"Lag och ordning" är ett ord som på den liberala kanten väcker både avsky och löje. En person som kräver "lag och ordning" uppfattas som befrämjare av förtryck.

Men vad händer när ett samhälle blivit laglöst, när kaos råder? I kläm kommer de svaga och de utsatta. De vanliga människorna, med små ekonomiska resurser.

Ett aktuellt exempel är kiosk- och butikspersonal i Sverige. Antalet rån har ökat kraftigt, samtidigt som de blivit allt brutalare. Den som drabbats av en sådan upplevelse behöver lång tid att komma över den, om det någonsin går. Även för övrig butikspersonal skapas en otrygghet.

"Frihet" och "humanitet" är ett positivt laddade begrepp - men vems frihet är det samhället ska prioritera: brottslingarnas eller de hederligas?

Blågula Frågor svar är givet: de hederligas. Då handlar det om vilka åtgärder som kan vara ändamålsenliga för att nedbringas brottsligheten.

Järnridån har nu fallit, passagerarfärjor från Tallin anlöper regelbundet Stockholm. Detta är inte enbart av godo. Med ökade internationella kontakter har följt en import av brottslighet. Frågan är om inte Sverige rentav är på väg att bli ett eldorado för öststats-maffior. Fördelarna och möjligheterna - ur östbrottslingarnas synvinkel - är uppenbara:

Det finns pengar att hämta, genom beskyddarverksamhet och rån, människosmuggling och prostitution, varusmuggling och bedrägerier.

Risken för upptäckt är liten, möjligheterna att komma undan stora.

Sanktionerna, även vid fällande dom, är föga avskräckande. En fängelsevistelse kan rentav vara något som lockar.

Ledarstick:

ETT GRUNDLÄGGANDE PROBLEM är att svensk kriminalpolitik är avpassad för svenska förhållanden - som de var för ett antal decennier sedan. Då fanns spärrar hos de allra flesta medborgare, mot att alls bryta lagen. För den som dömdes räckte det med symboliska straff - bara att bli dömd var illa nog.

Vård mer än straff har således varit ledstjärnan. Straffen skulle vara milda och syftet med fängelsetiden var att ge behandling, för att återanpassa den dömde till samhället.

När det gäller utlänningar på brottsturnéer i Sverige, yrkesförbrytare som inte ens är folkbokförda här, fungerar inte detta. De blir inte avskräckta. Dagbidragen gör att de efter sin svenska fängelsevistelse kan återvända med en hel del pengar på fickan, med hemlandets mått mätt.

Och varför ska vi försöka anpassa dem till det svenska samhället, när de inte hör hemma här? När de aldrig haft uppehållstillstånd här och ska avvisas så fort fängelsevistelsen är slut?

Där den som blivit misshandlad, anmält detta och polisen sedan lyckats få fast gärningsmannen kan offret få vänta ett år eller mer på domstolsförhandling. Dessutom är risken stor att gärningsmannen uteblir och förhandlingen får ställas in. Tydligen är det möjligt för en brottsling att bara faxa att han inte kan närvara, för han är utomlands!

Här krävs:

1. att ärendet avgörs snabbare - högst en månad för färdigutredda ärenden.

2. att samhället - med nödvändiga medel - tillförsäkrar sig gärningsmannens närvaro.

Resonemang om "kränkning av personlig integritet" måste här väga lätt. Som det nu fungerar kränks offret, och det är oerhört mycket allvarligare.

En brottsdrabbad ska inte utöver själva brottet behöva drabbas av ytterligare - onödigt - lidande pga av samhällets slapphet. Ett brottsoffer har rätt att kräva tre saker:

A. att själv bli tagen på allvar, att mötas med respekt

B. att rättvisa skipas, snabbt

C. att eventuella skadestånd drivs in.