image
image
image
image
Blågula FRÅGOR, nr 6/98:

Ordförandeord

14-åring utvisad till Turkiet

Tyskland och Sverige har onekligen olika policy när det gäller konsekvenser för invandrare som begår brott.

Nu har Tyskland utvisat en kraftigt brottsbelastad 14-årig turkisk medborgare, trots att ynglingen är född på tysk mark och hans föräldrar har levt där i över trettio år. Pojken hade redan före 14-årsdagen begått över 60 brott. Strax efter att han blivit straffmyndig överföll och rånade han en student. Måttet var rågat och den tyska författningsdomstolen sade ja till utvisningen. Hur absurd åtgärden än kan låta för svenska öron, har den sannolikt stöd hos en tysk folkmajoritet.

Det är inte heller osannolikt att resultatet av åtgärden leder till att alla blir vinnare. Det blir inga fler brottsoffer i Tyskland på grund av 14-åringens framfart, det blir till en varningsklocka för andra kriminella ungdomar med invandrarbakgrund och det kanske till och med leder till att denne 14-åring nu avbryter sin kriminella bana. Turkiet är nämligen inget trevligt land att leva i för kriminella.

Hur hade situationen då sett ut för familjen om de valt Sverige framför Tyskland som immigrationsland? De hade förmodligen varit svenska medborgare, så någon utvisning hade inte varit aktuell. Konsekvenserna för ungdomar som begår brott i Sverige är dessutom närmast obefintliga, i varje fall innan de fyllt 20 år. Denne yngling skulle kunna fortsatt sin kriminalitet i stort sett obehindrat och därmed orsakat lidande för kanske tusentals brottsoffer.

Under valrörelsen fick Michael Alonzo i TV4 oemotsagd påstå att Sverige "regelmässigt" utvisar utländska medborgare som begår brott i vårt land. Sanningen är dock en annan. Mindre än 20 procent av de fängelsedömda utlänningarna* utvisas efter avtjänat straff. Inte ens vid allvarlig brottslighet är alltså risken speciellt stor för utvisning.

Som nämndeman i både tingsrätt och hovrätt har jag förundrats över hur sällan åklagaren yrkar på utvisning. Förmodligen beror det på att åklagarna vet med sig att det är lönlöst eftersom rätten sällan går på den linjen. Jag kan som nämndeman inte ens reservera mig eftersom det strider mot rättsordningen. Har inte åklagaren yrkat på utvisning får rätten inte döma till denna påföljd.

Nyligen satt jag i ett mål där utvisning hade varit en adekvat åtgärd. En ryss med estniskt bakgrund hade begått en rad stölder, våld mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och hotat att ta hjälp av sina polare i den estniska maffian om inte ett vittne ändrade sitt vittnesmål. Han levde på socialbidrag och hade barn i flera länder. Vem tror att denne skurk underlättar förståelsen mellan svenskar och invandrare i vårt land?

I förra veckan var det dags igen. Tre ryssar stod åtalade för grov varusmuggling, det gällde stora kvantiteter cigaretter från Litauen. Två av dem hade dömts till tre års fängelse i tingsrätten. Märkligt att det inte också blev utvisning.

Men samtliga var redan svenska medborgare. På vilka grunder fick de överhuvudtaget PUT i Sverige? Om Blågula Frågors linje fått gälla är det inte troligt att de idag haft svenska medborgarskap.

Med vår linje hade Sverige idag varit ett bättre land att leva i, till glädje för alla svenskar men framför allt för de många skötsamma invandrarna.

Det som i första skedet kan verka hårt och brutalt kan i själva verket vara humant och riktigt i det längre perspektivet.

Anders Sundholm



* Detta gäller utländska medborgare. Mer är exakt är det 16-17% av de till fängelse dömda inom den gruppen, som döms till utvisning.

Till detta kommer utlänningar som blivit svenska medborgare och sedan begår grova brott och döms till fängelse. Ur denna grupp blir ingen utvisad.

Totalsiffran för grova brottslingar, utrikes födda, kan därför bli väsentligt lägre. Kanske är det bara 10-12% av dem som utvisas.

 




image


 
image
 
 
image