Vid många tillfällen har det framkommit att det finns ett utbrett engagemang bland svenskar för avvisningshotade barn. En av de engagerade är skådespelerskan Susanne Reuter. Hon anser att barn alltid ska få stanna i Sverige, när detta är vad de själva vill.

Ett problem i sammanhanget är att många svenskar är av en annan uppfattning - alla vill inte vara med och betala för detta (anhöriga tillkommer ju).

Vad som skulle behövas är en konstruktion som ger möjligheter för Susanne Reuter och andra att genom egen handling påverka den grad av generositet som Sverige ska visa, samtidigt som man inte tvingar andra till att betala för något som de inte vill.

LÖSNINGEN skulle här kunna vara inträttandet av en särskild fond - låt oss kalla den Reuter-fonden.

Dit skulle envar kunna betala pengar, eller förbinda sig att över en tidsperiod göra regelbundna inbetalningar av viss storleksordning.

Utifrån läget i fonden kan sedan avgöras hur många uppehållstillstånd som ska beviljas på humanitära grunder. Eller vilka som ska väljas - vårdkrävande fall kommer ju att kosta mer, då blir det plats för färre.

Grundidén är alltså att man så att säga "rättar mun efter massäcken". Fonden skapar en kvot, och storleken på denna kvot kan påverkas av envar - genom att man personligen skänker pengar eller undertecknar förbindelser om att skänka pengar. Egna, skattade, pengar.

Då skapas bättre möjligheter för en generös flyktingpolitik, utan att det behöver leda till sådana motsättningar inom det svenska samhället. Risken minskar att grupp ställs mot grupp.