Fraser och ordbubblor, politisk korrekthet och verklighetsflykt - det är vad som gäller inom invandreriet (invandrings-, flykting- och invandrarpolitik). Här uppvisar företrädare för den sittande s-regeringen många exempel.

Det kanske grövsta exemplet är invandringsminister Pierre Schori, när han i riksdagen våren -97 sade att det var i stort sett "balans" i invandringen. Från siffran på antalet invandrade till Sverige drog han antalet utvandrade svenskar och återvandrade invandrare.

Logiken i detta är att skulle väsentligt fler bosnier återvandra, då har vi närmast fått ett problem - då blir det ju "obalans".

Resonemanget bortser också från karaktären av utvandringen jämfört med invandringen. Ut flyttar välutbildade svenskar - in flyttar bidragstagare och vårdbehövande.

Med sitt uttalande manifesterar Pierre Schori en brist på ansvarskänsla gentemot det folk han ska företräda.

Ett annat exempel är integrationsminister Leif Blombergs idéer. Han talar om en anpassning invandrare-svenskar som ska vara "ömsesidig".

Det räcker alltså inte med att vi svenskar givit människor skydd och sedan försörjer dem. Vi måste dessutom ändra oss själva, anpassa oss till dem (vad detta nu ska betyda konkret).

Ett tredje exempel är skolminister Ylva Johansson och justitieminister Laila Freivalds, som tycker vi ska vara glada för att få leva i ett "mångkulturellt samhälle"

Ytterligare ett extremfall är Marita Ulvskog. Som kulturminister talade hon om vår svenska kulturella gemenskap som en "omänsklig konstruktion", som ska "lösas upp" och "atomiseras".

Med sådana ministrar är det tveksamt om (s) förtjänar att klara 4-procentsspärren i nästa riksdagsval.