Intervju med Anders Sundholm:

Det är ett grymt samhälle, som låter barn bli "värstingar". Liberalerna har menat så väl - ändå har det blivit så fel. Deras "humanism" är inte human!

Anders Sundholm - nämndeman i Svea Hovrätt - har många och kontroversiella åsikter om svensk kriminalpolitik.

Nuvarande kriminalpolitik går, anser Anders Sundholm, tillbaka till slutet av 60-talet. Den drevs igenom av den dåvarande s-regeringen, med Lennart Geijer som justitieminister.

Anders talar om en "Geijer-doktrin". Denna utgick från ett synsätt om folkhemmet och välfärdsstaten, där ingen längre behövde lida nöd. I det läget fanns ingen anledning att begå brott.

- De som ändå begick brott måste då betraktas som sjuka, det var den enda möjliga förklaringen. Och sjuka människor skulle man vårda, inte straffa.

Strafftänkandet övergavs:

- Nu skulle det handla om kriminalvård och humanitet i behandlingen av brottslingar. Detta slogs in i ett vackert paket med röda snören och gjordes till en sanning som inte kunde ifrågasättas. Kritiker stämplades som "inhumana" förespråkare av "hårdare tag".

Kritiken mot denna kriminalpolitik kom i huvudsak från två håll - socialdemokratiska gräsrötter och moderater. Men s-gräsrötterna kunde inte göra sig hörda och allt från moderaterna avfärdades reflexmässigt som "reaktionärt":

- Moderaternas taleskvinna i de här frågorna, Astrid Kristensson, gavs ju öknamnet "batong-mormor". I vilket annat land som helst skulle hon ha framstått som oerhört liberal!

- Geijer-doktrinen tycks ha vilat på en föreställning om harmoni och sammanfallande intressen. Mildhet mot brottslingen var humant, samtidigt sågs det som ändamålsenligt för att minska brottsligheten?

- Ja, men man räknade fel. Man trodde det skulle behövas högst 400 fängelseplatser i Sverige. Ganska snart fanns 6.000 fängelseplatser -och alla var fyllda, de räckte ändå inte till!

Men, fortsätter Anders, man lärde inget av detta. Slutsatsen blev istället att vården inte varit god nog. Istället för att ompröva politiken fortsatte man på samma spår - och halverade strafftiden. På så vis lättades trycket på fängelserna, och alla fick åter plats. Tills vidare.

Här finns ju paralleller till flyktingpolitiken, i obenägenheten att ta intryck av erfarenheter, oviljan att ändra kurs, ens när det gått helt snett. En annan parallell ligger i svårigheten att nå ut i debatten, med synpunkter i annan riktning än de som "humana" godkändstämplade.

Anders Sundholm delar i och för sig Geijer-doktrinens utgångspunkt: det finns ingen anledning, i ett välfärdssamhälle som det svenska, att någon ska behöva begå brott. Men Anders tror för sin del på straff:

- Det kan vara effektivt för den som saknar en egen moralisk kompass. Det kan avskräcka från att begå nya brott. Brottslingar ska straffas, sjuka ska vårdas och är det sjuka brottslingar så kan de vårdas innanför fängelsemurarna.

- Det påstås ju att erfarenheterna ger föga belägg för att fängelsestraff hjälper.

- Svenska fängelsestraff är inte tillräckligt avskräckande, det är sant. Men då får man väl ändra, så att en anstaltsvistelse inte blir så bekväm!

- Men i USA är straffen hårda, ändå har USA hög brottslighet.

- Ja, men vad blir logiken i det? Har man inga straff alls så sjunker brottsligheten till noll? Idag minskar viss kriminalitet kraftigt i USA, bl.a. pga skärpta straff.

Anders menade i en tidigare intervju för Blågula Frågor, nr 3/95, att "det ska vara ett helvete att sitta i fängelse". På den punkten har han inte ändrat sig:

- Det får inte vara så, att en fängelsevistelse är något man kan längta sig tillbaka till.

- Nu är det behagligt att sitta i fängelse, helvetet börjar så fort man kommit utanför grindarna. När man står där, med en plastkasse och ett par hundralappar i kontanter. Utan kanske både jobb och bostad. Och utan andra sociala kontakter än andra kåkfarare.

Detta är ett misslyckande, säger Anders. Det finns inga proportioner mellan hur mycket en intern får kosta under tiden han är intagen - 1.000 kr per dag eller mer - och hur litet som satsas på att han ska klara sig när han kommit ut igen.

Anders tycker att ingen ska friges i förtid med mindre än att vederbörande har ett nätverk omkring sig och att prognosen är god, för att han ska klara anpassningen till samhället.

Brottslingar som begått grova brott och som är rymningsbenägna, de ska låsas in på anstalter där de inte kan rymma, anser Anders Sundholm. I övrigt har han ideer om att anstalterna ska vara självförsörjande enheter, genom jordbruk.

- Alla intagna ska alltså tvingas till hårt arbete?

- Javisst! Det är väl normalt, att människor försörjer sig själva! Just jordbruk har varit en sysselsättning för miljontals människor sedan ganska många år tillbaka...Nödvändigt bevakning kan klaras av med elboja.

En annan möjlighet, för att få ned kostnaderna för kriminalpolitiken, ser Anders i att lägga ut verksamheten på entreprenad, utomlands. Där skulle t ex baltiska länder kunna lägga anbud:

- Då kan vi ange i specifikationerna att alla ska ha en egen svit, få tre mål lagad mat om dagen, bibliotek, TV på rummet. Om vi vill det.

- Eller så kan vi lägga oss på en lägre nivå: alla ska få näringsrik kost och inte behöva arbeta mer än 12 timmar om dagen. Om det är vad vi vill.

- Även med det senare alternativet skulle kanske de intagna få det materiellt bättre än många människor utanför murarna, i det landet.

- Förmodligen. Vi kan börja med alla dem som ska utvisas efter avtjänat straff.

De flesta som döms för brott återkommer sedan inte genom nya brott. För dem behövs, konstaterar Anders, inga kraftigare påföljder. En helt annan sak gäller den organiserade brottsligheten och återfallsförbrytarna. Det finns, hävdar han, 10.000-tals människor i Sverige som bara ägnar sig åt brottslig verksamhet, som är brottslingar på heltid.

- Jag menar, att vi med ganska enkla medel skulle kunna halvera brottsligheten i Sverige. Det är inte svårt att minska den med 10 procent om året.

- Aha! Du har enkla lösningar!

- Jag har många enkla lösningar.

En liten grupp brottslingar står för en mycket stor andel av brottsligheten. Varje dag en sådan yrkesförbrytare sitter inlåst gör samhället stora besparingar:

- Under 1994 minskade antalet bankrån markant. Det visade sig, att det berodde på att de värsta rånarna då satt inne.

Anders förespråkar i vissa fall inkapacitering, dvs inlåsning. Där handlar det egentligen inte om straff, utan att skydda samhället. Inkapacitering är knappast humant mot brottslingen, men här har Anders inga betänkligheter:

- Dom förstör så många andra människors liv, så dom har förbrukat sin rätt att vara ute, under lång tid.

Med det resonemanget skulle ju en människa i princip kunna låsas in för resten av livet, men så långt vill Anders inte gå. Han kan tänka sig ett system motsvarande det som Blågula Frågor tidigare presenterat för dem som "tappat" sitt pass: fördubbla tiden varje gång det händer igen.

- En sådan modell skulle betyda att samhället markerar en gräns, och göra att dessa brottslingar ändrar sitt beteende?

- Det är jag övertygad om.

De som slutar som yrkesförbrytare har ofta grundlagt sin "karriär" i unga år. Man kan rentav säga, att få påbörjar en brottsbana i vuxen ålder.

Anders Sundholm anser att vi nu sviker unga brottslingar genom att inte reagera i tid. Vi gör dem därigenom illa. Samhället ska se allvarligt på när unga människor begår brott, för att kunna "stämma i bäcken":

- Vi tillåter dem att härja i flera år och skada andra människor, innan det blir en fängelsedom. Det är ett inhumant samhälle, som låter unga människor bli värstingar!

Men vad beror det på att samhället inte reagerar, att unga kan fortsätta begå allvarliga brott, utan att någonting händer? Visserligen finns administrativa flaskhalsar och långa väntetider, men i detta fall ligger, uppger Anders, förklaringen på ett annat plan:

- Det är ju en del av doktrinen, att man "inte får låsa in barn". Den har mynnat ut i att barn kan göra i princip vadsomhelst, utan att det får några konsekvenser för dem!

Många föräldrar längtar nu efter att deras barn ska nå den åldern, då de kan låsas in, säger Anders. Som det nu är, står många föräldrarna maktlösa när barnen valt den brottsliga banan.

En inlåsning ska för den skull inte vara länge, det behövs inga stränga straff - det viktiga är att reaktionerna från samhället kommer snabbt, och redan på de första stegen i en brottskarriär:

- Det har visat sig att många människor ändrat sig efter sitt första fängelsestraff. Hade de fått straffet tidigare så hade de upphört tidigare med sin brottslighet.

Det ska tilläggas, att i den tidiga och tydliga samhällsreaktion som Anders förespråkar ingår sammankallande av människor i den unge lagöverträdarens omgivning, ett nätverk, och skrivande av ett "kontrakt" om åtaganden för att det inträffade inte ska behöva upprepas - allt för att markera allvaret i situationen.

Anders Sundholm sitter alltså i Svea Hovrätt, sedan två år. Tidigare har han varit nämndeman i tingsrätter under sex år.

Hovrätten har olika lag av nämndemän. Anders ingår i avdelning 11, och har sittning en gång i månaden. Det blir en heldag, och antalet mål kan variera från ett upp till fem. Då har nämndemännen fått hem handlingar i ärendet, och ska ha läst in dem i förväg.

Ersättningen uppgår till 300 kronor för en dag, eller så ersätts man för förlorad arbetsförtjänst, vilket blir mer. Detta kan jämföras med advokatarvodena, som ligger på 1.000 kronor i timmen

Anders tycker dock att nämndemännen alltför mycket intresserar sig för frågor kring sina egna ersättningar, detta är "en evig fråga". Nämndemännen borde visa större intresse för kriminalpolitiken och rättvisa i dömandet istället.

Anders delar uppfattningen att advokaternas ersättningar i vissa fall springer iväg på ett orimligt sätt. Har de ett mål som drar ut på tiden, så kan de bli miljonärer på bara detta enda mål!

Anders vill att det sätts ett tak för advokaternas arvoden, till exempelvis 50.000 kr i månaden, om de arbetar heltid med ett mål. Detta gäller då vad samhället betalar. Finns det en klient som kan och vill betala därutöver, blir det en fråga mellan klienten och advokaten.

När det gäller utgifterna för samhällets rättshjälp vill Anders begränsa dessa också på två andra sätt. Sådan ska utgå bara den första gången man blivit åtalad. Den som en gång är åtalad och dömd ska nästa gång själv få betala för sin försvarsadvokat.

Överhuvudtaget har Anders Sundholm synpunkter på överklaganden, tycker att denna möjlighet missbrukas:

- Alla har ju rätt att överklaga, och det kostar inget extra för den som överklagar. Alltså överklagar de flesta. Men det finns inget som säger att domen blir mer korrekt i högre instans.

Framförallt har Anders synpunkter på advokaternas yrkesetik. Och han är mycket kritisk!

- När man kommer till en rättssal så ska alla arbeta för att det sanna kommer fram. Den som inte medverkar till det har inte i en domstolssal att göra. För mig är det en självklarhet, att i en domstol ska sanning och rättvisa råda.

- Men så är det inte idag. Advokaterna har inte den ambitionen. Jag har aldrig varit med om att en advokat har lyft fram någonting som talar emot hans klient.

- Det handlar om att rädda skinnet på klienten?

- Det handlar inte om att klienten ska få en rättvis dom. Klienten ska helst bli frikänd, eller få en så lindrig och mild dom som möjligt, det är vad det går ut på.

- Jag menar, att om en advokat får kännedom om att hans klient inte talar sanning, då ska det ligga i advokatseden att avsäga sig målet! I synnerhet om han ska göra anspråk på samhällets pengar.

- Det finns inget intresse från landets lärare, bussförare och sjuksköterskor att lägga ned miljoner kronor, för att man ska manipulera rättssystemet!

En skandal ser Anders också i de långa väntetiderna för närvarande, för att mål ska komma upp i domstol.

- Det är en sak om brott är svårutredda. Då är det naturligt att det tar lång tid. Men det är så hög brottslighet i Sverige idag, att målen läggs på hög. Det kan dröja ibland flera år, innan de kommer upp i domstolen.

- Vilket gör att brottsligheten ökar ytterligare?

- Javisst, självklart! Plus att en del brott till och med preskriberas. På grund av att man inte har hunnit med dem.

- Dessa väntetider måste bero på att man saknar resurser, och har personalbrist? Var ligger flaskhalsen?

- Flaskhalsen ligger förmodligen på åklagarämbetet.

- Då borde man väl anställa fler åklagare?

- Ja,...man kanske får köra på övertid under en period. För att få bort högarna, så man kommer i balans. Annars blir det här något som bara accelererar.

Men domstolarna och rättsväsendet är något av "en egen värld", noterar Anders. En värld, där det är brottslingarna som är arbetsgivarna.

- Brottslingarna är förutsättningen för att advokater ska kunna ha höga arvoden, åklagare, domare och jurister ska ha höga löner. Deras anställningstrygghet och materialla standard förutsätter en hög kriminalitet.

Vilka ska då bekämpa kriminaliteten? Anders tror inte att dessa människor sågar av den gren de själva sitter på, utan det måste allmänheten göra:

- Man ska heller inte tro, att våra politiker gör detta, om de inte har en aktiv allmänhet, som driver på dem. För de möter ständigt motstånd från människor inne i rättsapparaten.

Skulle vi lyckas halvera kriminaliteten i Sverige får vi, förutser Anders, nya "krissgrupper", nämligen advokater, åklagare, domare.

Antalet anmälda brott i Sverige ligger nu på cirka 1,2 miljoner per år, och det har ökat kontinuerligt, sedan statistik började föras 1950. Till detta kommer, påpekar Anders, en stor dold brottslighet - brott som aldrig anmäls, kanske inte ens upptäcks. Där finns inte minst en omfattande ekonomisk brottslighet, där det kan handla om mycket stora belopp.

En person som ofta förekommer i media är Jerzy Sarnecki, brottsforskare. Mot honom är Anders kritisk:

- Så fort människor oroas över brottsligheten så kallar man in Jerzy Sarnecki, som "expert", för att lugna folket i TV-rutan.

- Sarnecki kan visa med statistik, att det inte har varit några förändringar. Är det förändringar, så kan han lägga till att de har inte varit "dramatiska". Har det varit dramatiska förändringar så kan han lägga ut det på en längre period, och säga att "på en längre period har det inte varit några dramatiska förändringar".

- Han försvarar på något sätt den här brottsutvecklingen, som om den vore någonting normalt i en västerländsk demokrati. Hans återkommande svar på att brottsligheten ökar är att folk numera är mer benägna att anmäla brott.

Jerzy Sarnecki tror inte på straff, och denna ideologiska övertygelse är ibland så stark, att den tar överhanden över forskarrollen. Anders bevittnade vid ett tillfälle (som enda åhörare) detta, när riksdagens justitieutskott för några år sedan hade en sammandragning:

- Han var föredragare där, och visade vetenskapligt genom statistik, att de som fått bötesbelopp återkommer mer sällan i brottslighet, än de som har dömts till fängelse. Hans reflektion blev att det var fel att döma folk till fängelse, eftersom återfallsprocenten är så mycket högre där.

- Han ville ge sken av att det var samma klientel som man dömde till bötesstraff som till fängelse. Det är fullständigt horribelt, från en forskare!

- Som tur var, fanns det en person i justitieutskottet som reagerade på det här till slut, och det var Jerry Martinger. Som sa, att "det är ju två olika målgrupper!"

- Uppenbart för vemsomhelst.

- Skulle man vända på det här, skulle man döma dem som nu får fängelse till bara ett litet bötesstraff, och döma alla som idag får penningböter, till fängelse - så skulle det bli omvänt. Vi skulle knappast ha några återfallsförbrytare bland de fängelsedömda, men alla av de bötesfällda skulle återfalla.

Är Sverige en rättsstat? Anders:

- Man hör ofta jurister säga att "i en rättsstat friar man hellre 9 skyldiga än fäller en oskyldig". Detta synsätt präglar det svenska rättssystemet. Det är i själva verket en total kapitulation.

- För mig är det en rättsstat när 9 skyldiga döms och den oskyldige frikänns. Det är två helt motsatta filosofier.

Med detta alltså inte sagt att oskyldiga får dömas. Anders syftar på det missförhållandet att det ses som "en fjäder i hatten" om en advokat eller domare lyckats hitta någon felaktig detalj i proceduren, som förevändning för att få en person frikänd. Fastän det är uppenbart att vederbörande är skyldig.

Anders finner det djupt otillfredsställande att skyldiga går fria - vilket nu alltför ofta är fallet.

Det handlar om rättvisa, men också om att avskräcka från brott. Av betydelse är inte bara straffen i sig, utan lika mycket risken för upptäckt - och att upptäckt leder till fällande dom.

När det gäller rättviseaspekter tänker Anders framförallt på brottsoffren. Det är en grupp som glömts bort i den "humana" kriminalpolitiken menar han. Geijer-doktrinens anhängare slätar över brottens konsekvenser:

- Varje våldsbrott skapar offer. Brottsoffren är osynliggjorda. Allt intresse, alla resurser, koncentreras på brottslingen! Tänk om de kunde visa samma engagemang för offren, som de visar för brottslingen!

Då skulle "de humana" inte längre kunna vara så naiva, då skulle en helt annan kriminalpolitik tvingas fram. Det är Anders Sundholm övertygad om.