Invandringspolitiken har skapat en situation, där det blir fel hur man än gör:

1. Information

Ska media fullt ut informera om invandringens effekter?

Detta sker ju inte. Bakom detta ligger en farhåga om ökad främlingsfientlighet.

Men sanningen kryper ju ändå fram till sist. Då undgår man ändå inte risken för främlingsfientlighet.

2. Arbetsmarknaden

Ska invandrare kvoteras in på arbetsmarknaden?

Sker det inte får vi en etniskt uppdelad arbetsmarknad, ett kostsamt och utmanande bidragsberoende, en hög kriminalitet och ökade spänningar.

Sker det, betyder det en diskriminering av infödda svenskar, med den orättvisa och risk för spänningar detta medför.

3. Återvandring

Ska återvandring uppmuntras, av de flyktinginvandrade som inte har skyddsbehov och inte kan försörja sig i Sverige?

Ska detta ske genom återvandringsbidrag, måste dessa vara frikostigt tilltagna. Det är något som dagens svångrems-Sverige har svårt att åstadkomma. Dels därför att pengar behövs till så mycket annat, dels för att det av fattiga svenskar skulle upplevas som en utmanade orättvisa.

Dessutom finns risken att det kan stimulera fler utlänningar att söka sig till Sverige, i hopp om att sedan kunna återvända med ett sådant bidrag.

Sker det inte får det svenska samhället ändå kostnader, och på sikt än större sådana, genom alla socialbidrag.

Det finns inget enkelt recept för att nu ta sig ur dessa dilemman.

En god början vore kanske om de ansvariga trädde fram och upprepade de ord som biskop Tutu lyckades förmå Winnie Mandela att uttala inför sanningskommissionen i Sydafrika: "Things went terribly wrong. I am so sorry!"