Intervju med Laila Freivalds, justitieminister:

Blågula Frågor har - genom Anders Sundholm - begärt en intervju med landets justititieminister, Laila Freivalds. Någon träff blev det inte, däremot besvarade Freivalds skriftligen ett antal frågor som hon fått. Här kommer resultatet:

Fråga 1:

Väntetiderna innan färdigutredda ärenden kommer upp till behandling i våra domstolar är långa.

- Varför dröjer det så länge? Upplever du själv detta som ett rättssäkerhetsproblem? Om du anser att detta är ett problem, vilka åtgärder är aktuella från din sida för att få till stånd kortare handläggningstider?

- Enligt RRV:s undersökning "Rätts-kedjan" tar ett mål (vid åtta undersökta tingsrätter) i genomsnitt sju månader från brottsanmälan till dom i tingsrätt. Effektiviseringar har vidtagits under senare år och det reformarbete som satts igång inom rättsväsendet kommer på sikt att ge resultat i form av kortare handläggningstider.

Fråga nummer 2:

En person som på felaktiga grunder frihetsberövas har rätt till ersättning. Detta anser väl de flesta vara en självklarhet, även om allt talar för att personen i själva verket är skyldig. Detta inträffar allt oftare för personer som är dokumenterat kriminella individer, och som har stora skulder till både samhället och brottsoffer.

- Varför betalas dessa, ibland mycket stor summor, ut till individen utan att man först kvittar mot de skulder som finns. Är du medveten om detta förhållande och finns det några planer på en förändring?

- Det är inte aktuellt att ändra på principen att en frikänd person skall ersättas för de skador som han lidit till följd av frihetsberövandet. Kronofogden kan redan idag driva in en bevakad skuld när gäldenären plötsligt får en inkomst.

- De brottsoffer som tilldelats skadestånd från en brottsling, måste själv kräva in detta belopp. Ett brottsoffer är kanske inte i psykisk kondition att orka med detta, och dessutom kostar det pengar varje gång kraven framställs till ex kronofogdemyndigheten. Varför kan inte samhället ställa sig på brottsoffrens sida i denna fråga och ta på sig ett permanent indrivningsansvar om brottslingen för tillfället är utan medel?

- Detta är redan genomfört. Kronofogden sköter indrivningen åt målsägande och bevakar fordran.

Den ständigt återkommande frågan i kriminalvårdsdebatten har varit vad som är effektivast, vård eller straff. Någon sanning finns givetvis inte, men de allra flesta är nog inne på att tillfälliga, eller unga brottslingar skall ges en chans att snabbt kunna återgå till ett normalt och hederligt liv.

- Varför har Sverige ett straffsystem som i sådan ringa grad tar hänsyn till om kriminaliteten är organiserad eller upprepad? Anser inte socialdemokratin att den som upprepade gånger döms för brott skall ha strängare straff för varje gång detta inträffar?

- Vårt straffsystem tar i allra högsta grad hänsyn till om brottet ingår i en organiserad brottslighet eller en upprepad. Det är vad man kallar straffskärpninggrunder.

Vårt rättssystem kostar mycket pengar och rättshjälpen är oerhört generös.

- Är det inte rimligt att de som önskar hjälp av samhällets pengar också skall medverka till att sanningen kommer fram i våra domstolar, så att en så korrekt handläggning som möjligt kan ske? Idag har den tilltalade rätt att ljuga eller tiga utan att det får några konsekvenser.

- Varför skall inte den som är tilltalad också lyda under straffansvar? Borde det inte ligga i advokateden att avsäga sig ett mål där man vet att ens klient talar osanning?

- Inte i någon rättsstat är det straffbart att förneka brott. Det har också ansetts följa av innehållet i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, till vilken Sverige har anslutit sig, att den som är anklagad för en brottslig handling har rätt att tiga och inte får tvingas att producera bevis mot sig själv.

- Varför är det så korta preskriptionstider för många brott i Sverige? I t ex styckmordsrättegången kunde de båda läkarna inte straffas trots att de dömdes som skyldiga till själva styckningen. Brottet rubricerades som Brott mot griftefrid och preskiberas efter två år. Att stycka en död kvinnokropp likställs med att sparka omkull några gravstenar på en kyrkogård. Är detta rimligt?

- Många ekonomiska brott är svårutredda och tar därför lång tid. Varför är då preskiptionstiden så kort som två år för exempelvis ringa bokföringsbrott?

- Straffet för brott mot griftefrid skärptes den 1 juli 1993 till böter eller fängelse i högst två år. Detta innebär att preskriptionstiden numera är fem år från det att brottet begicks. Rena bokföringsbrott är ej så svårutrett att det inte skall kunna klaras av på två år. Vi skall inte acceptera för långa utredningstider genom att förlänga preskriptionstiden.

- För ringa bokföringsbrott döms dessutom endast undantagsvis. För sådana fall finns knappast behov av någon längre prespkriptionstid. När det gäller övriga bokföringsbrott finns en särskild bestämmelse som i de i praktiken vanligaste fallen väsentligt sträcker ut preskriptionstiden, nämligen om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord, ställt in sina betalningar eller blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision.

En vistelse på våra slutna riksanstalter är oerhört kostsam. Idag sitter många utlänningar på våra fängelser med långa straff. En del av dessa skall utvisas efter avtjänat straff. De skall alltså inte återanpassas till det svenska samhället.

- Är det möjligt, och önskvärt, enligt din uppfattning, att anlita andra länders billigare och enklare form av anstaltsvistelse för detta klientel? Skulle exempelvis de Baltiska länderna kunna erbjuda säkra och acceptabla anstaltsvistelser som Sverige kan köpa in?

- Det Baltiska staterna har stora svårigheter med sina fängelser. De räcker inte till för de egna behoven. Däremot eftersträvar vi att verkställighet av straff skall ske i hemlandet. Det åstadkommer vi med allt fler länder genom särskilda avtal.

Blågul kommentar:

Sverige har under de senaste trettio åren inte haft någon justitieminister som klarat av att minska brottsligheten. Den främsta anledningen är helt enkelt att dessa tiotal minstrar inte har trott att kriminalitet kan bekämpas med straff, Gun Hellsvik möjligen undantagen.

Ett ofta återkommande argument har varit att lyfta fram USA som ett avskräckande exempel. Där har man stränga straff och trots detta en större och grövre kriminalitet. Några ytterligare argument har egentligen inte behövts i den svenska kriminaldebatten. Men plötsligt blir i stället en av USA:s mest utsatta städer ett föredöme i att bekämpa brottslighet, nämligen New York.

Vad har man då gjort? Helt enkelt självklarheter och något som kunde ha satts igång också under Lennart Geijers tid som justitieminister. I New York har straffen skärps avsevärt, speciellt för återfallsförbrytare. Man accepterar inte längre småbrott utan ser varje form av överträdelser som allvarliga, och i varje fall värda att registrera och utreda. Genom att se allvarligt på småbrottsligeheten har man därmed lyckats få ner också den grövre brottsligheten och förhindrat att småtjuvar utvecklas till yrkesförbrytare.

Nu har Eskilstuna, om än lite blygsamt, tagit efter New York-modellen med ett ganska lyckat resultat. Och det positiva är att den samlade massmediakören applåderar försöket. Kanske kan vi hoppas på en förändring i rätt riktning. Men varför skall det ta trettio år att begripa självklarheter. Att stämma i bäcken borde vara en självklar paroll i all brottsbekämpning. Tyvärr inte i Sverige, av någon outgrundlig anledning. I vårt land har inte någon behövt begå brott för att leva ett anständigt liv, då borde markeringen varit stentuff mot dem som ändå valt den kriminella vägen . I stället har den officiella synen varit att betrakta brottslingar som offer för dålig uppväxt eller andra pseudopsykologiska förklaringar.

Tänk så många tiotusentals människor i detta land som har cementerats fast i brottslighet på grund av flathet från politiker och myndigheter.

Vi tackar Laila Freivalds för hennes svar på våra frågor. Men tyvärr blir det helt uppenbart att med henne som justitieminister får vi inte se någon minskning av brottsligheten.

Freivalds påstår att de effektiviseringar som hon satt igång inom rättsväsendet på sikt kommer att minska handläggningstiderna. Dagens Nyheter har på ett avslöjande sätt visat vad det innebär i praktiken. Åklagarna i Sverige skriver nu av ärenden för att dessa skall vara halverade till nästa sommar. Precis före valet, så att Laila Freivalds kan stå i talarstolarna och påstå att socialdemokraterna halverat antal ärenden hos landets åklagare. Det borde vara ett nederlag för varje justitieminister om något ärende måste skrivas av på grund av hög arbetsbelastning. Så ser tyvärr inte Laila Freivalds det.

Hon verkar inte heller speciellt bekymrad över att personer med stora skulder kan utkvittera ersättningar om de suttit felaktigt anhållna eller häktade. Hon säger att Kronofogden kan kräva in dessa ersättningar. Tror hon att dessa pengar sätts in på något bankkonto av de kriminella så att Kronofogden bara kan hämta in dem. Hur naiv får man vara som justitieminister?

Laila Freivalds är nöjd med de straffskärpningsgrunder som finns i den svenska lagstiftningen. Ja, det är hon uppenbarligen och det är just detta som är så bekymmersamt och som gör att brottsligheten kommer att öka med henne som justitieminister.

Bill Clinton har sagt att den som begått tre våldsbrott har förbrukat sin rätt att vistas ute i frihet. Han skall låsas in på livstid. Varför kan inte en svensk justitieminister säga att den som är dömd i en svensk domstol tre gånger för allvarliga brott skall hållas inlåst för lång, mycket lång tid?

I en svensk domstol är lögnen oerhört lönsam. Risken för påföljder är i det närmaste mikroskopiska. Man vinner helt enkelt inget på att tala sanning i en svensk domstol. De som "lägger alla korten på bordet" under utredningen och kanske även lyfter fram sådant som annars aldrig skulle ha upptäckts, får ingen "bonus" vid straffmätningen. Om så vore fallet skulle vi få fram mer fakta och mer korrekta domar skulle avkunnas i våra domstolar.

Om lögner uppdagas under förundersökningen eller vid själva rättegången får inte heller detta några konsekvenser för de inblandade. Laila Freivalds anser också att det är helt OK att den åtalade skall ha rätt att ljuga under rättegången. Hon anser tydligen också att det är helt OK att en advokat som betalas med skattepengar inte skall avsäga sig målet om det är uppenbart att dess klient ljuger. Varför vill justitieministerna slå vakt om rätten för advokater att sprida lögner i våra svenska rättssalar?

Att stycka en död kvinnokropp och sprida den i naturen kan ge ett maximalt straff två års fängelse. Det kallas nämligen på juristspråk för Brott mot griftefrid. Att mörda en person kan ge tio års fängelse. Att stycka denmördade kroppen och sprida ut den i naturen försvårar givetvis möjligheten att fastställa dödsorsaken. Personen kan ju ha avlidit av slaganfall eller skjutit sig själv i huvudet. Jovisst, men vem har intresse av att stycka denna kropp, istället för att ringa efter polis och ambulans. Jo, naturligtvis mördaren.

Vi lever i ett sjukt rättssamhälle när vi inte jämställer styckande av döda människokroppar med mord.

Men uppenbarligen känner sig inte vår justitieminister särskilt oroad över situationen. Hon har tagit "krafttag" mot denna brottslighet genom att förlänga preskriptionstiden för brott mot griftefrid till fem år. Freivald säger att det inte behövs någon längre preskiptionstid för ringa bokföringsbrott eftersom så få döms för detta. Ja, men skälet till att så få döms är ju att preskiptionstiden är så kort. Ekonomiska brott är svårutredda om de alls utreds. Nyligen frikändes en person av Svea Hovrätt eftersom brottet var preskiberat. Personen som arbetade som jurist på Skattemyndighetens företagsdivision, hade hjälpt en taxiägare på ett mycket avancerat sätt att "krympa" dagskassorna. Han var taxiägarens bokförare och rådgivare och utan denne expert hade inte taxiägaren kunnat begå sina brott. Ut ur rättssalen tågar denne frikände skattejurist med rätt att kräva tillbaka sitt arbete hos Skattemyndigheten och naturligtvis krav på skadestånd för det "olagliga" avskedandet. Taxiägaren dömdes till tre års fängelse. Svaret på fråga sju visar att Laila Freivalds inte beredd att söka samarbete med andra länder som kan erbjuda en billigare anstaltsvård, än den extremt dyrbara svenska. Inom narkomanvården skickar man numera klienter till franska behandlingshem, med betydligt bättre resultat än svenska motsvarigheter och till en fjärdedel av kostnaden.