Intervju med Eva Berqvist:

Eva Bergqvist är en person som journalister på Sydsvenskan vill se utesluten ur Moderaterna. Hon är nämligen inte politiskt korrekt vad gäller flyktingpolitiken.

Dessutom - visar det sig i denna intervju för Blågula Frågor - är Eva Bergqvist långtifrån någon beundrare av Carl Bildt.

Vad händer om man får en flyktingförläggning inpå husknuten? En möjlighet är bara tiga och lida, kanske försöka skydda sig bäst det går med öronproppar, treglasfönster och staket. En annan möjlighet är att flytta därifrån.

Men antag att man inte vill tiga/lida och att man inte kan flytta. Då protesterar man. Och vad händer då?

Det fick Eva Bergqvist erfara.

Eva Bergqvist är född i Örebro, men uppvuxen i Stockholm. 1974 - då 35 år gammal - flyttade Eva till Kolbäck utanför Västerås, där hon fått en tjänst som företagsläkare. Efter några år öppnade hon istället en praktik som privatläkare.

Nu bor hon således med sin familj i ett ganska stort hus, vilket fungerar som både arbetsplats och bostad.

Eva är medlem i Moderaterna. Om början till detta uttrycker hon sig så här:

- Politik har jag alltid varit intresserad av, mer eller mindre. I och för sig var jag med i Högerns Ungdomsförbund på 60-talet, men det var mest dans och öl. Det var efter att jag flyttat hit som jag blev politiskt engagerad.

Till moderaterna och partipolitiken återkommer vi senare i denna artikel. Här ska bara konstateras att också Eva Bergqvist "alltid varit road av att skriva". Denna förmåga skulle senare komma väl till pass, när en flyktingförläggning 1988 öppnades tvärs över gatan.

Själv uttrycker Eva saken så här:

- När jag var 48 år, då vaknade jag plötsligt. Då upptäckte jag att allt det som jag trodde att jag visste om Sverige, svenskarna och det svenska samhället,... det stämde inte längre.

- Då blev jag nämligen tvångsvis granne med en flyktingförläggning. Och upptäckte vilket skådespel det hela var... hur det var precis tvärtemot vad som sades. Här ömmade man offentligt för "stackars flyktingar", samtidigt blev det snart uppenbart att det inte var flyktingar, som det rörde sig om.

- Det var en sådan kontrast när man märkte hur myndighetspersoner och politiker, både moderater och socialdemokrater, som man trodde ändå oftast talade utifrån en egen övertygelse... Det var en så otrolig skillnad på vad de sa i enrum och vad de sa offentligt!

Från första början var Eva negativ till flyktingförläggningen, eftersom det skulle bli störande:

- Det var ungefär som om man fått ett campingläger eller en golfbana mittemot.

Men då förläggningen ändå var ett faktum såg hon den som ett tillfälle att praktisera den spanska som hon lärt sig. 70% av flyktingarna i Kolbäck var nämligen chilenare.

Till en början gick detta hyggligt, tyckte Eva:

- Då fanns det en hel del trevliga chilenare, som man kunde prata med, diskutera både politik och annat.

Sedan hölls dock en folkomröstning i Chile, hösten 1988, och Pinochet förlorade:

- Då gav sig alla trevliga chilenare iväg, for tillbaka till Chile. Så satt vi här med resten, det var Valparaisos slum. Dom visste inte vem Salvador Allende var.

Det hände alltmer av "konstigheter", men Eva och hennes man var - som hon säger - så "indoktrinerade" att de inte såg vad de såg. De tolkade först händelserna som "kulturkrockar". Det dröjde innan de insåg att de helt enkelt rörde sig om kriminellt beteende från kriminella individer.

- När jag var ung, och man såg två människor i en bil i mörkret litet avsides, då var det i allmänhet någon form av kärleksakt på gång. Det är det ju inte längre, utan nu är det knarkaffärer. Det gäller beträffande svenskar, och det gäller dom här också.

Eva ger också att annat exempel:

- Dom var ju väldigt smarta egentligen... När jag var ute och gick med hundarna upptäckte jag att de stod på taket mittemot. Dom hade lyckas upptäcka hur dom skulle koppla in sig på telefonnätet.. Den stora militära riksledningen går bara några hundra meter härifrån. Så dom ringde till Chile.

Ett tredje exempel gällde hembränning och häleriverksamhet. Alkoholmissbruket var utbrett bland chilenarna:

- Då upptäckte man att alla affärerna i närheten var rensade på hjorthornsalt. Det fanns inte att få tag i.. Det är väldigt konstigt, eftersom det är en krydda som jag trodde bara användes för att baka mandelkubbar. Men det visade sig, att det tydligen är en utmärkt katalysator, när man sätter mäsken.

- Och det där är ju ingenting som man köper, det stoppar man ju i fickan. Det är ju så små påsar.

Eva Bergqvists kunskaper i spanska ledde också till att hon blev anlitad som tolk vid många tillfällen. Det stals ju inte bara hjorthornsalt i affärerna, och de som stal kunde ofta ingen svenska. Därvid fick hon klart för sig hur dessa chilenare tänkte:

- Attityden var fullkomligt självklar från deras sida. De hade mer eller mindre blivit inviterade till Sverige, och här var det bara att ta för sig.

Genom alla dessa erfarenheter blev Eva nyfiken, det var en ny värld som öppnade sig, och som hon iakttog med stigande intresse:

- Jag började anteckna nummer på bilar som kom, byggde upp ett eget litet privat bilregister. Då upptäckte jag att det fanns ett antal chilenska företag litet varstans i Sverige, som körde väldigt mycket här. Som sålde saker och köpte saker, det var en kolossalt intensiv handel.

- Jaha, och vad betydde det?

- Det stöldgods som man hade här, det lastades på dom här skåpbilarna och skickades iväg.

Eva konstaterade också att det fanns ett företag för transporter till och från Chile, "turistflyg":

- Det visade sig att chilenarna fick flyga på kredit till Sverige, för man räknade med att de snart, med hjälp av de svenska bidragen, skulle kunna betala vad flygresan kostat.

- Så det här resebyråföretaget kom hit och kasserade in sina pengar, helt enkelt.

- Hur fick du veta det?

- Det berättade ju chilenarna själva. Dom var inte särskilt hemlighetsfulla av sig. Dessutom kollade jag upp med människor inom Invandrarverket, och det stämde.

Detta tog slut genom det visumtvång som s-regeringen, med Maj-Lis Lööw som invandrarminister, införde 1988/89. Snart var det tomt på chilenare i flyktingförläggningen:

- Då började vi sakna chilenarna, för dom var ju roliga. Dom var ju äkta gangstertyper, det var inget komplicerat med dom. När man väl upptäckte vad dom sysslade med var det rätt lätt att förstå dom.

Efter chilenarna kom det s.k. libaneser:

- Det var i praktiken palestinier, men framförallt syrier. Det var också en del kurder, men alla kallade sig "libaneser", det var liksom finare.

- Dom var betydligt jobbigare. Det var ingen fylla, men det var mycket mer knark.

Denna kategori bestod till stor del av mångbarnsfamiljer, med 8-10 barn. Detta märktes också för ortsbefolkningen:

- Det tillhörde ju vanligheterna att man på gatan kunde möta en treåring klockan två på natten. Föräldrarna hade ofta släktingar runtom i Sverige, plötsligt försvann de bara och lämnade ungarna kvar här. Man förväntade sig att rumsgrannarna skulle ta hand om dem.

- Vi hade ständiga bekymmer med att de kom in i trädgårdarna. Då kan man säga att det är väl inte så mycket, om de tar litet frukt. Men det var attityden, som man blir förbannad på, att tar hit en massa ungar som lämnas vind för våg.

Barnens beteende har också avsatt sina spår hos den äldre av Evas två hundar. Den är nervös och skäller ofta, beroende på att barnen kastat sten på den.

Nästa grupp kom från Afrika, sommaren 1989:

- Då tänkte vi, att nu måste det väl ändå vara äkta flyktingar, från svältande Afrika och hemska saker.

- Jag kommer ihåg hur jag och min son varit och handlat, vi gick på Stora Stationsgatan här nere. Framför oss hade vi fyra negrer, dom går ju alltid i bredd., flyttar inte på sig. Och dom var mycket snyggt klädda. Tydligen var dom från olika länder, för dom talade engelska med varandra.

- När vi kom närmare hörde vi vad dom sa. Jag blev otroligt förvånad, för vad dom gick och diskuterade sin första dag i Kolbäck, det var hur man skulle ta sig in på närmaste diskotek.

- Var man alldeles nyanländ till Sverige och kom hit som "stackars flykting" var kanske inte diskotek det första man skulle fråga efter!

Hela tiden var det, menar Eva, en kollision mellan den offentliga bilden och den verkliga situationen.

- Plus att dom här offentliga personerna ställde sig upp och hela tiden tog avstånd...

När Eva klagade på flyktingförläggningen - vilket hon gjorde i lokalpressen - fick hon hela tiden höra de tillmälen vi känner igen.

- Jag har högar av tidningsklipp och man passerade genom pressen som "flyktingfientlig" och "rasist". När man inte har upplevt detta förut, då... nu rör det mig inte i ryggen, men då gjorde det det.

- Det har jag ju kommit i kontakt med så många gånger sedan dess, hur människor blir sårade, upprörda och alldeles förtvivlade, när de blir utpekade som rasister, som dom inte alls känner sig för att vara.

- Du råkade väl ut för samma sak?

- Javisst. Det går vi igenom allihop, detsamma händer alla.

Eva Bergqvist noterar särskilt dubbelmoralen hos ansvariga makthavare:

- När man gick på vederbörande, låt oss säga ett kommunalråd, och frågar "Vad i helvete menar du med att säga så här?" Då svarar de "Det vet du ju hur journalister är - man måste säga så där, det är klart du har rätt, jag håller ju med dig. Det är ett pack, men det kan vi inte säga utåt".

- Istället är det du, som ska hängas ut!

- Precis!

- Det är väl påtagligt hur journalisterna klassar ut vissa människor, delas in folk i två kategorier - de anständiga och de icke-anständiga. Däremellan går en knivskarp gräns. De anständiga får vara med i debatten, de andra är avskräde. Som avskräde kvalificerar man sig snabbt, om man säger något som går utanför ramen för det fastställda.

- Visst. Det är en av de omskakande erfarenheter man gör, när man ger sig in i invandreriet. och börjar granska. Du kan granska vadsomhelst annars, du kan gå in och riva i korruption inom polisen, i pennalism inom det militära eller i vadsomhelst, och du blir fortfarande behandlad som en respektabel samtalspartner.

- Men tag dom här pratprogrammen i TV. Det spelar ingen roll om man intervjuar Kenneth Sandberg i TV2:s morgon eller TV4:s morgon, bara journalisternas kroppsspråk... dom sätter på sig någon extra gudsnådelig översåtlig min då. Det är plötsligt något alldeles vidrigt, som har kommit in i studion.

- Det är en attityd som de aldrig skulla sätta upp mot en mångmördare eller en storhandlare i narkotika.

Eva har funderat mycket över "ont" och "gott".

- Jag ser mig inte som någon särskilt god människa, men att Per T Ohlson på Sydsvenskan skulle vara en så mycket godare människa än vad jag är... nej!

- De goda människor som jag har träffat dom har genomgående befunnit sig på samhällets botten, eller nästintill. Det har varit någon fabrikarbetare, hemsamarit eller sjukvårdsbiträde.

- Jag har aldrig träffat en god människa som gjort karriär, som har kommit upp sig i graderna. Det är ju så, att för att komma upp måste du trampa ned andra. Bara tanken att det skulle kunna sitta några prinsessor, ärkebiskopar eller chef-redaktörer och vara moraliska föredömen är absurd.

Åter till flyktingförläggningen i Kolbäck.

Eva Bergqvist förde också en kamp mot personalen på förläggningen, och dess ovilja att ta ansvar. Den vägrade vara på där efter kontorstid, på kvällar, nätter och helger.

- Några gånger, då det hade varit stora incidenter hade man personal här, men dom vågade aldrig gå in i lägenheterna. Dom var tvungna att tillkalla polis för att gå in.

- Personalen var alltså skiträdd för flyktingarna, framförallt vissa kategorier. Och så förväntades det att vi grannar,. vi skulle finna oss i det där.

Efter att man fått dit en Securitasvakt blev det lugnare för de kringboende, de slapp ringa efter ambulans och polis. I gengäld fick man då en inblick i vilka konflikter och scener som ofta utspelade sig på förläggningen.

Hur Invandrarverket fungerar framgick av också en annan historia. Det hade kommit en familj "libaneser" där alla tio barnen pratade flytande tyska. Personalen på förläggningen var klar över att denna familj inte kom från Libanon, utan hade bott i Västtyskland under många år. Ändå fick man inte meddela detta till de instanser inom Invandrarverket som skulle bedöma eventuella asylskäl. Tystnadsplikt rådde, människors "integritet" skulle respekteras...

Inte heller fick mottagningspersonalen avslöja för handläggaren vad den visste om rån, snatterier och annan brottslighet bland de asylsökande. Så det kom aldrig fram.

Efter tre år flyttades flyktingförläggningen till annan ort. Eva Bergqvist tror att till detta hade starkt bidragit hennes egna klagomål. Som skattebetalare kände hon ändå ingen entusiasm, eftersom flytten betydde nya kostnader.

Men miljöförändringen i Kolbäck var påtaglig och direkt:

- Jag kommer ihåg första kvällen, jag gick ut, det var i juni och den sista hade försvunnit. Det var så tyst, det var vad man först lade märke till.. Inga skrikande barn, signalerande bilar, ingen arabisk musik på högsta volym, det var ljuvligt. Men haschdoften kring barackerna fanns kvar i flera veckor.

Sina erfarenheter från flykting-förläggningen dokumenterade Eva Bergqvist sedan i en liten skrift, "Granne med SIV", som spreds i 10.000 exemplar.

Det intresse som väckts hos henne för ämnet invandring och flyktingpolitik resulterade också i att hon, tillsammans med några andra, startade tidskriften "Fri Information om invandringen". Allt- sedan starten 1992 är hon dess redaktör och ansvariga utgivare.

I förhållande till Blågula Frågor ger Fri Information ger ett mer anonymt intryck. Den har kanske också en hårdare framtoning. Layouten är stramare. Medan Blågula Frågor har mycket intervjuer och småsnuttar har Fri Information fler långa faktaartiklar, och en flersidig insändaravdelning.

En skillnad i förhållande till Blågula Frågor gäller också arbetet. Medan BgF från början till slut hålls i ett fast grepp av en person, redaktören, har s.a.s. "flera kockar" av och till varit inblandade i framställningen av FI.

Våren 1995 brände det till en aning. Expo/Expressen slog upp stort en artikel ur FI, "Mångkulturell tillvänjning", med bilder på några TV-ansikten med invandrarbakgrund. Expo/Expressen gav läsarna intrycket att Blågula Frågor ansvarade för denna artikel. Eftersom BgF ogillade den tog vi offentligt avstånd - problemet är de invandrare som inte anpassar sig i samhället, inte de som gör det.

Eva håller med om att ansiktena, för att illustrera artikeln, var dåligt valda. Man borde istället ha valt någon av de många kriminella invandrare som givits egna TV-program. Tesen i artikeln håller hon dock fast vid: TV-ledningen bedriver en medveten politik för att ge exotiska ansikten plats i TV-rutan, svenska folket ska vänjas vid att se sig som "mångkulturellt". Därvidlag har hon förmodligen rätt.

En del insändare i Fri Informationhar varit mindre väl formulerade och teckningarna "Undra Fritt" har ibland varit plumpa. Å andra sidan har FI nu haft flera utmärkta ledarartiklar, den främsta kanske "Självmord som vapen" i nr 5/96.

En annan helt lysande artikel var "Hjälpmedel för en politiskt korrekt talare", i nr 3/97. Två "lathundar" för den som ska hålla tal, med mångkulturell respektive antirasistisk inriktning.

Överhuvudtaget har Fri Infor-mation på senare år blivit bättre. Samtidigt har ju Blågula Frågor - genom sina erfarenheter - blivit fränare. Så en utveckling mot konvergens i tidningarnas politiska linje kan märkas.

Vad som från början förmådde Eva Bergqvist att bli medlem hos moderaterna var att de förespråkade sänkta skatter. Med åren har hon dock alltmer kommit att acceptera omfördelningar från rika till fattiga, från starka till svaga - vilket ju förutsätter ett visst skattetryck. Dock med reservationer:

- Jag accepterar att betala skatt för att vara solidarisk med svenskar, och dit räknar jag även arbetskraftsinvandrare och andra "gamla" invandrare, vare sig de kommit hit som flyktingar eller anhöriginvandrare.

- Däremot protesterar jag högljutt mot att de skattemedel och de socialförsäkringsfonder som svenskarna arbetat ihop till sig själva nu av makthavarna frikostigt strös ut över lycksökare från hela världen. Den åldring som efter ett långt livs arbete och skattebetalande nu behöver vård och omsorg skall ha absolut rätt till vård av god kvalitet till ringa eller ingen kostnad. Han har ju redan genom alla år betalt denna vård.

- Ställer du nu inte grupp mot grupp?

- Kommunerna har bara en väsentlig inkomstkälla: kommunalskatten.

- Ju fler socialbidragsberoende nytillkomna invandrare - som inte med ett öre bidragit till kommunalskatten - som kommunen måste försörja, desto mindre pengar blir det över till äldrevård, skola, barnomsorg.

- Det är verklighetens obehagliga fakta, enkel lågstadiematematik, även om den generösa eliten, sådana som Mona Sahlin, landets biskopar och chefredaktörer, riksdagspartierna, o s v kallar det rasism.

- Det är likadant på sjukvårdssidan. Landstingens huvudsakliga inkomstkälla är landstingsskatten. Den är hoparbetad av landstingets invånare och skall klara deras sjuk- och folktandvårdsbehov.

- Nu har staten tagit in hundratusentals "flyktingar" med anhöriga, så gott som alla arbetslösa och alltså icke landstings-skattebetalare. Många av dem är med rätt eller orätt stora sjuk- och tandvårdskonsumenter. Staten bidrar inte med ett öre. Följaktligen måste de nytillkomnas vård betalas genom att övriga länsbor får sämre tillgång till sjuk- och tandvård.

- Även detta är den enklaste formen av matematik. Och kom ihåg att det inte går att höja kommunal- och landstingsskatten mer än marginellt eftersom de är proportionella och tas ut enbart på förvärvsinkomster. Alltså drabbar en höjning hårdast låginkomsttagarna. Alla andra skatter, såsom fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, olika typer av företagsskatter, moms och andra punktskatter går uteslutande till staten.

- Dessutom, varje gång staten höjer procentsatsen för de s k egenavgift-erna minskar underlaget för kommunal- och landstingsskatter, då egenavgifterna dras av från den taxerade inkomsten.

- Det är naturligtvis inte bara invandringen som knäckt den kommunala ekonomin. Det är massinvandringen i kombination med statlig utarmning av den kommunala ekonomin som leder till kollaps för sjukvård, äldrevård, missbrukarvård, skola och barnomsorg.

Eva Bergqvist och hennes tidskrift har stämplats som "extremhöger". Detta kommenterar hon så här:

- Den här OS-bombaren, han kallades ju för extremhöger. Han tillhörde en utbrytning ur Fria Moderata Studentförbundet, Frihetsfronten, som befinner sig längst ut på den nyliberala skalan. Och så påstås vi också vara extremhöger...

- OS-bombaren och vi har absolut ingenting gemensamt någonstans! Det gäller både metoder och syn på invandringen. Frihetsfronten förespråkar ju totalt öppna gränser.

Själv betecknar sig Eva som vänstermoderat:

- Egentligen är det ju så att jag ligger långt till vänster om moderaterna.

Under inte mindre än 12 år har Eva Bergqvist suttit som representant för moderaterna i Västmanlands läns landsting. Hon har dessutom suttit i riksdagen, men det var bara under en vecka, och det var ett misstag. Hon stod som första suppleant i Västmanland när den ordinare ledamoten inom denna valkrets tvingades avgå.

Numera är Eva Bergqvist moderat bara med stor tvekan. Hon tillhör den socialkonservativa strömning, som blivit så grundligt överkörd av nyliberalerna inom partiet. I synnerhet efter moderaternas partistämma i år, med ställningstagande för öppna gränser.

Fri invandring av dem som kan försörja sig, alltså. Eva frågar sig:

- Den ryska maffian har förmodligen ingasomhelst problem att försörja sig i Sverige. Men skall vi verkligen ha öppna gränser för ryska gangsters?

- Och hur tänker sig moderaterna att vi ska göra med dem som inte klarar den utlovade självförsörjningen? De vuxna barnen som tagit hit gamla mamma från Gambia eller Iran och sedan inte klarar de skyhöga sjukhusräkningarna? Ska vi kasta ut gamla mamma, när hon blir sjuk? Jag skulle vilja höra moderaterna försvara det i massmedia.

Ändå hänger Eva kvar i partiet. Hon ser det som en kanal att komma till tals i dessa tider då yttrandefriheten sitter så trångt. En motion måste tryckas upp och distribueras, den måste också besvaras. Eva är en flitig - och mycket impopulär - motionär i bl a flyktingpolitiken till moderaternas partistämmor.

I landstingsvalet har hon inga problem att rösta på västmanlandsmoderaterna, Däremot är hon mycket tveksam till Stockholmsmoderaterna, vars konkurrensutsättning av vården nått orimliga proportioner.

I riksdagsvalet är det däremot otänkbart för Eva att rösta moderat. Detta dels pga den ekonomiska politik som bedrevs av (m) i regeringsställning, dels pga av det nya (m)-programmets skrivningar kring invandrings- och flyktingpolitiken. Överhuvudtaget reagerar Eva mot (m):s okritiska EU-politik, tilltron till globaliseringen, övertron på marknaden och storföretagen, den naiva tron på att privatisering och avreglering löser alla problem.

Eva Bergqvists röst i riksdagsvalet blir en proteströst, på något parti som nu inte sitter i riksdagen.

Eva Bergqvist tillhör inte Carl Bildts beundrarskara, även om hon ser honom som en kunnig, påläst och bra debattör.

Hon uppfattar det som att Bildt vill lägga ned nationalstaten Sverige och ser honom som den enskilda individ vilken bär det största ansvaret för den svåra situation som Sverige nu befinner sig i.

- Carl Bildts höga opinionssiffror visar att människor i allmänhet inte har klart för sig vad han bär ansvar för! Hur kan svenskarna ha så kort minne?

Eva Begqvists kritik mot Carl Bildt är tung, hon menar att han har bokstavligen sålt ut Sverige:

- Men det är egentligen att ta till, snarare skulle jag vilja säga slumpa bort Sverige så gott som gratis!

Eva är systematisk och grundlig. Vi går igenom område för område:

• EU-anslutningen

• Kronförsvaret

• Utförsäljningen av nationella tillgångar: mineraler, skog och vattenkraft

• Slöseriet inom sjukvården: husläkarreformen

• Slöseriet inom flyktingpolitiken.

Eva Bergqvist ser Bildt som "Sveriges främste globaliseringsfantast inom euroeliten":

- Någon gång omkring 1990 förvandlades han från att ha varit en svensk politiker med uppdrag att verka för svenskarnas och Sveriges bästa. Att han glömt bort sitt uppdrag framgår ganska tydligt i hans "Hallänning, svensk, europé" från 1991, som är en enda lång plädering för EU-inträde. Redan då hade han kastat loss från Sverige, vilket hans väljare knappast förstod.

Det föll på Carl Bildts regering, närmast finansmannen Ulf Dinkel-spiel, att driva Sveriges EU-förhandlingar. Eva Berqvist tycker att man sumpade alla chanser att skaffa Sverige ett förmånligt avtal. Framför allt glömde man, anser hon, att framhålla hur Sverige, Norge och Finland är glesbefolkade länder med villkor som avsevärt avviker från det tättbefolkade Europas.

- I efterhand verkar det som om man bara koncentrerade sig på Systembolaget, snuset och lite på allemansrätten.

Vi kan, påpekar Eva, "tacka" Bildt och Dinkelspiel för att Sverige är EU:s tredje största nettobetalare, d v s att vi näst Tyskland och Nederländerna får minst tillbaka av satsade EU-avgifter.

- Svenska skattebetalare subventionerar följaktligen det billigare irländska köttet som översvämmar den svenska marknaden och slår ut svenska köttproducenter, därför att Irland är en av EU:s största nettobidragstagare. Bl a lockar man svenska och andra utländska företag att etablera sig på Irland med extremt låga skatter, vilket ytterligare minskar Sveriges skatteintäkter och ökar arbetslösheten.

- Det är häpnadsväckande att väljarna redan glömt vilka som i första hand skall klandras för vårt usla EU-avtal.

Ännu mer förbluffande finner Eva det är att väljarna glömt hösten 1992 och finanskrisen:

- Redan under sommaren 92 var det uppenbart att svenska kronan var övervärderad och i svajning. Regeringen Bildt vägrade emellertid att ta itu med problemet. I september var läget helt ohållbart, man förhandlade fram ett krispaket på krispaket med sossarna.

Riksbanken höjde räntan till 500 procent under parollen "the sky is the limit". Först i mitten av november vidtog Bildt den åtgärd som Eva bedömer att han borde ha tillgripit redan på sensommaren 92: kronan frikopplades från ecun. Och sjönk 12 procent.

- I efterhand har det visat sig att regeringen högst medvetet förhalade kronfallet för att ge storföretagen tid att ta hem sina utlandslån, samtidigt som regeringen hela tiden försäkrade att kronkursen var fast. Notan på några tiotal miljarder - osäkert hur många - fick betalas av småfolket, småföretag och privatpersoner med utlandslån - regering och banker hade på 1980-talet uppmuntrat utlandslån. Men bankerna och övriga storföretag gick stärkta ur krisen.

- Det är märkligt att så lite skrivits om regeringen Bildts svek mot svenska folket under hösten 1992!

När regeringen Bildt tillträdde uppgick statsskulden till 600 miljarder kr, under mandatperioden steg den till 1400 miljarder, den mer än fördubblades. När Bildt tillträdde kostade räntan på statsskulden 60 miljarder på 12 månader, när han avgick kostade den 117 miljarder.

Konstaterar Eva Bergqvist.

Sveriges naturresurser - skog, malm och vattenkraft - är en viktig förklaring till Sveriges ekonomiska framgångar och materiella välstånd. Något att vara stolta över och rädda om. Så fick vi en gång lära oss i skolan.

Även här säljs det ut, även om detta röner påtagligt liten uppmärksamhet i "våra" massmedia. Eva är självfallet kritisk:

- Visserligen gick nuvarande minerallag igenom under Ingvar Carlssons sista tid som statsminister före valet 1991. Ändå är det moderaterna man förknippar med den omfattande utländska exploateringen av våra mineraltillgångar. Sverige norr om en linje Hudiksvall - Östersund är helt inmutat av kanadensiska och australiensiska gruvföretag, en stor del av Värmland har mutats in av ett brittiskt företag.

Avregleringen av elförsörjningen var en annan moderat hjärtefråga. Resultatet ser vi nu med ökande utländskt ägande av våra kraftbolag, påpekar Eva Bergqvist.

Eva noterar vidare att det var under Carl Bildts regering som Domänverket bolagiserades till Assi-domän - utan att regeringen brydde sig om att tillräckligt säkra skyddsvärd skog. Idag äger staten ungefär 51 procent av Assidomän, som har 15 procent av det totala svenska skogsbeståndet.

- Nu vill moderaterna sälja ut alla statliga andelar, vilket med säkerhet innebär att de till stor del hamnar i utländsk ägo. Redan idag säljs skyddsvärd skog ut till privata intressenter som utan betänkligheter avverkar urskog på öar i t ex Västerviks skärgård och Vänern.

Eva berättar också att trettio procent av våra största börsbolag idag ägs av utlänningar. De utländska ägarna är i majoritet i exempelvis SKF, Ericsson, Elektrolux.

- Privatisering av svenska nationaltillgångar innebär att de mest kapitalstarka köparna vinner, vanligen utlänningar.

- Vilka andra länder säljer frivilligt ut sina mineral-, kraft- och skogstillgångar till utländska ägare?

Den moderata partiledningen har under 1990-talet drivit en närmast hysterisk privatiserings- och konkurrensutsättningspolitik, anser Eva. Själv läkare har hon i synnerhet synpunkter på hanteringen av sjukvården.

Regeringen Carl Bildt gav Sverige två alternativa öppenvårdssystem, husläkarna och de privata specialisterna. Vilket slöseri med skattemedel!

- Båda fick sin ersättning från landstingen, som fick överta finansieringen av privatvården utan att få ett öre i ersättning från sjukförsäkringen eller staten i övrigt. Många patienter fortsatte förstås att gå hos den privatläkare man tidigare sökt. Samtidigt var dessa patienter listade hos husläkarna som varje år uppbar ersättning för patienter som man aldrig behövde se. Landstingen fick alltså betala dubbelt för öppenvården.

Eva Bergqvist tecknar bakgrunden:

- I den moderata sjukvårdspolitik som drevs i slutet av 80-talet och början av 90-talet dominerade krav på ökad valfrihet för patienten, ökade möjligheter till privata initiativ, skapande av obligatorisk sjukvårdsförsäkring (som komplement till den allmänna sjukförsäkringen som alltmer kommit att bli en renodlad sjukpenningförsäkring), på sikt avskaffande av landstingen.

- I regeringen Bildts tre regeringsförklaringar hade de moderata sjukvårdspolitiska förslagen försvunnit. De ersattes med folkpartiets sjukvårdspolitik som dominerades av en enda fråga, införande av husläkarsystem. Veterligt hade ingen opinion efterfrågat ett husläkarsystem.

- Systemet gick ut på att varje medborgare från vaggan till graven skulle registreras hos en allmänläkare. Landstingen betalde en bestämd summa till läkaren för varje listad person, vanligen 1000 - 3000 kr per person och år. Utöver detta fick husläkaren behålla patientavgifterna.

- Tidigare hade öppenvården utanför sjukhus skötts dels av landstingsanställda distriktsläkare, dels av privata specialister. Distriktsläkarna blev husläkarna, men de privata specialisterna fick fortsätta som tidigare. Husläkarna avlönades av landstingen. De privata specialistläkarna fick ersättning från sjukförsäkringen via försäkringskassorna, men sorterades 1994 in under landstinget.

- Samtidigt genomdrev regeringen Bildt fri etableringsrätt för privata specialistläkare, d v s varje läkare och sjukgymnast som hade den formella kompetensen fick tillstånd att öppna privatpraktik som ersattes av landstingen.

Privatvården gav bara för Stockholm läns landsting en kostnadschock som beräknas ha uppgått till närmare en miljard kr. Detta berodde också på den invandringspolitik som regeringen Bildt bedrivit.

- Landstingens kostnader enbart för bosnierna uppges ha varit ca 3 miljarder kr/år. Man bör då erinra sig att de nyanlända inte bara hade, eller ansåg sig ha, stort sjukvårdsbehov.

- Jämfört med svenskarna var de nyanländas tandstatus ofta miserabelt, varför den landstingsfinansierade folktandvården fick vidkännas avsevärda merkostnader.

Eva konstaterar att regeringen Bildts övervältrat stora kostnader från staten till landstingen, samtidigt som man drog in så gott som alla tidigare statliga transfereringar till landstingen.

- Moderaterna har i alla tider pläderat för lägre inkomstskatter och lägre skatt på arbete. Av detta realiserades så gott som ingenting.

Vi är nu inne på ett område som ligger Eva Bergqvist särskilt varmt om hjärtat. Det var inte tänkt att denna intervju skulle gå djupare in på detta, men låt oss ändå höra litet mer av hon har att säga:

- Tvärtom infördes särskild egenavgift till sjukförsäkringen och därefter till arbetslöshetsförsäkringen. I verkligheten rörde det sig om en särskild statlig skatt, som man av olika skäl föredrog att kalla avgift. Följden var dels att det allmänna inkomstskattetrycket steg, medan däremot de inkomster som kunde härledas från kapital, bolag, fastigheter slapp beskattning. Skatten drabbade exklusivt löntagare.

- Denna skatt maskerad till avgift var avdragsgill från kommunal och landstingskommunal beskattning vilket medförde att kommuner och landsting fick sänkt skatteunderlag, d v s sänkta inkomster. Det hade möjligen kunnat accepteras, om avgifterna verkligen gått till sjukförsäkringen. Det gjorde de inte, eftersom sjukförsäkringen redan gick med överskott till följd av den höga arbetslösheten, införande av karensdagar, lägre sjukersättning, hårdare krav på arbetsoförmåga mm. I stället gick denna nya statliga pålaga rakt in i statens svarta hål.

Carl Bildts regeringsperiod sammanföll med det jugoslaviska inbördeskriget. Den borgerliga regeringens första åtgärd inom flyktingpolitiken var att upphäva socialdemokraternas försök att strama åt genom det s k Luciabeslutet från 1989 och förpassa s-regeringens migrationspolitiska proposition till papperskorgen.

Detta gjorde att Sverige stod utan genomtänkt migrationspolitik när mängderna av bosnier, kosovoalbaner och zigenare sökte sig till Sveriges gränser. Följden blev panikbeslut om permanenta uppehållstillstånd för bl a 40 000 bos-nier och 20 000 kosovoalbaner.

Inför moderater med klagomål hänvisade Carl Bildt till att han var tvingad av folkpartiet, som annars hotat med att lämna regeringen. Eva finner detta vara fegt och ohederligt:

- Den som läser protokollen från årets moderata partistämma och de moderata riksdagsmotionerna finner snabbt att moderaterna nu ägnar sig åt överbudspolitik. Man stödjer i princip socialdemokraternas flykting- och asylpolitik, men vill kraftigt utöka invandringen för icke asylsökande från länder utanför Norden och EU. Förutsättningen skall vara att invandrarna visar att de kan försörja sig själva. Men inget skrivs om vad som skall hända med de invandrare som genom sjukdom misslyckas i sin försörjning.

- I motion efter motion återkommer påpekandet att flyktingar och invandrare bidragit till att göra vårt land materiellt och kulturellt rikare. Det förefaller vara en inlärd läxa långt mer än en genomtänkt ideologi.

Moderatledningen vill öppna våra gränser för alla utlänningar som vill komma hit och arbeta. Eva undrar hur alla tillresande utlänningar ska kunna försörja sig i ett samhälle som präglas av massarbetslöshet.

- Visserligen påstår Bildt att med moderat politik finns ingen arbetslöshet alls inom tio år, men massarbetslöshet präglar flertalet av EU:s medlemsländer. Det gör det svårt att finna honom trovärdig.

När Eva talar med moderata väljare finner hon att de vanligen tror att moderaterna står för en mer restriktiv invandringspolitik. Detta är, framhåller hon, en grov missuppfattning:

- I praktiken är det tvärtom!

Eva Bergqvist anser att Carl Bildt - han må vara hur briljant och teoretiskt kunnig som helst - har förverkat all rätt att göra anspråk på statsministerposten efter nästa val. I den ekonomiska verkligheten är han, menar hon, en katastrof för svenska folket, även för dem som ser skattesänkningar som viktigaste valfråga.

- Räntebördan efter hans förra regeringsinnehav vilar tungt på skattebetalarna och omöjliggör nödvändiga satsningar inom vård-, utbildnings- och omsorgssektorerna.

- Utförsäljningen av svenska nationaltillgångar till kapitalstarka utländska intressen, globaliseringsfanatismen och privatiseringshysterin, visionen om de öppna gränserna är alla utslag av en politik riktad mot Sverige, svenskarna och svenska intressen.