Blågula FRÅGOR, nr 3/97:
Gör fienden till vän!
"Att göra en vän till
fiende är ingen konst. Det svåra är att göra fienden
till vän".
Så resonerar Emerich Roth, en av de få överlevande från koncentrationslägren
som fortfarande kan berätta.
Intervjuare: Anders Sundholm.
Jag träffar Emerich Roth för en
intervju på Fryshuset i slutet av april. När nazismen och rasismen
började vakna till liv också i vårt eget land, då kunde
inte Emerich tiga längre. Det som tidigare varit omöjligt att tala
om, blev nu till ett måste.
Efter att ha tigit i 46 år om det fasansfulla
han varit med om, gav han ut boken "Jude, zid, zsido". Där
berättar han om sin uppväxt i byn Velky Sevlus i dåvarande
Tjeckoslovakien. Antisemitismen var ständigt närvarande i hans hemby,
men att den skulle leda så långt som till förintelsen kunde
ingen ana. Allra minst judarna själva. Emerich förlorade sin familj
i Auschwitz, endast en yngre syster överlevde.
I stället för en lugn och behaglig
pensionärstillvaro blev det nya engagemang för denne sympatiske
72-åring. Idag reser han landet runt och informerar i skolor om sina
hemska upplevelser i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget.
Emerich vill visa vilka gränslösa grymheter som hatet och våldet
kan leda till om det inte stoppas i tid.
Han lanserar en idé om hur man lämpligast
bemöter hatiska ungdomar medan de fortfarande finns kvar i skolan. Denna
aktivitet kallas SVAM, Stoppa Våldet, Agera Medmänskligt. Vid dessa
skolbesök medföljer ofta fd skinnskallar och andra ungdomar som
arbetar mot våld och rasism, i projekt som är knutna till Fryshuset,
bl a Lugna Gatan och Brobyggarna. Han har träffat många skinnskallar,
rasister och antirasister. En del har han fått att tänka om, för
han ger sig tid att lyssna också på dem som vi andra betraktar
som paria.
- De flesta rasister i det här
landet är behandlingsbara. Det är viktigt att agera även om
gruppen är liten. Den var liten också när jag var ung, men
vi vet alla hur det gick sedan.
Som socialarbetare har Emerich arbetat med
utslagna ungdomar och värstingar i 30 år. Han har också träffat
många "skadade" ungdomar under de senaste åren, när
han rest runt och föreläst på olika skolor.
Samtliga av dessa pojkar, för det rör
sig till 90-95 procent om pojkar, har vuxit upp i familjer utan kärlek,
eller mötts av likgiltighet. Och de har kommit från alla samhällsklasser.
- Men det har saknats kunskaper i samhället
hur man skall bemöta sådana här hatiska ungdomar. Det är
många som försökt, men det blir ofta fel. Ställer man
fel diagnos, då blir det fel medicinering och det leder bara till att
samhället blir ännu sjukare.
Emerich menar att har man kunskaper, och vet
vad hatet bottnar i, kan man bemöta dem rätt från början.
De vill bli befriade från sitt tvångstillstånd. Många
tror att det handlar om politik eller ideologi, men så är det inte.
SLUMPEN AVGÖR
Det är ofta slumpen som avgör var
man hamnar. Om de erbjuds gemenskap tillsammans med alkoholister så
blir de alkoholister, av knarkare så blir de knarkare, av punkare så
blir man en punkare. Kommer en skinnskalle och erbjuder gemenskap så
blir man skinnskalle.
- Lika lite som en alkoholist eller
knarkare blir det av ideologiska skäl, blir man hatare av ideologiska
skäl. Innerst inne så hoppas de att få möta någon
som stoppar dem. Det är sanningen, för det berättar de när
de tänkt om.
Emerich Roth säger att så länge
en människa är full av hat är hon också rädd för
sanningen. Sanningen för de här individerna innebär att de
blir medvetna om att de är misslyckade individer, de inser då att
de byggt upp sitt liv på hat och lögner. Så länge de
inte möter någon människa som är villig att lyssna på
dem, kommer de att behålla sitt hat och leva med sina lögner.
TRAPPAR UPP
- Är du mer framgångsrik
än militanta antirasister och AFA att komma tillrätta med de här
individerna?
- Ja. En enkelspårig projektion
på enbart det onda, bidrar bara till att trappa upp våldet. Om
du bara ställer krav, utan att visa förståelse, kommer de
att vråla högre och högre och hitta på värre och
värre saker. De som aldrig upplevt kärlek och gemenskap, blir då
kvar i sitt tvångs-tillstånd.
- Vad säger du
då till de militanta antirasisterna som också tror att de gör
rätt?
- Jag säger att deras sätt
är det sämsta tänkbara att bekämpa det rasistiska våldet.
Våld mot våld föder bara mer våld och hat mot hat föder
mer hat. För antirasisterna är lika hatfyllda som dem de kastar
sten mot. Och kanske av samma anledning.
Emerich menar att det kan vara små pusselbitar
som avgör vilken sida man hamnar på. Skillnaden är den att
antirasisterna får beröm och dunkar i ryggen, och därmed legaliseras
deras inneboende hat.
EXPO
- Du har ju kontakt
med flera personer på tidskriften Expos redaktion. Hur reagerar de på
ditt resonemang?
-De lyssnar på mig och och förstår
mina synpunkter om att en ensidig framlyftning av det negativa bidrar till
upptrappning av våldet. Men deras ambition är att lyfta fram sanningar
som folk i allmänhet inte känner till om det rasistiska våldet.
För att göra mer samhällsnytta, och få större trovärdighet,
så måste Expo lyfta fram också det positiva. Och, vad som
är ännu viktigare, prata om orsakerna till det onda.
- Tycker du att Exporedaktörerna
tar till sig dina synpunkter?
- Jag hoppas det för jag tror på
människan. Annars skulle jag inte träffa dem om och om igen. Kanske
hade jag en förutfattad mening om dem, att de också var fyllda
av hat, men så var det inte. De är kloka och intelligenta människor
som menar allvar med sitt arbete.
Emerich säger att Expomedarbet-arna är
övertygade om att det de gör är viktigt. De saknar dock som
många andra, även journalister, kunskaper om de rätta orsakerna
till yttringarna. Men så länge man måste sälja lösnummer
och jaga höga tittarsiffror, kommer jakten efter sensationer att dominera
media. Så också Expo.
-De har ännu inte testat om de
kan tjäna lika mycket pengar på att spegla både de negativa
och positiva sidorna. Men de kanske har funderingar på att försöka
balansera upp sig så småningom, säger han.
Till sist en fråga som ligger Blågula
Frågor nära. Vad har du för synpunkter på svensk flyktingpoltik?
- Den är inhuman i många
avseenden. Först slussar man in människor i det svenska samhället,
med pengar, bostäder, språkkurser och utbildning. Sedan slänger
man ut dem efter flera år i Sverige. Ibland för att de bara uppgivit
ett felaktigt personnummer.
- Samtidigt låter man sådana
psykopater som Ahmed Rami stanna i Sverige, han som flera gånger blivit
dömd för hets mot folkgrupp. Det är flera som har vittnat om
att Rami har fått stanna i Sverige pga falsk identitet. Det skulle inte
förvåna om det är på det sättet. Jag råkade
av misstag sättta på Radio Islam och blev mycket illa berörd
av vad jag hörde. Det var som att förflytta sig 60 år tillbaka
i tiden och höra Göbbels tala, Hitlers propagandaminister.
STOPP VID GRÄNSEN
Emerich menar vidare att det riktiga skulle
vara att stoppa de nyanlända som inte har rätt att stanna redan
vid gränsen. Det skulle vara mer humant. Där skulle de mötas
av välutbildat folk som i grunden undersöker om de har rätt
att stanna. Dessutom borde Sveriges konsulat runt om i världen informera
bättre om de krav som ställs för att få stanna i Sverige.
Om de slänger sina pass så ska bara detta vara en anledning för
avslag.
Till slut. Om inte ens en person som Emerich
Roth känner något behov av hat och hämnd, då borde inte
någon annan människa göra det heller. En positiv avrundning
på denna intervju blir Emerich egna ord:
- Ondskan finns inte hos människan,
utan människor emellan.
Jag är själv
född några år efter kriget. I ungdomsåren var andra världskriget
och nazismen historia, det kändes lika avlägset som stenålder
och vikingatåg. Sådant som aldrig skulle upprepas. Idag känns
allt som då var så avlägset, så mycket närmare.
Historien upprepar sig alltid, det är naivt att tro något annat.
Men det gäller att göra den goda parentesen så lång som
möjligt, och där har vi alla ett ansvar och där kan alla deltaga.
Jag har svårt att
se någon person som är mer lämpad att förlänga den
goda parentesen än Emerich Roth. Han har förmågan att skapa
förståelse och dialog mellan männskor som inte förstår,
eller kanske till och med hatar, varandra.
Anders Sundholm


|