I fem år har Blågula Frågor nu utkommit, med sammanlagt 29 utgåvor.

Det kan vara dags för en utvärdering: hur har vi lyckats? Vilken funktion har vi haft?

Klart är att den dialog i massmedia som vi efterlyst, och hoppats kunna bidraga till, alltjämt lyser med sin frånvaro. Snarare har vi fått en upptrappad repression mot oliktänkande. Under tiden har invandringen och generositeten fortsatt. Vi har knappast lyckats påverka den förda politiken i önskad riktning.

Betecknande är redaktionernas ointresse. Vi har gjort många gratisutskick av Blågula Frågor, men utan synbar respons.

En funktion som Blågula Frågor haft är den terapeutiska. För oss som gjort tidskriften har arbetet givit en möjlighet att avreagera oss, för många läsare har den fungerat som ett balsam för själen.

Men vad därutöver? Räcker detta som motivering för fortsatt utgivning?

Det kan finnas ytterligare en funktion, nämligen den dokumenterande. Det kan väl inte fortsätta på detta sätt hur länge som helst, förr eller senare måste det vända. Vill man ändå tro.

Då kan vi ändå med stolthet säga: vi teg inte, när det begav sig! Vi gjorde ändå vad vi kunde. Det fanns några, som försökte säga ifrån.

Dessutom kan det ju vara så att vi i någon mån bidrar till att påskynda den omsvängning som måste komma. Trots allt kan det finns en och annan journalist och politiker som - via papperstidningen eller BgF på Internet - nås av vad vi skriver, och tar visst intryck.

Någon liten spricka i muren, det är vad man hoppas.

Vi kämpar vidare - åtminstone ett år till.