Björn Zander arbetar - sedan 1975 - som behandlingsassistent på ett §-12-hem, av det tyngsta slaget. Han vet därför vad han pratar om, när han uttalar sig om ungdomskriminalitet.

Blågula FRÅGOR har, genom Jan Milld, fått en intervju.

BJÖRN ZANDER - nu 50 år- har en gedigen vänsterbakgrund. Han är uppväxt på Svartsjölandet väster om Stockholm. Gick under 60-talet i Nya Elementar, nyspråklig linje. Var med i en fredsförening och blev vapenvägrare. Var med i SSU Blackeberg (samma klubb där Mats Hulth var aktiv), men engagerade sig snart i Vietnamrörelsen, började läsa marxistisk litteratur och såg positvit på utvecklingen i Kina:

- Man bildade sig naturligtvis sin uppfattning på grundval av vad man då kände till!

Björn har varit med i Ordfront mer än 20 år. Visar i handling internationell solidaritet, genom att vara fadder åt palestinska familjer, stöder svenska Afghanistankommittén och Rädda Barnens barnbyar i tredje världen. Gift med en vänsterpartist.

- Du tillhör själv vänsterlägret?

- Det har jag gjort under alla år.

Så Björn Zander har "den rätta" politiska stamtavlan. Han borde kunna yttra sig om även kontroversiella ämnen som invandringspolitik och kriminalpolitik utan att behöva bli kallad för vare sig "fascist" eller något annat.

Ett "§-12-hem" är ju ett behandlingshem för ungdomsbrottslingar. Men det ställe där Björn arbetar är ett sådant hem av speciellt slag. Det är ett §-12-hem, dit man sänder dem som inga andra klarar av.

Bakgrunden till detta specialhems tillkomst var, berättar Björn, en ung man, "Zip" på 70-talet. Sitt namn fick han genom massivt sprayande av sin signatur i Stockholms tunnelbana, han var den flitigaste av dem alla. Men han var värst inte bara i förstörelse, han var dessutom våldsam - så till den grad att han gjorde sig omöjlig på de ungdomshem, där han tagits in. Inget hem kunde ha honom kvar. Samma sak gällde några andra, bl.a. Zips bror.

- Vi tar hand om dom som ska vara svårast att behandla...de som är rymningsbenägna, våldsbenägna och har narkotikaproblem. Vi säger inte nej till någon.

"5-gruppen" kallades det, därför att man i början hade inne bara fem värstingar åt gången. Det låg först i Uppsala, nu i Upplands Väsby.

Vad gör att Björn och hans kollegor klarar det som andra inte klarar? En förklaring ligger i hög personaltäthet, man är 17 anställda på detta hem, som har bara 6 intagna. Man tjänstgör 5 personer åt gången. Dessutom är det kvalificerad personal:

- Vi består av gamla stabila häktesplitar och folk från rättspsyket. Det är folk med 10,20 och ibland 30 års vana av behandlingsarbete och förvaring, och som kan stå emot, som vet var farorna ligger.

Men det är inte fråga om "repression", menar Björn, utan det gäller att vara tillsammans med dessa ungdomar, skapa ett visst förtroende och få en lugn stämning.

Inte desto mindre har fysiken betydelse. Björn Zander har alltid sysslat med idrott, som långdistanslöpning och fotboll. Med sina 80 kilo väger han lättast av dem som arbetar på hemmet.

Vårdare på §-12-hem har ibland kunnat få en sax i ryggen, enligt rapporter i media, men ännu inte på Björns arbetsplats:

- Det har förekommit några incidenter med kniv, gisslantagande och utbrytningsförsök, men annars har vi klarat oss bra!

Arbetsschemat för Björn och hans kollegor ser så ut att man är på hemmet 2 hela dygn i sträck, sedan är man ledig inte mindre än 6 dygn. Kanske nödvändigt för att kunna locka kvalificerad personal till detta ändå riskfyllda arbete? Men dyrt blir det naturligtvis för de kommuner, som skickar ungdomar dit.

- Varje kille kostar 3.500 kronor per dygn.

3.500 kr per dygn, det blir mycket pengar på ett år - cirka en miljon kronor. För en individ. Detta täcks till en del med statsbidrag, men i huvudsak är det kommunerna som betalar.

I Stockholmsregionen finns ett 10-tals sådana hem, men Björn har svårt att uppskatta det totala antalet intagna. Han tror att antalet minskar - men då inte p.g.a. minskat behov, utan p.g.a. kärvare kommunal ekonomi.

Han tvivlar dock på att det är ekonomiskt klokt:

- Många av de här killarna är ju oerhört brottsaktiva. De kan göra 3-4 inbrott varje dygn. I jämförelse med vad det kostar samhället kan 3.500 kr vara billigt.

På Väsby-hemmet får en intagen vara i högst 8 veckor. Vad som därefter händer är att han slussas vidare till någon annan institution:

- I bästa fall slutar de med sin brottslighet, men de återgår knappast i någon större omfattning till ett civiliserat samhällsliv.

- Problemet inom vården är att dom får hålla på för länge, innan det händer något. Dom börjar med att förstöra, rycka några väskor...så trappar dom upp. När dom kommer till oss har dom hållt på så länge och kunnat göra precis vad dom velat på vissa ställen. Det gör att dom fått för mycket luft under vingarna, för att kunna återanpassas till fullo.

- I och för sig finns det inget avskräckande i den här vården, och det gör att många kommit dit som inte borde vara där. Men efter att dom hållit på och snurrat runt några år, i den här vårdkarusellen, så tröttnar dom ändå. Det blir för jobbigt att få avbryta hela tiden. Och dom vet, att om de sätter igång med någonting igen så är dom påpassade.

De flesta tröttnar alltså så småningom:

- Men vissa går ju upp i de högsta divisionerna,..

-...blir fängelsekunder?

- Ja. Vi hade en kille som varit hos oss och som dömdes till 10 år för ett halvår sedan. Så fort han kommit ut från den institution han skickats till från oss, så var han igång.

- Och dödade folk?

- Det var fråga om en ren avrättning.

- Överlagt mord?

- Ja, han sköt ned en kille.

En förklaring till att ungdomarna hinner bli alltmer brottsbelastade utan att samhället reagerar är föreställningen att "man får inte låsa in barn". Men Björn Zander anser inte att man här kan tala om "barn":

- När jag tänker på "barn", då tänker jag på mina små barnbarn. Vi hade en zigenarkille som var 16 år. Det fanns inga droger i världen som han inte hade prövat. Och det fanns ingen kriminalitet, utom vad jag vet mord, som han inte hade varit på. Att kalla honom för "barn", är helt förljuget!

- Vi har haft många sådana exempel. Den här killen har betydligt mer erfarenhet av ondska än du och jag, som är femtio år. Dom är helt inkörda i sin kriminalitet. Jag tror, att för många av dom här killarna hade det varit bättre att komma i fängelse. Dom måste tas ur produktion.

- Man målar upp bilden av att på fängelserna får dom lära sig så mycket nytt. De får lära sig lika mycket nytt på våra ungdomshem!

- På fängelserna kan de i bästa fall träffa riktiga, "hederliga", tjuvar. Där kan dom inte hålla på och fladdra. Placera dom i avdelningar tillsammans, med 5-6 gamla tjuvar, det tror jag skulle vara den bästa vård dom kan få!

- För det här är folk som inte tolererar att man inte städar upp efter sig där man suttit och ätit, att man inte håller skiten ifrån sig. Dom ställer krav, det är inget jävla gnällande. Dom skulle kunna lära dom här killarna mer än vad vi kan göra.

- Du argumenterar för ditt eget yrkes avskaffande?

- Javisst. Som skattebetalare är jag mycket skeptisk.

Man kan inte arbeta med ungdomsvård, menar Björn, utan att fundera. Minst 50% av de intagna - i-bland nära 100% - har nämligen invandrarbakgrund.

- Redan 5% vore mycket! De har ju kommit hit som flyktingar, kommit på grund av skyddsbehov.

Mest handlar det om afrikaner (då främst nordafrikaner) och chilenare, säger han. Uppgifter som ligger väl i linje med Brå-rapporten 1996.

För Björn Zander tog det lång tid innan han "fick upp ögonen för" denna enorma överrepresentation:

- Genom att lyssna på radio eller läsa tidningar fick jag ju inte veta något. Utan det var genom arbetet, och de kontakter det gav med polis, flyktingslussar och så vidare.

- Läser man tidningarna skulle man ju kunna tro, att det främst är skinnskallar som drar kniv och misshandlar folk. Men 90% av gängen som drar runt, det är ju invandrarungdomar.

Flera gånger återkommer Björn till uttrycket "toppen på ett isberg". Vad han menar är att innan en ungdomsbrottsling åkt fast har han begått kanske 100 brott. De pojkar som hamnar i behandlingskarusellen är bara en bråkdel av alla de som verkligen begår brott.

Vägen till brottslighet sammanhänger också med omgivningen och miljön, dvs till stor del familjen, släkten och bekantskapskretsen.

Uppenbart är också att Björn upplever skillnader mellan svenska ungdomsbrottslingar och sådana med invandrarbakgrund:

- Vi har haft två skinnskallar på hemmet, och de var de stillsammaste killar vi har haft. När det gäller invandrare är det inte så mycket att bygga på, de är inte lika intresserade av verksamheter på hemmet, som t ex pingis och kortspel eller sport på TV.

Björn har mer förståelse för den som kommer från trasiga familjeförhållanden, alkoholisthem där de fått stryk och farit illa. Så är ofta fallet med svenska ungdomsbrottslingar. När det gäller invandrarungdomar, däremot, handlar det mer om kulturella mönster. Så anser Björn, och sin slutsats har han kommit fram till genom samtal med 100-tals ungdomsbrottslingar och kriminella invandrare.

- För dom har kriminaliteten blivit ett sätt att leva. De börjar i tunnelbanegäng som ägnar sig åt knivslagsmål, rån och annat våld. För dom är det inget misslyckande, ingenting avskräckande, att komma till ett ungdomshem. Det blir som en naturlig del av deras tillvaro.

Bakom detta ser Björn en mentalitet, en attityd till Sverige:

- Man vill inte bli svenskar. Jag har aldrig träffat någon som ser det som en hederstitel att bli kallad "svensk" eller ens "ny svensk"! Man känner snarare ett förakt för det svenska.

Många invandrare har hamnat i branscher som taxi, restaurang mm, där det förekommet mycket fiffel och båg. Detta har skapat en attityd, menar Björn, som sedan gör det lättare att överskrida gränser. Man har mindre av inre spärrar.

Till detta kommer att svenska "straff" inte uppfattas som straff när man har att jämföra med förhållandena i länder som Turkiet och Marocko.

- Där förekommer ju fruktansvärda bestraffningar, grov misshandel, av ungdomsbrottslingar. Utan att de ens blivit dömda. Det blir ju en kulturkrock.

- Det är bl.a. därför vi har så många invandrare i den här branschen. Hade vi kunnat ingripa mot dem med samma hårdhet som de är vana vid från sina hemländer, eller ännu hellre kunnat skicka hem dem, så hade vi fått ner invandrarnas andel vad gäller ungdomsbrottslighet ganska nära noll!

- Det skapar ju en dilemma för det svenska samhället. Ska vi anpassa oss, och gå över till deras bestraffningsystem - då har vi ju givit upp en viktig del av vår egen kultur, med humanism!

Så vart är vi på väg? Björn Zander ser en fara i att det blir som i Frankrike, dvs att vi får vissa områden i vissa orter, där polisen inte vågar sig in.

Björn ser inga enkla lösningar och ingen grund för optimism:

- Friggebo sa att de invandrare som begår brott utvisas, men så är det definitivt inte! Jag skulle vilja veta, hur stor andel, som faktiskt utvisas! Många hinner ju bli medborgare nästan innan de satt sin fot här. Då kan de inte uvisas.

Ett argument som förekommer är ju att invandrares brottslighet inte har samband med invandringen. "Den beror på att de lever i en viss typ av miljöer, inte att de är invandrare." Detta är ett resonemang som Björn Zander har svårt att "köpa":

- Dessa miljöer beror väl på att där bor en så stor andel invandrare. Sverige har tagit emot en halv miljon invandrare på 15 år - det kan inte lyckas, ens med den bästa sammansättning på dem som kommer.

- Med facit i hand kan vi nu se vad som har hänt. Det har gått åt helvete.