Blågula Frågor hade ambitionen att under detta år komma in på även brottslighet och rättsfrågor. Det har vi också gjort, men inte i den utsträckning som vi tänkt oss. Demokrati- och invandringsfrågor har krävt sitt utrymme.

I nr 1/97 ställde vi upp 10 antaganden, preliminära ståndpunkter. De lyder som följer:

1. Straffets funktion ska i första hand vara att motverka ytterligare brottslighet.

2. Reaktionen från samhället måste komma tidigt och snabbt, redan på mindre förseelser.

3. Offrens intressen måste gå före brottslingens.

4. Det ligger inte ens i en brottslings intresse att samhället reagerar slappt.

5. Anstalter får inte tillåtas bli brottsuniversitet.

6. Straffet ska upphöra - inte börja - när en intagen kommer ut från fängelse.

7. Ska brottsligheten minskas måste man framförallt angripa dess orsaker.

8. Varje individ bär ändå ansvaret för sina egna gärningar. Den som skadar en annan människa kan inte skylla på "samhället".

9. Lagarna måste vara sådana, att de uppmuntrar till - inte avskräcker från - att gå emellan och försöka skydda angripna medmänniskor.

10. Ett ekonomiskt tänkande måste in i hela vårt juridiska system.

Som vi nu kan bedöma, är det ingen av dessa punkter som behöver överges. Däremot återstår att göra konkretiseringar på vissa punkter, och att omsätta dem i verkligheten.

Egentligen kan det räcka med två övergripande principer för rättssystemet:

A. Det ska stå på brottsoffrens sida.

B. Det ska gå efter vad som är ändamålsenligt för att nedbringa brottsligheten.

I centrum för argumentationen hos den "humanistiska" strömning som dominerat den kriminalpolitiska debatten har stått frågan om straff:

• straff avskräcker inte från brott

• ingen människa blir bättre av straff.

Vad detta resonemang missar att finns två skeden i en brottskarriär:

1. Man har inte etablerat en identitet som brottsling. I detta skede kan snabba och påtagliga reaktioner från samhället ha betydelse, utan att det behöver handla om några hårda bestraffningar.

2. Man har etablerat en identitet som brottsling. Då kan straff i sig ha små möjligheter att ge effekt. Där måste det snarare handa om inkapacitering eller punktmarkering, så vederbörande inte får chans att utföra mer brott. Parallellt med detta behövs åtgärder för att stötta vederbörande till ett hederligt liv (vilket är lättare sagt än gjort).

Låt oss ta ett konkret exempel. Lägenhetsinbrott är svåra att komma tillrätta med. Uppklarningsprocenten är låg, eftersom tjuvarna sällan lämnar sådana spår efter sig, att de kan gripas.

Samtidigt vet vi, att en liten krets brottslingar utför en hög andel av dessa inbrott. Det handlar om ett fåtal som är väldigt aktiva. De flesta av dessa finns redan i straffregistren, de är kända av polisen.

Lägenhetsinbrotten kan man därför komma åt bakvägen, genom att hålla dessa personer under ständig uppsikt, när de inte är inlåsta. Skulle därvid deras "personliga integritet kränkas", så är detta av underordnad betydelse.

En utbredd föreställning är också att polisen inte ska ägna tid och kraft åt mindre brott, som hastighetsöverträdelser, när det finns så mycket av allvarlig brottslighet som inte klaras upp. Vad man här bortser från är att det finns samband.

Som New-York-modellen visar, kan en lägre toleranströskel från polisen sänka den allmänna nivån på brottsligheten. I många fall är det samma personer som begått grova brott och som fastnar hos polisen för mindre lagöverträdelser.

Men ska bra insatser från polisen kunna ge utdelning, då måste den myndighet som ska ta vid i nästa led - åklagare och domstolar - fungera. Så är det inte idag.

Där finns en utbredd slapphet, där råder en föreställning att "hellre fria än fälla" och att man åstadkommit högre rättssäkerhet ju färre man dömer.

Under detta år har framkommit fullkomligt hårresande interiörer. Inte bara tar det orimligt lång tid att få ärenden avgjorda, det kan till och med förekomma att brottslingar går fria därför att domstolsbehandlingen tagit så lång tid att brottet hunnit preskriberas!

Till råga på allt kan brottslingen själv styra detta, genom att inte infinna sig inför domstolen - detta ger inga särskilda efterräkningar. Tvärtom, det lönar sig.

Vi har också exemplen, typ Lindome. Av ett antal personer är minst en mördare, övriga är medhjälpare eller åtminstone passiva åskådare. Eftersom man skyller på varandra, kan inte fastställas vem mördaren var - och samtliga frikänns. Dessutom får de skadestånd.