Gunnar Fredriksson, i AB den 8/6 -90:

Fientligheten mot flyktingar hör till det mest beklämmande som hänt hemma i Sverige under senare år. Det som står på spel är ingenting mindre än etikens och humanitetens grundvalar: medkänslan för människor som har det svårt.

När skolorna hade avslutning under veckan, sjöng man inte bara "Den blomstertid nu kommer". Man gjorde också en gemensam manifestation över hela landet för en mänsklig syn på flyktingarna.

Det är visserligen inte bland barn och ungdom i skolorna som utlänningsfientlighet och därmed också flyktingfientlighet förekommer i allvarlig omfattning.

Kanske är det tvärtom så att den unga generationen i allmänhet förstår bättre än vissa äldre vad det handlar om. Så snart en kamrat i klassen hotas av utvisning, brukar alla ställa upp för honom eller henne.

Men skolavslutningarnas ord för mänskliga rättigheter och humanitet är inte enbart riktade till skolan och dess elever, utan är också en protest mot den hjärtlöshet som vi nu ser exempel på.

Jag fick i min hand ett dokument som är så obehaglig att jag har svårt för att citera det.

En privatläkare i Kolbäck har fått ihop en skrift som innehåller de flesta av de grovheter som i Sverige drabbar människor som flytt undan krig, tortyr, fängelse och skräck.

Det är en text om "snusk och nedskräpning", "stölder", "klädstölder", "cykelstölder", "tjuvringning, "narkotika", "bileländet", "hotellverksamhet", "allmänna störningar och trakasserier" osv.

Men det är inte sant, att "flyktingar", "invandrare", "utlänningar" i dessa avseenden skulle vara sämre människor än svenskar, i varje fall inte i motsvarande sociala nödläge.

Det bästa vi kan göra för flyktingarna är att se till att de så snabbt som möjligt får komma ut i så normalt arbete som möjligt. Det är vad de vill och det är vad vi också behöver, om det nu ska vara ett argument, för de flesta som kommer är initiativrika och har god yrkesutbildning.

Våra vänner från andra länder har utbildning av olika slag och på olika nivåer. Det kan vara så enkelt som att man, som jag brukar göra, köper utmärkt bröd av bagare som är kurder och som bidrar till att höja vår tråkiga brödkultur.

Invandrarministern, myndigheter av olika slag, kommuner och alla andra kan säkert göra mer. Men vi kommer ingen vart i humanitär riktning om inte den positiva inställning som ändå finns hos de flesta får ta över.

Vi ska inte skapa ett samhälle med sk gästarbetare, ett proletariat med sämre rättigheter och de sämsta jobben. Sådana risker finns och exempel saknas inte i andra rika länder.

Men man kan undra om inte den faran är ett mindre ont än de svårigheter som långvarig sysslolöshet för med sig.

Jag läste att kommunalmän på Öland som satt invandrare i arbete mot reglerna. Det är kanske osvenskt men syftet är gott. Syftet att hjälpa människor i underläge är alltid gott, sen kan metoderna skifta och gärna vara spontana.

Kanske har den unga generationen känsligare fantasi än många äldre, när det gäller att förstå och lära känna främmande människor och andra kulturer. Det är hjärtlösheten, okänsligheten, kylan i agitationen mot flyktingarna som är det grundläggande och värsta problemet.

Gunnar Fredriksson

När terrängen inte stämmer med kartan, då gäller kartan. Detta är tydligen Gunnar Fredrikssons motto. Han har alltså läst Eva skrift - ändå kan han skriva detta!

Vad Eva vittnar om finns dessutom belagt i ett PM (1992-10-08) från Invandrarverket, om resultatet av en enkät angående situationen på SIV-förläggningar runtom i Sverige.

Fredriksson talar om hjärtlöshet, men vad han själv manifesterar är just detta - gentemot Eva och andra Kolbäcksbor som oförskyllt drabbades av ett veritabelt helvete under lång tid.

Notera för övrigt glidningen i Fredrikssons argumentering. Förnekar han den verklighet som Eva beskriver? Eller menar han att så är det visserligen - men det ska drabbade ortsbor bortse från, för det handlar om "flyktingar" och om flyktingar är det synd?