I förra numret jämförde vi åsiktsförtrycket i Sverige 1997 med det i Tsar-Ryssland. Man kan också jämföra med det i det forna Sovjetunionen. Även där är situationen i 90-talets Sverige i viss mån allvarligare.

Vad som gör förtrycket i Sverige så effektivt är att så få medborgare är medvetna om det. De flesta tror att vi lever i en demokrati. Tror att de får en i stor sett allsidig och relevant, korrekt och tillförlitlig information. Tror att det finns yttrandefrihet. Så är det ju inte.

Så var det inte heller i Sovjetunionen, men här finns en viktig skillnad. Där fanns en utbredd misstro mot både politiska och mediala makthavare. Där fanns en medvetenhet om bristerna i demokratiskt avseende. Man var på sin vakt.

Makthavarna i öst hade aldrig en kompakt hegemoni vad gäller information och opinionsbildning. Från väst kunde människor hela tiden få del av en annan bild, det fanns alternativ.

Paradoxalt, kan tyckas, då ett av honnörsorden bland svenska makthavare är "pluralism". Paradoxalt, då vi har så många olika tidningar och tidskrifter, radio- och TV-kanaler. Paradoxalt, då vi ju har en ständigt pågående debatt.

Haken är att denna debatt för det mesta undviker viktiga och brännbara ämnen. Även när man kommer in på ett ämne som invandringen blir det mest en pseudodebatt. Antingen har båda sidor i grunden samma inställning eller så ges den "korrekta" sidan ett betryggande tekniskt övertag.

Ett andningshål, en demokratisk frizon, erbjuder Internet. Där kan makthavarna inte kontrollera info-utbytet. Dvs...inte ännu!

För på just detta arbetar nu regeringen. Justitieminister Freivalds ambition är klar - att täppa till hålen. Hon talar om att komma åt "rasism", men som vi nu vet - genom egen erfarenhet - kan dessa begrepp ges en mycket vid tolkning. Det är makthavarna som avgör.

Makthavare har, historien igenom, alltid använt begrepp mot dem de velat tysta.