"1986 sökte plötsligt 15.000 chilenare politisk asyl i Sverige. Det skulle senare visa sig att en regelrätt export av chilenare organiserades från Valparaiso. De kom med flygbiljett och färdiga intyg om politisk förföljelse."

Så löd ingressen till en artikel i Grävande journalisters tidning Scoop, nr 3/91. Den var skriven av Lars Palmgren, Latinamerikakorrespondent, och hade rubriken "FLYKTING PÅ FALSKA PAPPER".

Några citat:

"Kring 1980, sju år efter Pinochets militärkupp, hade flyktingströmmen från Chile till Sverige upphört nästan helt. 1986, då kampen mot diktaturen för första gången kunde föras öppet och oppositionen, trots repressionen, fått politiskt utrymme, sökte plötsligt 15.000 chilenare politisk asyl i Sverige.

Det är en historia om 20.000 lögner och om resebyråer som specialiserat sig på att sälja biljetter till nya liv i Sverige.

Men det är också en historia om godtycke och auktoritet. För den dröm om Sverige som spridits bland Valparaisos kullar är en dröm skapad av svensk retorik och chilensk fattigdom.

Liksom de svenskar som på 1800-talet emigrerade till Latinamerika är dagens flyktingar fattiga som söker ett värdigare liv. Till priset av en och annan lögn på byråkratins altare. 1987 införde Sverige visumtvång för chilenare för att kunna möta dem långt innan rikets gräns var i sikte.

Myndigheterna åberopade respekten för asylrätten för att försvara sitt agerande. Man menade att de som utvisats inte var politiskt förföljda. Att låta dem stanna vore att undergräva asylrättens själva grundtanke. Dessutom, sas det ofta, skulle det innebära att stjäla utrymme från någon som bättre behövde det. Att många ändå fick stanna berodde framförallt på att myndigheterna efter ihärdiga och känslofyllda presskampanjer och olika slags protestaktioner i form av demonstrationer, ockupationer, eller hungerstrejker av vad det ibland tycktes ren utmattning gav efter. Också de som drev kampanjen till försvar för de asylsökande chilenarna åberopade asylrätten. Man menade att chilenarna skulle utsättas för repressalier, kanske löpa risk för sina liv, om de utvisades."

"Ingenting av detta påverkades särskilt mycket av den chilenska tidningen 'Apsis' avslöjanden:

'EXPORT AV CHILENARE - vinstgivande produktion av politiska flyktingar' löd rubriken i 'Apsi'. Artikeln berättade om den 'handbok' som cirkulerade i Valparaiso och som klargjorde vad man borde säga till polisen på Arlanda för att säkra politisk asyl i Sverige. Den berättade också, och framför allt, om minst sex resebyråer i Valparaiso som inte bara sålde resor till Sverige med 24 månaders avbetalning, utan också bifogade falska intyg om politisk förföljelse för att resenären säkert skulle kunna räkna med politisk asyl."

"Nu i efterhand vore det enkelt... att konstatera att det i det stora hela är myndigheterna som som haft rätt i polemiken om situationen i Chile och i bedömningen av sanningsvärdet i historierna om politisk förföljelse som de närmare 20.000 asylsökande chilenarna sedan 1982 med rätt små variationer berättade. De flesta av dessa historier, om än inte alla, var påhittade."

"OM MAN INTE HADE NÅGON kamrat i Sverige som kunde hjälpa till med biljetten, men ändå fått del av den nödvändiga informationen om vad man måste säga etc, var man tvungen att köpa biljetten i Chile. Och när efterfrågan steg började alltså resebyråerna sälja biljetter på lång kredit..."