"Ett bråk uppstod". Så framställdes det i DN, när några sverigedemokrater på hemväg från ett möte i Stockholm överfölls och misshandlades svårt.

Så här beskriver en av de överfallna själv vad som inträffade:

"På väg hem förföljdes och attackerades vi av ett 40-tal maskerade och omaskerade motdemonstranter, de var beväpnade med järnrör, kopparrör, batonger, stenar, m.m. C:a 20 personer anföll först bakifrån, sekunderna efteråt anföll ett lika stort gäng framifrån. Slagen formligen haglade mot oss fyra sverigedemokrater.

Själv fick jag ett slag av ett kopparrör i ansiktet så att blodet sprutade, därefter drevs jag över en trafikerad gata så att jag snubblade över ett cykelställ och föll baklänges rakt igenom ett skyltfönster, halvvägs in i huset blev jag liggande på rygg medan angriparna fortsatte att slå mig med kopparrör och ett stort bygellås till en MC, jag skyddade mitt huvud så gott jag kunde.

De andra tre fick liknande behandling, med hårda slag med tillhyggen över i stort sett hela kroppen med fokusering på huvudtrakten. Joakim Larsson fick flera kraftiga slag i bakhuvudet, han blödde som en stucken gris. Sven-Erik Larsson fick ett jack i pannen som blödde ymnigt. Mats Karlsson fick skrapsår i huvud och på armarna.

Alla fyra fick åka ambulans till Södersjukhuset..."

Detta var inte den första händelsen i sitt slag. Sverigedemokraternas årsmöte i Norrköping 1995 angreps på liknande sätt. Så här beskrivs det i SD-kuriren:

"När SD-medlemmarna anlände till Scandic Hotell ... satt en ung man med videokamera vid ingången och filmade de som gick in. Mannen var en SSU-medlem vid namn Mattias Flyckt. Han hade, enligt vad han senare berättade för polisen, rest till Norrköping tillsammans med tre kamrater för att 'filma Sverigedemokraterna på plats'. En av de tre kamraterna var Tobias Hübinette.

En timme in på mötet ropade en av mötesdeltagarna 'Nu kommer de!' Ett tiotal svartklädda, maskerade personer sågs springa på en grässlänt som ledde fram till lokalens fönster, vilka satt i markhöjd. Alla deltagarna skyndade sig mot utgångarna. Man hörde ljudet av glas som krossades, ett ack så välkänt ljud i samband med vänsterns politiska aktioner. Attentatsmännen slängde in gatstenar, färg och en blandning av saltsyra och fett. Undersökningsresultatet från Statens Kriminaltekniska Laboratorium sade att blandningen 'ger otrevliga frätskador i kontakt med hud. Stänk i ögonen kan ge bestående synskador'.

Som genom ett under undgick samtliga mötesdeltagare allvarliga skador. Lokalen förstördes naturligtvis."

Någon större affär av detta attentat gjordes aldrig i svenska massmedia. Inte heller tog ledande politiker avstånd från våldet. Snarare tvärtom. Året därpå förklarade Ingvar Carlsson, f.d. statsminister och socialdemokratisk partiordförande, att "Sverigedemokraterna måste stoppas till varje pris!"

Detta uttalande gjordes på Gotland, efter att SSU försökt hindra Sverigedemokraterna att genomföra ett politiskt möte i Almedalen. Det skedde genom att man höll en visselpipskonsert och ställde sig med uppfällda paraplyer framför talarstolen.

Samma syn på yttrandefrihet går igen i ett upprop 1997 i Eskilstuna, undertecknat av företrädare för SAP, SSU, LO, Unga Örnar, ABF, Vänsterpartiet och Ung Vänster:

"Enligt tidningen Folket kommer den människofientliga organisationen Sverigedemokraterna till vår stad Eskilstuna.

Det är ett känt faktum att Sverigedemokraterna bedriver hets mot folkgrupper, även deras kriminella bakgrund är välkänd. Varje gång Sverigedemokraterna har haft sin verksamhet i andra städer har våldet triumferat. Det som skedde i Karlstad, Trollhättan och Uddevalla får inte ske i Eskilstuna.

Vår bedömning är att Sverigedemokraternas provokation kommer att leda till våldsamheter även i vår stad. Därför anser vi att de inte är välkomna till Eskilstuna!!!

Vi uppmanar polismyndigheten att inte bevilja Sverigedemokraterna sitt polistillstånd."

Undertecknarna hade ju rätt i att SD-möten ofta lett till våldsamheter, men de som stått för dessa har då varit motdemonstranter, inte SD:arna.

Eskilstunapolisen gav ändå mötestillstånd och mötet kunde genomföras - förhållandevis fredligt. Mikael Jansson blev måltavla för äggkastning och SD-arna fick sin bil sönderslagen och alla fyra däcken punkterade.

"Krossa rasismen!" löd uppmaningen i flygblad från SSU nyligen.

I ett flygblad från en annan organisation gick man steget längre, där löd uppmaningen: "Krossa Sverigedemokraterna!"

Detta var vad ett 40-tal entusiaster sedan försökte göra rent bokstavligt i Stockholm i augusti 1997. "Bråk uppstod..."...

Kommentar:

"Ändamålet helgar medlen", så löd en gång mottot för den spanska inkvisitionen.

Hur resonerar de som nu försöker att med våld och terror skrämma sverigedemokrater till tystnad och politisk passivitet?

Utgångspunkten är för det första att dessa unga människor är nazi-monster, som - om de bara ges chansen - kommer att utlösa en våg av våld. Det gäller därför att s.a.s. stämma i bäcken. För att hindra detta mer omfattande våld i framtiden är det nödvändigt att idag tillgripa ett jämförelsevis mindre våld.

Resonemanget förutsätter:

1. att sverigedemokraterna verkligen är nazister, och oförbätterliga sådana

2. att våld i sammanhanget är ändamålsenligt, att man därigenom kan åstadkomma en mer fredlig utveckling.

På båda punkter gör man här en felbedömning. Sverigedemokraterna är inga "monster". För det andra kan några av dem kanske bli "monster" i verkligheten, om inga kanaler ges för demokratisk påverkan.

Eller så är det helt andra bevekelsegrunder som ligger till grund för våldet mot sverigedemokraterna: inte ens angriparna själva ser dem som antidemokrater, anledningen till våldet är snarare motsatsen: SD försöker organisera en rörelse och kanalisera en folklig opinion mot bl.a. den förda invandringspolitiken.

I så fall kan vi vara fler som står på tur. Då kan Martin Niemüllers dikt på framsidan komma att få en ny och skrämmande aktualitet.