De sju etablerade riksdagspartierna vann som väntat en jordskredsseger. Tillsammans fick de cirka 95% av rösterna.

Som tidigare konstaterat anser inget av dessa sju partier att kunskaper i svenska språket ska vara ett villkor för att få svenskt medborgarskap.

Detta ligger i linje med en uttalad viljeinriktning - kulturell gemenskap är en "omänsklig konstruktion", som måste "atomiseras" och "lösas upp". Detta har uttalats av s-regeringens Marita Ulvskog, då kulturminister, inför museisatsningen "Kunskap som kraft".

De sju etablerade representerar överhuvudtaget en kravlöshet, som går igen i invandringspolitik och socialpolitik, kriminalpolitik och skolpolitik.

I botten på denna enighet ligger en för de sju gemensam ideologi, där det uppfattas som nazi-anstruket att vilja värna svenska intressen och försöka ta ansvar för Sveriges framtid.

INNEBÄR DÅ valresultatet att de flesta svenskar önskar en sådan låt-gå-linje? Ställer 95% av folket upp på kravlöshetens politik? Nej, knappast!

Den valrörelse som föregick riksdagsvalet den 20 september 1998 har inte gått rätt till.

Detta gäller även om man skulle bortse från enskilda grova våldsövergrepp, även om man skulle bortse från organiserade visselkonserter för att sabotera olika torgmöten.

Den allvarligaste bristen ur demokratisk synpunkt med valrörelsen -98 ligger i massmedias agerande. Media har gått in för att tiga ihjäl alternativ till de sju etablerade partierna.

Detta blir särskilt allvarligt i en samhällssituation där massmedias makt är enorm. Det parti som inte finns i media, finns inte i människors medvetande.

Medias förtigande utgör ett svek mot medborgarna. Det innebär också att valresultatet får låg legitimitet. Den nyvalda riksdagens auktoritet blir svag.