Ur "Öga mot öga med en skinnskalle", en krönika i Metro den 8/11 -96, skriven av Barbro Bengtsson:

"Pendeltåget mot Södertälje en torsdag vid 18-tiden. Med min 19-åriga dotter på bänken mittemot delar jag en överbliven lunchsmörgås. Vi småpratar om dagen som har varit. Över mumlet och prasslet av tidningar hörs plötsligt en röst:

- Din lilla svartskalle, va faan flinar du åt? Djävla svartskalle, ska jag damma in tänderna på dig? Vad gör du i Sverige...

Jag...hör vrålet närma sig: vid min sida står en ung svensk man med mycket kort blont hår, svarta kläder, kängor, AIK-märken överallt (också som taturering) och med en tom pilsnerflaska i högerhanden.

En besvärande tystnad sprider sig i vagnen, skinnskallen har intagit scenen. Plötsligt förstår jag att det är min dotter som är 'den djävla svartskallen'."

"Vi är chockade, min dotter känner sig kränkt och skändad. Då skinnskallen är borta visar övriga medresenärer sin sympati, försöker trösta och förklara att man inte ska ta åt sig personligen. Men vem ska i så fall ta åt sig? Varför finner sig majoriteten i en tågvagn i att atmosfären skitas ner av en full, aggressiv och korkad rasist?

Vad man borde göra är att resa sig som en man, och skrika 'Håll käft!' när nästa skinnskalle trakasserar en medresenär. I dag hukar vi oss djupare bland tidningar, böcker och mobiltelefoner och hoppas att obehaget ska försvinna, eller i alla fall gälla någon annan. De flesta av oss är ju i alla fall svenskar..."

"Vem som helst som betalt färdbiljett har rätt att vara på detta tåg, med vilken hårfärg det vara månde. Man ska kunna vara utländsk turist, invandrare, svenskt adoptivbarn från Afrika och ändå resa med kollektiva färdmedel utan att utsättas för hot om våld. Skinnskallen har tränat oförskämdheter på likasinnade under fotbollssupporterns banér. Hans uppträdande är primitivt, och det är farligt.

I det här fallet var han ensam. Tänk om det hade varit en hel skock?...Nästa gång kan det vara du."