Den 5 november hölls den omskrivna paneldebatten på Mälardalens högskola i Eskilstuna, under rubriken "Är invandrare en tillgång eller belastning?", på initiativ av läraren Mohsen Hakim. I panelen satt Anders Sundholm för Blågula Frågor, Johan Rinderheim för Sverigedemokraterna, Erik Göthe från Fib/Kulturfront, Helena Halldorf från Kristdemokraterna och Mohsen Hakim själv.

Ytterligare debattörer var inbjudna, men hoppade i sista stund av eller bara uteblev. Med tanke på att bara två timmar var utmätt för debatten och - som det skulle visa sig - bara Hakims inledning tog en halvtimme, var detta kanske mest positivt.

Mohsen Hakim är invandrare, från Iran, och har bott i Sverige sedan 70-talet. Detta var nog en förutsättning för debatten. Den hade knappast kunnat drivas igenom av en svensk. Därtill var ämnet alltför kontroversiellt.

Därmed inte sagt annat än att Mohsen Hakim måste mobilisera en hel del mod och envishet för att debatten skulle kunna ordnas. Den skedde efter avrådan från rektorn och under hot om våldsaktioner från trotskistiska Rättvisepartiet (som i riksdagsvalet fick 1/6 så många röster som Sverigedemokraterna).

Samtidigt finns frågetecken kring Hakims eget agerande. Före debatten medverkade han själv till spänningen, genom att - felaktigt - ge sken av att nazister skulle deltaga. Därigenom underblåste han ju Rättvisepartiets kampanj och bidrog till hotbilden mot vissa deltagare.

Hakim rörde ihop olika begrepp (nazist, rasist, främlingsfientlig, osv), på samma sätt som media gör, och gjorde ingen skillnad på demokrater och antidemokrater. Han bidrog till den absurda föreställningen att den typiske invandringskritikern i Sverige skulle vara nazist.

Jag hade i brev till Hakim förklarat att minst 99% av de svenskar som vill ha en restriktivare flyktingpolitik är ickenazister, men det verkade inte som att han förmådde ta till sig den synpunkten.

Före debatten deklarerade Hakim i massmedia, att han betraktade motsidans åsikter som "avskyvärda" och "vidriga". Han gick in i debatten med ambitionen att punktera sina meningsmotståndares "fördomar". Att han själv skulle kunna bära på några sådana ingick inte i förut-sättningarna.

Debattrubriken - "Är invandrare en tillgång...?" - var knappast ägnad att sätta huvudfrågan i centrum, nämligen vad som är en klok flyktingpolitik. Istället andas den moraliserande och inbjuder till ett politiskt korrekt "positivt" svar.

Debatten leddes av Anders Björnsson från Svenska Dagbladet, som gjorde det på ett mjukt sätt. Han inskärpte från början att det skulle handla om ett "samtal" under kvällen, och han skulle visa sig obenägen att avbryta någon talare, ens då vederbörande blev långrandig*

Med nazi-stämpeln i pannen redan innan de hade hunnit öppna munnen blev det - föga överraskande - ett överordnat strategiskt mål i debat-ten för både Anders Sundholm och Johan Rinderheim att försöka troliggöra, att de inte var helt onda.

Detta lyckades nog också**, men till priset av ett defensivt upplägg, där just inte mycket blev sagt i sakfrågan. När publiken - som var stor, salen var fullpackad! - gick därifrån hade den inte blivit särskilt mycket klokare beträffande invandringspolitiken, huvudargumenten och skiljelinjerna där. Ämnet för kvällen hade blivit demokrati och yttrandefrihet.

Anders hade ett starkt inlägg, med adress till demonstrerande rättvisepartister på gatan utanför, om att den som säger nej till samtal tar på sig ett mycket tungt ansvar.

Vassast under debatten var Erik Göthe, som inte hade något att behöva bevisa beträffande sin egen godhet. Han var den enda som vid något tillfälle sade emot Hakim. Det var när denne betonade sitt invandrarskap och sin ovilja till "assimilering", samtidigt som han gjorde anspråk på att betraktas som "svensk".

Göthe läste också upp tre citat, vart och ett med en udd som i varje fall kunde uppfattas som rasistisk. Ett var från en rikspolitiker, ett från en företagsledare och ett från en ung nazist, men Göthe angav inga namn. Bara ett av de tre citaten lett till åtal, konstaterade Göthe - kunde någon gissa vilket? Hans poäng var denna: avgörande är i praktiken inte vad som sägs, utan vem som säger något.

Johan Rinderheim blev pressad av Helena Halldorf, som citerade ur SD:s program beträffande återvandring. Rinderheim svarade undvikande, om att programmet skulle omarbetas.

Mohsen Hakim pressade honom ytterligare, refererade besked som han fått, när han helt nyligen ringt SD-kansliet. Rinderheims svar blev att Hakim skulle bortse från vederbörande kanslists utsaga, Rinderheim själv var vice ordförande och hans ord vägde tyngre.

Varpå Hakim visade upp ett antal SD-dekaler, där texten på en av dem löd: "Åk hem - festen är slut!".

För åhörarna blev det uppenbart att Sverigedemokraterna är ett parti med mer än ett ansikte. Vid sidan om det snälla Tjuren-Ferdinand-ansiktet, som Rinderheim ville visa upp, fanns ett annat ansikte.

Man kan ju också se det som att SD är ett parti i förändring, ett parti som utvecklas. Enligt Johan Rinderheims egen utsaga ska partiets program omarbetas och det är han som håller i det programarbetet.

Anders Sundholm fick fram flera poänger, ett efter att Halldorf hållt en utläggning till mångkulturalismens lov. Anders citerade Miljöpartiets språkrör, Birger Schlaug:

"Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem."

Var det ovannämnde lögnare som tillhöll Yvonne Ruwaida att inte sätta sig i samma debattpanel som Anders Sundholm?

Uppbådet av journalister på Mälardalens högskola var stort. Deras omdöme skulle genomgående bli att debatten varit "mesig" och "lam".

Detta var kanske sant, men hade i så fall samband med journalisternas eget agerande. Utan deras monstrifiering av invandringskritiker hade alla debattörerna från början kunnat ägna sig åt sakfrågorna.

FÖRHOPPNINGSVIS VAR denna debatt bara en början. Förhoppningsvis kan den följas av flera - där sakfrågorna från början hamnar i fokus.

Varför inte redan i förväg strukturera debatten, genom klart angivna frågeställningar/påståenden, som betas av en efter en, och som debattörerna får förhålla sig till?

Exempelvis:

1. Alla människor är lika mycket värda.

2. a) Invandringen till Sverige har inte upphört, det pågår fortfarande en avsevärd invandring.

2. b) Denna invandring innebär totalt sett en kostnad.

2. c) Samhällets resurser är inte obegränsade, satsar man mer på vissa utgifter blir det mindre över till andra områden.

3. a) Sverige kan ändå ha en viss invandring.

3. b) Invandringen till Sverige ska vara reglerad.

3. c) Återvandring ska underlättas för personer som ganska nyligen kommit hit som flyktingar, men inte längre har skyddsbehov.

4. Invandrarskap ska vara något övergående - det är önskvärt att invandrare som ska stanna kvar i Sverige så småningom blir svenskar (dvs identifierar sig själva som svenskar).

5. Medborgarskapet ska ha betydelse. Det får inte vara så lätt som nu att bli svensk medborgare - kunskaper i svenska ska vara ett villkor.

Antag att vi faktiskt skulle få till stånd en sådan sakdebatt. Skulle massmedia bli nöjdare då? Eller är det just konfrontation och motsättningar, hårda ord och polarisering, som de vill ha?

Jan Milld

* Något som både Hakim och Rinderheim visade en benägenhet för, Hakim avbröt dessutom gärna andra talare, när de hade ordet.

** Dvs lyckades inför åhörarna. Mediarapporteringen påverkas inte - i TT:s telegram var Blågula Frågor alltjämt en "invandrarfientlig" organisation.