kritik
mot enskilda individer ur denna grupp tar hon som en kritik mot gruppen
som helhet.
Nartis inlägg är
späckat med självmotsägelser och missförstånd
- medvetna sådana, frestas jag misstänka. För hon kan ju
inte bara hålla med mig, då blir det ingen polemik. Och Narti
är professionell debattör, polemiken är hennes levebröd.
Narti begär att jag
ska "bekänna färg", tala om vad jag menar med svenska
intressen. Talar jag om etniskt avgränsade intressen, eller intressen
av stor vikt för landets alla invånare? Svar: det senare. Alla
som lever i, och ska fortsätta att leva i, Sverige. Precis som jag
sade i mitt inlägg.
Vad som rör till det
för Narti är när hon räknar asylsökande som invandrare.
Enligt mitt sätt att se är man invandrare först när
man har uppehållstillstånd för att bo i Sverige. Fram tills
dess är man det inte.
Narti talar om respekt för
varje människoliv. Bra. Men ska det innebära att varje människa
på jorden har rätt att bo i Sverige? Narti tror tydligen inte
på en reglerad invandring hon tycker inte det är lönt
att försöka, det kan aldrig fungera. Men vi har väl ändå
rätt att försöka, att reglera invandringen?
Narti påstår
att min huvudidé skulle vara "att den svenska invandrar- och
flyktingpolitiken har skapat vårt lands nutida svårigheter".
Här är nyanserna viktiga, och dem har Narti missat.
Vad jag hävdar är
att flyktingpolitiken är en viktig orsak, men bara en av flera orsaker,
till situationen. Andra viktiga orsaker ligger i en ofinansierad skattereform,
i banksvindlerier och ett misslyckat kronförsvar, i fallskärmar
och överhuvudtaget en moralupplösning inom såväl eliten
som bland svenskar i allmänhet.
Narti förnekar inte
att Sverige under senare år haft en omfattande invandring, och att
denna medfört kostnader för det svenska samhället. Däremot
vägrar hon tro att en majoritet av det svenska folket skulle reagera
mot detta. Hon undrar, hur kan jag veta något om svenska folkets tankar
och känslor?
Jag vet ju vad jag själv
tänker och känner, som bussförare på heltid. Jag vet
också vad många av mina arbetskollegor anser. Därtill har
det faktiskt gjorts en hel del opinionsmätningar kring detta, och alla
pekar i samma riktning: åtminstone 60% av svenska folket önskar
en mer restriktiv flyktingpolitik.
Den opinionen måste
respekteras bättre.
Jan Milld
