Det officiella målet beträffande de invandrade är "integration" - infödda svenskar och invandrare ska leva tillsammans. För att befrämja detta har nu inrättats ett särskilt statligt verk. Redan tidigare fanns en särskild minister för ändamålet.

Framgångarna har dock uteblivit. Parallellt med deklarationer om att segregationen ska minskas, från de partier som vunnit val, har boendesegregationen i själva verket ökat.

Frågan är: vem vill egentligen ha integration? Vem är beredd att själv medverka?

Det finns förvisso invandrare som vill bo bland svenskar och som försöker att anpassa sig i det svenska samhället. Men lika uppenbart är att stora grupper invandrare söker sig till sina landsmän. De vill bo för sig själva.

Som Michael Alonzo, en gång kampanjgeneral mot rasism på civildepartementet, uttryckt sig: "Och svenskarna, det är klart att dom får bo här också... jag har ingenting emot dom ... bara dom inte försöker beblanda sig för mycket med oss, va... Ju mindre vi ...ha svenskarna i närheten, desto bättre mår vi."

Intresset från svenskar i allmänhet att bo i invandrartäta områden är också dokumenterat svalt. Få svenskar söker sig dit, många söker sig därifrån.

Inte ens de svenskar som "står på barrikaderna" för den generösa flyktingpolitiken och det mångkulturella samhället visar själva något intresse för att flytta till sådana områden.

Gudrun Schyman är typisk. När hon skulle ha tag i en ny bostad valde hon bort Botkyrka eller Rinkeby, hon såg till att hamna i Stockholms innerstad.

Och invandringen fortsätter, i oförminskad takt.

Var ska detta sluta?