---

Ordförandeord

Håller något på att hända med den flyktingpolitiska debatten i Sverige?

Kan vi ana ett litet, litet ljus i det kompakta mörkret? Är vi äntligen på väg mot det enda självklara, nämligen att flykting- och invandringsfrågor kan diskuteras på samma villkor som alla andra viktiga samhällsfrågor? Dvs utan tillmälen, etiketter och moraliska pekpinnar.

Tunga namn
Vi i Blågula Frågor har sagt att om det ska bli någon ändring av debattklimatet i Sverige, då måste några tunga opinionsbildare, med ett fläckfritt förflutet våga ta till orda. Sådana som man inte direkt kan avfärda med de klassiska flosklerna eller häckla för att de går rasisternas ärenden.

Nu har vi faktiskt fått några som tagit bladet från munnen, några som har vågat svära i kyrkan. Jag tänker på sådana som Birgitta von Otter, Janne Josefsson, Ulf Nilsson och Herman Lindqvist. Vi som länge varit engagerade i invandringsfrågan tycker givetvis inte att det är några märkliga saker som dessa tungviktare säger. Vad de sagt är helt enkelt självklarheter.

Maktbalans
Men det intressanta är att dessa fyra inte har drabbats av samma stämplingar som andra kritiker. Varför har de klarat sig från journalisternas bannbullor? Förmodligen är det så enkelt som att de själva sitter i en maktposition inom media. De kan helt enkelt försvara sig om de blir angripna.

Detta vet deras kritiker inom Den Moraliska Eliten om och därför vågar man helt enkelt inte angripa dem. Det råder någon sorts maktbalans.

Janne Josefsson uttryckte sig så här i en intervju nyligen:

"Jag menar att vi med journalistiken favoriserat vissa människor som med ord sagt sig vara generösa och solidariska med Amnesty och Röda Korset och så. Det är dessa som i verklig mening inte har vågat sticka ut ett lillfinger.

Däremot har vi stämplat "rasist" i pannan på folk som mina föräldrar, som bor kvar på Hisingen och som varit med om en otrolig samhällsomvandling. Det är de som verkligen har varit generösa.

Det är en verklighetsförfalskning som inte ens kan åstadkommas i totalitära regimer. Och det har vi obundna journalister varit skyldiga till."

När vi inom Blågula Frågor säger dessa sanningar, blir vi av bl a Expo betraktade som rättshaverister. Det är skillnad på folk och folk.

Uppmuntrande
Att vi nu kan skönja små sprickor i den massmediala muren är naturligtvis uppmuntrande. Vi får hoppas att dessa fyra nu har visat vägen så att fler vågar ge sig ut i verkligheten.

Ett litet tecken på detta kan man ana efter en del kommentarer till Herman Lindqvists senaste artikel i Aftonbladet. I miljöpartiets tidning Miljömagasinet ägnas ämnet en hel ledare. Och i stället för att anklaga Herman Lindvist för att gå rasisternas ärenden, lyfter man fram hans artikel som något tänkvärt, värt att diskutera.

Om fundamentalisterna i Miljöpartiet kan tänka om, då borde alla kunna göra det. Om så skulle ske, då är det bara att lyckönska Sverige, svenskarna och invandrarna.

Anders Sundholm