Brev till redaktionen:

Hur politiskt vänsterprofilerad kan Blågula Frågor få vara, utan att svika sin läsekrets? Den frågan berörs i brevet nedan, från en prenumerant. Redaktionen har kontaktat honom för tillstånd att publicera brevet och fått "ja" - med förbehåll att hans rätta namn inte sätts ut.

Normalt publicerar vi som bekant inte anonyma inlägg, men eftersom kritiken denna gång riktas mot redaktionen och "Sven" tar upp en för tidskriften viktig fråga, gör vi här ett undantag. Så här lyder brevet:

Det är inte utan att man hajar till en smula och undrar vad det är för tidning man prenumererat på, när man läser det som står under "Globalisering" i BgF 2/98. "Oförnuftet i arbetslösheten är ju uppenbart: resurser blir outnyttjade samtidigt som behov förblir otillfredsställda." Med lätt travestering av Harry Scheins synpunkter på BgF: "Jag tycker ni oerhört förenklar komplicerade problem", även om han tänkte på något annat.

Det finns väl ingen gräns för hur mycket arbetskraft man skulle kunna tillföra den offentliga sektorn, med motiv som låter bra. I den andan utvidgade vi till världens dyraste, när det gäller bl.a. polis, skola och sjukvård för några decennier sedan. Om den tiden skriver Bo Södersten: "Inom den offentliga sektorn som helhet sjönk produktiviteten i genomsnitt med 1,5% per år under 70-talet. Inom delar av sektorn, som sjukvården, var fallet ännu mer markant. Under tjugoårsperioden från 1960 till 1980 sjönk produktiviteten med 3% om året. Alltmer resurser måste tillföras vården för att upprätthålla en given produktion."

Också jag kan känna oro inför en internationaliserad och otyglad kapitalism, men har vi något val? Vad man kan hoppas på är någon slags global myndighet som påverkar inte bara kapitalet utan också miljö, korruption mm. För ett slutet system som öststatskommunismen är väl ingen som tror på idag? Aldrig ska jag glömma ett turistbesök i Östberlin ett par år innan muren revs. Vid en rundtur i stan berättade den östtyska guiden bl.a. om hur fantastiskt deras kommunistiska samhälle var. T ex fanns det ingen arbetslöshet, den var noll. Där tillämpade man redan de tankar som BgF nu framför.

Så länge tidningen till 90% avhandlar flyktingfrågor får man väl stå ut även med en del Blåögda frågor. Jag kan förstå att det är svårt att hejda sig när man som du, enligt vad Anders Carlberg sa, har spelat vänsterytter i 25 år. Men utvecklingen av ditt resonemang i arbetslöshetsfrågan är oroande. Den skulle kunna leda till vad som för mig är en skräckvision, riktig anställning åt en massa flyktingar med motiveringen: "Vi måste ju ändå betala för dem!"

ÖVERENS bör vi ändå kunna vara om två saker:

1. Det finns en omfattande arbetslöshet i Sverige år 1998. Vid sidan av den öppna arbetslösheten finns å ena sidan de "i åtgärder", å andra sidan de många som är i arbetsför ålder och är friska, men åndå inte står till arbetsmarknadens förfogande.

2. Detta är illa. Arbetslöshet är samhällsekonomiskt ett slöseri, innebär ett ineffektivt hushållande med resurser. Det vore önskvärt att minska arbetslösheten.

EN ANNAN FRÅGA är hur detta skulle kunna gå till, eller om det alls är möjligt. Där har vi förmodligen olika uppfattningar.

Låt mig bara konstatera, att när stat och kommun avskedar personal, då lämnas ju inte dessa människor att svälta ihjäl. De får istället sin försörjning genom A-kassa eller socialbidrag - och nettoskillnaden i utgifter för samhället bli liten.

Å andra sidan finns väl en gräns för skattetrycket och för hur mycket som kan finansieras genom offentliga utgifter.

ÖVERENS kan vi nog vara om att dessa utgifter måste - och kan - skäras ned! För närvarande finns en ansvarslöshet och en lättsinnighet hos dem som handhar våra skattemedel.

Vi behöver här inte gå längre än till det område som vi huvudsakligen behandlar i BgF: flyktingpolitik och invandring. När SIV-handläggaren Kenneth Sandberg avskedades, vad anförde den regionale SIV-chefen i radio som argument? Jo, Sandberg hade företrätt en "minimalistisk" linje i beviljande av bidrag åt asylsökande! Sandberg hade inte varit tillräckligt frikostig med våra pengar.

ÖVERENS kan vi nog också vara om vikten av att en småföretagsamhet kan blomstra i Sverige. Denna har länge haft det svårt, genom regeldjungel och blankettraseri. Nu tycks detta gå mot ett crescendo - med nya antidiskrimineringslagar och med Margareta Wadstein som DO.