"Att göra en vän till fiende är ingen konst. Det svåra är att göra fienden till vän".

Så resonerar Emerich Roth, en av de få överlevande från koncentrationslägren som fortfarande kan berätta.

Intervjuare: Anders Sundholm.

Jag träffar Emerich Roth för en intervju på Fryshuset i slutet av april. När nazismen och rasismen började vakna till liv också i vårt eget land, då kunde inte Emerich tiga längre. Det som tidigare varit omöjligt att tala om, blev nu till ett måste.

Efter att ha tigit i 46 år om det fasansfulla han varit med om, gav han ut boken "Jude, zid, zsido". Där berättar han om sin uppväxt i byn Velky Sevlus i dåvarande Tjeckoslovakien. Antisemitismen var ständigt närvarande i hans hemby, men att den skulle leda så långt som till förintelsen kunde ingen ana. Allra minst judarna själva. Emerich förlorade sin familj i Auschwitz, endast en yngre syster överlevde.

I stället för en lugn och behaglig pensionärstillvaro blev det nya engagemang för denne sympatiske 72-åring. Idag reser han landet runt och informerar i skolor om sina hemska upplevelser i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Emerich vill visa vilka gränslösa grymheter som hatet och våldet kan leda till om det inte stoppas i tid.

Han lanserar en idé om hur man lämpligast bemöter hatiska ungdomar medan de fortfarande finns kvar i skolan. Denna aktivitet kallas SVAM, Stoppa Våldet, Agera Medmänskligt. Vid dessa skolbesök medföljer ofta fd skinnskallar och andra ungdomar som arbetar mot våld och rasism, i projekt som är knutna till Fryshuset, bl a Lugna Gatan och Brobyggarna. Han har träffat många skinnskallar, rasister och antirasister. En del har han fått att tänka om, för han ger sig tid att lyssna också på dem som vi andra betraktar som paria.

- De flesta rasister i det här landet är behandlingsbara. Det är viktigt att agera även om gruppen är liten. Den var liten också när jag var ung, men vi vet alla hur det gick sedan.

Som socialarbetare har Emerich arbetat med utslagna ungdomar och värstingar i 30 år. Han har också träffat många "skadade" ungdomar under de senaste åren, när han rest runt och föreläst på olika skolor.

Samtliga av dessa pojkar, för det rör sig till 90-95 procent om pojkar, har vuxit upp i familjer utan kärlek, eller mötts av likgiltighet. Och de har kommit från alla samhällsklasser.

- Men det har saknats kunskaper i samhället hur man skall bemöta sådana här hatiska ungdomar. Det är många som försökt, men det blir ofta fel. Ställer man fel diagnos, då blir det fel medicinering och det leder bara till att samhället blir ännu sjukare.

Emerich menar att har man kunskaper, och vet vad hatet bottnar i, kan man bemöta dem rätt från början. De vill bli befriade från sitt tvångstillstånd. Många tror att det handlar om politik eller ideologi, men så är det inte.

Det är ofta slumpen som avgör var man hamnar. Om de erbjuds gemenskap tillsammans med alkoholister så blir de alkoholister, av knarkare så blir de knarkare, av punkare så blir man en punkare. Kommer en skinnskalle och erbjuder gemenskap så blir man skinnskalle.

- Lika lite som en alkoholist eller knarkare blir det av ideologiska skäl, blir man hatare av ideologiska skäl. Innerst inne så hoppas de att få möta någon som stoppar dem. Det är sanningen, för det berättar de när de tänkt om.

Emerich Roth säger att så länge en människa är full av hat är hon också rädd för sanningen. Sanningen för de här individerna innebär att de blir medvetna om att de är misslyckade individer, de inser då att de byggt upp sitt liv på hat och lögner. Så länge de inte möter någon människa som är villig att lyssna på dem, kommer de att behålla sitt hat och leva med sina lögner.

- Är du mer framgångsrik än militanta antirasister och AFA att komma tillrätta med de här individerna?

- Ja. En enkelspårig projektion på enbart det onda, bidrar bara till att trappa upp våldet. Om du bara ställer krav, utan att visa förståelse, kommer de att vråla högre och högre och hitta på värre och värre saker. De som aldrig upplevt kärlek och gemenskap, blir då kvar i sitt tvångs-tillstånd.

- Vad säger du då till de militanta antirasisterna som också tror att de gör rätt?

- Jag säger att deras sätt är det sämsta tänkbara att bekämpa det rasistiska våldet. Våld mot våld föder bara mer våld och hat mot hat föder mer hat. För antirasisterna är lika hatfyllda som dem de kastar sten mot. Och kanske av samma anledning.

Emerich menar att det kan vara små pusselbitar som avgör vilken sida man hamnar på. Skillnaden är den att antirasisterna får beröm och dunkar i ryggen, och därmed legaliseras deras inneboende hat.

- Du har ju kontakt med flera personer på tidskriften Expos redaktion. Hur reagerar de på ditt resonemang?

-De lyssnar på mig och och förstår mina synpunkter om att en ensidig framlyftning av det negativa bidrar till upptrappning av våldet. Men deras ambition är att lyfta fram sanningar som folk i allmänhet inte känner till om det rasistiska våldet. För att göra mer samhällsnytta, och få större trovärdighet, så måste Expo lyfta fram också det positiva. Och, vad som är ännu viktigare, prata om orsakerna till det onda.

- Tycker du att Exporedaktörerna tar till sig dina synpunkter?

- Jag hoppas det för jag tror på människan. Annars skulle jag inte träffa dem om och om igen. Kanske hade jag en förutfattad mening om dem, att de också var fyllda av hat, men så var det inte. De är kloka och intelligenta människor som menar allvar med sitt arbete.

Emerich säger att Expomedarbet-arna är övertygade om att det de gör är viktigt. De saknar dock som många andra, även journalister, kunskaper om de rätta orsakerna till yttringarna. Men så länge man måste sälja lösnummer och jaga höga tittarsiffror, kommer jakten efter sensationer att dominera media. Så också Expo.

-De har ännu inte testat om de kan tjäna lika mycket pengar på att spegla både de negativa och positiva sidorna. Men de kanske har funderingar på att försöka balansera upp sig så småningom, säger han.

Till sist en fråga som ligger Blågula Frågor nära. Vad har du för synpunkter på svensk flyktingpoltik?

- Den är inhuman i många avseenden. Först slussar man in människor i det svenska samhället, med pengar, bostäder, språkkurser och utbildning. Sedan slänger man ut dem efter flera år i Sverige. Ibland för att de bara uppgivit ett felaktigt personnummer.

- Samtidigt låter man sådana psykopater som Ahmed Rami stanna i Sverige, han som flera gånger blivit dömd för hets mot folkgrupp. Det är flera som har vittnat om att Rami har fått stanna i Sverige pga falsk identitet. Det skulle inte förvåna om det är på det sättet. Jag råkade av misstag sättta på Radio Islam och blev mycket illa berörd av vad jag hörde. Det var som att förflytta sig 60 år tillbaka i tiden och höra Göbbels tala, Hitlers propagandaminister.

Emerich menar vidare att det riktiga skulle vara att stoppa de nyanlända som inte har rätt att stanna redan vid gränsen. Det skulle vara mer humant. Där skulle de mötas av välutbildat folk som i grunden undersöker om de har rätt att stanna. Dessutom borde Sveriges konsulat runt om i världen informera bättre om de krav som ställs för att få stanna i Sverige. Om de slänger sina pass så ska bara detta vara en anledning för avslag.

Till slut. Om inte ens en person som Emerich Roth känner något behov av hat och hämnd, då borde inte någon annan människa göra det heller. En positiv avrundning på denna intervju blir Emerich egna ord:

- Ondskan finns inte hos människan, utan människor emellan.

Jag har svårt att se någon person som är mer lämpad att förlänga den goda parentesen än Emerich Roth. Han har förmågan att skapa förståelse och dialog mellan männskor som inte förstår, eller kanske till och med hatar, varandra.

Anders Sundholm