Består svenska folket av övermänniskor? Är vi andra folk moraliskt överlägsna? Har vi en unik social förmåga? Är svenskar mer öppna, varma och generösa än andra?

Nej, det tror nog heller inte våra meningsmotståndare, när frågorna ställs så direkt. Ändå bedriver de en flyktingpolitik, som har just detta som en underliggande förutsättning.

En invandring har visserligen skett till även andra västländer, men till Sverige är den ojämförligt mer omfattande, går så mycket snabbare. Makthavarna bara förutsätter att vardagen ska fungera ändå, att det ska ske någon form av integration.

I Jugoslavien, USA och på andra håll visar sig följderna av ett mångetniskt samhälle. Ändå driver man med berått mod på, för att skapa ett liknande samhälle i Sverige. Vad som inte lyckats någon annanstans på jorden, det ska lyckas i Sverige!

Det som inte löser sig spontant, det ska fixas genom en rad kampanjer, statliga miljoner och moraliska pekpinnar. Man bekämpar "fördomar".

PÅ EN NIVÅ har man uppenbarligen lyckats. Det har blivit rättning i leden såtillvida att få svenskar öppet vågar kritisera den förda politiken.

PÅ EN ANNAN NIVÅ har man misslyckats. Utanför det offentliga strålkastarljuset växer en förtroendeklyfta och en misstro. En sak är väl om detta riktar sig mot ansvariga makthavare, men det kan lätt spilla över i en allmän ovilja mot invandrare. Just detta är också vad många invandrare upplever.

För övrigt ligger en paradox i hur man i ena änden förutsätter att svenskar är sådana övermänniskor, för att i andra änden ösa sin galla över samma svenskar, med ständiga maningar att "skämmas".

Den mest näraliggande slutsatsen av vad som hänt borde vara att den fortsatta invandringen måste minimeras, och att en återvandring måste komma igång.

Ledarstick:

När det gäller u-hjälp finns en nivå som för svensk del inte får underskridas. Denna går vid 0,7% av BNP. Detta har förklarats från regeringsnivå, genom Pierre Schori: där går en "skammens gräns".

Samme Pierre Schori har inom flyktingpolitiken gjort ställningstaganden som innebär att

A. asylsrätten ses som en absolut rättighet, bortom ekonomiska möjligheter

B. även krig och miljöhot ger rätt till asyl.

Schori har även, genom media, visat att han har hjärta i enskilda fall. Det gäller inte bara den rullstolsbundne kurdiske pojken, som trots allt befann sig i Sverige. Nej, den svenske ministerns ansvarstagande sträcker sig även till människor som inte lyckats ta sig till Sverige - närmare bestämt till migrantfamiljer i Baltikum. Hans motivering: det handlar om barn.

Sverige ska, deklarerar Schori, ha en flyktingpolitik som även fortsättningsvis är mer generös än övriga EU-länders.

Man skulle ju kunna tro, att det - för den som finner det viktigt att en "skammens gräns" i u-biståndet inte passeras - skulle vara viktigt att inte dra på Sverige stora utgifter på andra områden.

Någon "skammens gräns" har Pierre Schori inte talat om, när det gäller åldringsvård eller barnomsorg.

Inte heller att politiken på dessa områden behöver vara "generös".