Å ENA SIDAN har vi fallskärms- och gräddfilsfolket. Dessa direktörer och politiker med sina fantasilöner, sina hutlösa avgångsvederlag och alla sina dolda förmåner. I dessa kretsar månar man om varandra, så att ingen blir lottlös. Även då man misslyckats med ett uppdrag blir man rikligt belönad.

Dubbla eller flerdubbla arvoderingar är också legio. Tag borgarråden i Stockholms kommun - de kan fortsätta att lyfta sin "pension", även om de är i yrkesaktiv ålder och fått ett nytt välavlönat uppdrag.

För lönenivåerna tycks inte finnas några gränser. Det senaste rekordet i Sverige slogs nyligen i företaget Upjohn, där den nye chefen har 12,5 miljoner kronor i lön - månadslön. Detta är naturligtvis långt mer än vad han någonsin kan använda för sin egen konsumtion. I dessa kretsar fyller lönen en annan funktion än för vanliga människor. Dess funktion är ge ett mått för att mäta sig med sina gelikar och ge en plats i statushierarkin.

Å ANDRA SIDAN har vi alla dessa småfifflare och kriminella. De som pressar ut vad de kan av samhället i form av olika bidrag, samtidigt som de svartjobbar och lurar samhället på skatteintäkter. De som rånar, stjäl och utpressar.

De enskilda beloppen må här vara blygsamma jämfört med den förstnämnda gruppens, men mängden av fifflare och kriminella gör att det ändå får samhällsekonomisk betydelse.

Dessa parasitära, och alltmer kostnadskrävande, grupper kräver att bli försörjda. För försörjningen ska svara en alltmer pressad krets av produktivt arbetande.

Här ryms naturligtvis även rättviseaspekter. Fifflarna kan ofta komma upp i högre inkomstnivåer än de som arbetar och sliter för sin lön. De har frihet att disponera sin tid, i skarp kontrast till den som är upplåst varje dag av sitt arbetsåtagande.

I Sveriges riksdag skulle behövas ett nytt parti.

Arbetande Folkets Parti.